Under rubriken ”Vinmakare” här på Vinlegender läser du en intressant intervju med den legendariska vinpersonen Josh Jensen, just här går vi faktamässigt på djupet i själva firman.
Bakgrund
Josh Jensen, vars farfar hade emigrerade till USA från Danmark, föddes 1944 i Seattle men växte upp på i Orinda på den östra sidan om San Francisco Bay i Kalifornien. Hans far Stephen arbetade som tandläkare och hans mor Jasmine var inredare. Familjen hade ingen utvecklad vinkultur, vin dracks nästan enbart när faderns tandläkarkollega George Selleck kom på besök. George var en hängiven vinälskare och vinsamlare och det var genom honom som den unga Josh fick upp ögonen för vin. Josh fastnade särskilt för de klassiska vinerna från Bourgogne och Bordeaux, men uppskattade också de finaste vinerna från Kalifornien.
”När jag var omkring 20 år gammal kändes det som att jag hade provat alla världens bästa viner”, säger John när han minns tillbaka åren i det tidiga vinlivet. Han lägger till att det var under studietiden vid Yale och Oxford som han verkligen började förstå vinet.
”Det var som att jag blev besatt”, säger han och när samtalet fördjupas betonar Josh att det framför allt var vita och röda viner från Bourgogne som tilltalade honom.
”Jag älskade verkligen komplexiteten och min första vinkärlek var vit och röd bourgogne och jag är fortfarande lika förtjust i vinerna”, säger han.
Josh blev så fascinerad och på gränsen till besatt av vinerna från Bourgogne att han bara lite mer än 20 år fyllda tog sig till Bourgogne för att söka skördejobb. Hans allra första jobb blev det hos Domaine de la Romanée-Conti och där han skulle tillbringa två skördar. Det skulle också bli en skörd hos Domaine Dujac. Man kan lugnt säga att den unga Josh fick en fantastisk start i sitt vinliv, en unik inblick i två av de mest mytomspunna vinkällarna i Bourgogne. Det var här som John började förstå innebörden av terroir och han förstod snart att det var just däri hemligheten med Pinot Noir låg.
Så fort Josh hade återvänt till Kalifornien började han söka efter de idealiska förutsättningarna för att odla och framställa bra bourgognetolkningar, en jord rik på kalksten och ett klimat som inte var allt för varmt – det var enligt Josh det mest optimala för att kunna göra högklassiga viner av Pinot Noir. Pratar man med Josh idag skulle han säga att den kanske viktigaste hemligheten låg i just det faktum att jorden var rik på kalksten.
”Kalksten är en av de viktigaste faktorerna att vinerna från Bourgogne får finess och kapacitet av lagras länge”, säger han, men lägger till att låga skördeuttag också är viktiga för att forma vinets karaktär.
För att hitta det han sökte vände han först blicken mot Napa Valley, som så här i början av 1970-talet var ett av få omtalade vinområden i Kalifornien. Där hittade han ingenting som fångade hans intresse, istället åkte han runt i Sonoma County och inte heller där hittade han något som stämde överens med kraven och önskemålen. Josh blev såklart besviken och valde att ändra taktik, han började därför nagelfara geologiska kartor över Kalifornien och det var då, efter en tid ska tilläggas, som han fann han det han hade sökt. På över 600 meters höjd i Gavilan Mountain i San Benito County, ungefär två timmars bilfärd söder om San Francisco, fann han en egendom som kunde vara intressant.
Strax söder om den lilla staden Hollister, efter en färd på den slingrande Cienega Road genom ett ensligt och kargt landskap av vildmark och betesmarker för boskap, kommer man till det före ett kalkstensbrott som hade varit verksamt fram till 1907. Jorden var den rätta, klimatet likaså. Josh hade hittat rätt och för 18 500 dollar köpte han 1975 den 130 hektar stora egendomen som varken hade rinnande vatten, elektricitet eller vägar uppför sluttningarna. När han samma år började plantera de tre vingårdarna om totalt 9.70 hektar var han först tvungen att röja sluttningarna från pinjeträd och ek och bristen på vatten medförde att han tvingades bevattna de unga stockarna för hand. Trots de klena förutsättningarna och det hårda arbetet kunde han tre år senare bärga sin första skörd, det blev ett vin vardera från de tre vingårdar han hade planterat; Jensen Vineyard, Reed Vineyard och Selleck Vineyard. Han döpte sin nya vinfirma till Calera Wine Company, efter calera som är det spanska ordet för kalkstensbrott.
”Hur hårt arbetet än var tog det inte livet av mig”, berättar Josh och säger att han mötte ett annat problem än det som det karga landskapet gav honom.
Han berättar att de amerikanska vinskribenter som fanns på 1970-talet var fast övertygade om att man inte kunde odla och göra bra viner av Pinot Noir i Kalifornien och att det såklart var en faktor som komplicerade hans visioner.
”Men jag lät mig inte nedslås, jag beslutade mig för att jag skulle överbevisa dem”, säger han och skrattar.
Han hade all anledning att misstro vinkritikerna, bara några mil bort på den andra sidan om bergsryggen låg Chalone Vineyards som hade etablerats 1965 av Richard Graff (en idag legendarisk vinodlare och vinmakare för framför allt Chardonnay) som liksom Josh var lika förtjust i vinerna från Bourgogne. Richard hade väckt liv i en gammal övergiven vingård som hade planterats i början av 1900-talet av en fransman vid namn Tamm, som hade sett potentialen i egendomen eftersom dess kalksten påminde honom om den i Champagne.
Sju år efter att Josh hade köpt egendomen köpte han till ytterligare 130 hektar intilliggande mark. Priset för denna egendom låg då, 1982, på 150 000 dollar. Fördelarna med det här köpet var att den nya egendomen både hade större areal av planteringsbar mark och att det också fanns tillgång till vatten på den.
Vineriet ligger på sluttningen där den gamla stenkrossen låg.
På den första egendomen som Josh hade köpt fanns en stenkross som sedan länge var övergiven, och Josh konverterade den byggnaden till ett vineri som sträcker sig över tre våningar på bergssidan. För att följa principen gravitation lät han högst upp i byggnaden installera mottagningen av druvorna, och musten och senare vinet kan sedan helt naturligt tappas nedåt i vineriet. För de gröna druvorna har man en pneumatisk press, från vilken musten genom gravitation flödar ner till fatkällaren nedanför. För Pinot Noir tappas druvklasarna (så hela som möjligt) ner i de öppna jästankarna av rostfritt stål.
Man har två stora fyrkantiga tankar som i stort sett enbart används till den stora cuvéen Central Coast Pinot Noir samt nio medelstora och sex små öppna jäskar i rostfritt stål. Alla tankar står utomhus, dock under tak, och i regel är temperaturen tillräckligt sval för att det kommer ta tre till sex dagar innan jäsningen sätter igång. Vanligen är temperaturen dessutom så måttlig att man inte behöver kyla ner den jäsande musten – något man dock kan göra med kallt vatten eller kylelement.
När jäsning är avslutad dras vinet genom gravitation ner till det lägre belägna fatlagret, som ligger i två våningar. Ytterligare en våning ner har man två rostfria ståltankar om 6 600 respektive 9 000 liter för blandning, och intill dessa buteljeringsanläggningen. Så här har man arbetat och gjort sina viner sedan grundandet för 40 år sedan och någon förändring annat än finputsning av detaljer har inte gjort.
Den enda viktiga och större förändringen som har skett är att Josh Jensen efter sommaren 2017 såldes sitt livsverk till den stora gruppen Duckhorn Wine Group. Enligt Josh är det mer en fråga om ägandet av företaget, inte om hur odlingen eller framställningen av vinerna kommer att ske i framtiden. Mike Waller, som kom hit som vinmakare redan 2007, kommer fortsatt att vara vinmakare. Han är skolad vid UC Davis och har tidigare arbetat för David Bruce, Saintsbury, Beaulieu Vineyards och Chalone Vineyards, fyra välkända vinfirmor i Kalifornien. Tidigare vinmakare har varit Steve Doerner, som var här mellan 1978 och 1991 och sedan grundade den förstklassiga firman Cristom uppe i Oregon.
Steve Doerner, vinmakaren som skapade Calera Wine Company med Josh Jensen. (foto: Cristom)
Vingård
De egna vingårdarna täcker totalt 19.00 hektar, fördelat över tio vingårdsblock som alla ligger uppe i Mount Harlan, en så kallad single winery AVA (appellation med bara en vingård eller ett vineri) som ligger ett par kilometer söder om vineriet. Pinot Noir är den viktigaste druvsorten, men fyra lotter är planterade med Chardonnay, en 2.46 hektar stor lott längst ner intill pinotvingårdarna, och tre små lotter högst upp på sluttningen intill Ryan Vineyard. Man har också en vingårdslott om 2.47 hektar intill den stora chardonnaylotten som planterad med Viognier. En intressant detalj med den vingården är att ungefär hälften av stockarna faktiskt är planterade på sina egna rötter. Man har också lite Aligoté, en lättare burgundisk grön druvsort, intill vingården Mills, dock bara två rader med sammanlagt 330 stockar som ympades om från Chardonnay till Aligoté åren 2004 och 2007. Det första vinet härifrån gjordes 2006. Resterande areal, totalt 13.25 hektar, är planterat med Pinot Noir i sex olika vingårdslotter som alla är namngivna och vinifierade separat till egna viner.
Den mest kända av dessa är Jensen Vineyard, planterad redan 1975, idag totalt 5.56 hektar stor och belägen lite längre ner på sluttning med exponering mot öster. Vanligen ger den här vingården det mest komplexa av alla viner från Calera, rikt och något yppigt fruktigt samtidigt som det får en fast struktur. Det är också vinet från Jensen Vineyard, och även Selleck Vineyard, som betingar högst priser. Skördeuttaget är alltid lågt vingård – mellan 1982 och 1996 har snittet legat på 24 hektoliter per hektar, men årgången 1997 blev ymnig med hela 39 hektoliter per hektar.
Jensen Vineyard. (foto: Calera Wine Company)
Ovanför Jensen Vineyard, med ett nordostligt läge, ligger Reed Vineyard. Den täcker strax över två hektar och har en djupare och mörkare jord som ger viner som mognar aningen fortare än de övriga från Calera – men druvorna som sådana mognar sent i vingården. Internt mellan vinmakarna härifrån, men inte officiellt, sägs det här vara den svagaste av firmans pinotvingårdar, ändå blir vinet elegant och komplext, särskilt med lite ålder. Selleck Vineyard, också den ungefär två hektar stor, är den vingård som har störst andel kalksten av samtliga vingårdar, och den ger därför ett vin som är aningen elegantare och mer mineralstrukturerat än de från de andra vingårdarna.
Något högre upp i den södra delen av sluttningen, därför med en mer sydostlig exponering, ligger den 4.45 hektar stora Mills Vineyard, som jämfört med övriga vingårdslotter är mer varierad i fråga om exponering och jordmån. Den här vingården är planterad med ungefär 1 790 stockar per hektar och den första skörden från denna vingård bärgades 1984.
Precis nedanför denna, i ett sammanhängande block med den 2.47 hektar stora lotten med Chardonnay och lotten med Viognier ligger en 6.30 hektar stor böljande och därför åt olika väderstreck exponerad vingårdslott med Pinot Noir som planterades 1997 med en densitet på cirka 3 280 stockar per hektar. Den här lotten kallar man De Villiers Vineyard, uppkallad efter sydafrikanen Marq de Villiers, vars familj en gång i tiden var en av de första att odla vin i Sydafrika, som bland annat har skrivit boken The Heartbreak Grape om historien bakom Calera Wine Company.
I stort sett alla dessa vingårdslotter ligger på 600–670 meters höjd, men allra högst upp på 750–770 meters höjd på den västexponerande sluttningen av Mount Harlan, alldeles intill tre små blocken med Chardonnay, ligger Ryan Vineyard som har fått sitt namn efter firmans skickliga vineyard manager Jim Ryan. Den planterades 1998 med Pinot Noir.
”När vi planterar nya vingårdslotter, använder vi enbart sticklingar från våra egna vingårdar, men varifrån dessa ursprungligen kommer vill vi inte avslöja”, berättade Josh för mig när jag frågade, men han lade då till att det rör sig om suitcase clones, alltså insmugglade kloner.
”När jag arbetade på Château Grillet i norra Rhône under skörden 1970 blev jag inspirerad av den personliga druvan Viognier, men sticklingarna av Viognier fann jag i New York långt senare, 1993, och det var då jag planterade min vingård”, säger han.
Klimatet påverkas tydligt av närheten till havet. Både kustdimmor och en sval havsbris sveper in genom en öppning mellan Santa Lucia Mountains och Gavilan Mountain ett par mil västerut. Det ger Mount Harlan ett perfekt klimat för odling och framställning av eleganta viner. Dimmorna brukar dra bort framåt tio- eller elvatiden varje förmiddag, och brisen blir mer kännbar under eftermiddagen. Till följd av vingårdarnas höga höjd är mognaden långsam med hög fruktig och blommig arom i druvorna och vinerna som tacksamt resultat. I regel når druvorna sin fenoliska mognad två till fyra veckor senare än i de vingårdar som ligger nere i dalgången San Benito.
Att vinerna idag är lite annorlunda och inte har samma tydliga tanninstruktur som unga som tidigare förklarar Josh dels med att stockar är äldre, men mer med att man har förändrat filosofin avseende bevattning från mitten av 1990-talet fram till 2003. Till en början gav man ungefär tio till elva liter vatten per ranka under tre timmar under några gånger per säsong, såklart bara vid behov. Sedan utökades det till ungefär 20 liter vatten under sex timmars tid, men mer sällan. Då man såg att det gav resultat, fortsatte vi att utveckla programmet i samma anda. Nästa steg blev alltså gå till 40 liter vatten under tolv timmars tid, men bara ett par gånger under varje växtsäsong, för att snart ha ökat till ytterligare det dubbla. Det man därmed noterade är tvärtemot vad de flesta tror att en större mängd vatten ett par få gånger per år får rankornas rötter att tränga längre ner i jordlagret. Det som då händer är att vinerna får en finare struktur och mer nyanserade dofter, en större känsla av terroir helt enkelt. Yngre rankor och rankor med grunda rotsystem får istället en mer fruktdriven karaktär och inte alls samma komplexitet. Numera vattnas vingårdarna bara en enda gång per säsong, men nu med 180 liter vatten per ranka under två dygns tid.
”Jag tror det är den främsta orsaken till att vinerna har en finare balans och upplevs lenare redan som unga”, säger Josh när jag frågar.
Alla druvor handskördas, såklart, och Josh är fast övertygad om att ett lågt skördeuttag är ett absolut krav för att kunna göra pinotviner av högsta kvalitet. I normala fall tar han ut två till drygt tre ton per hektar, ungefär cirka 25–38 hektoliter per hektar). Druvorna förs till vineriet i lådor om 500 kilo som mest.
Allt sedan början och mitten av 1990-talet har man arbetat efter naturliga metoder, och från och med 2008 är man certifierad som ekologisk odlare.
I tillägg till de egna druvorna köper Josh Jensen druvor från flera vingårdar över hela södra Kalifornien, däribland Sleepy Hollow Vineyard i Monterey och Talley Vineyard och Laetitia Vineyard i San Luis Obispo, dessutom från olika vingårdar i Santa Clara Valley och San Benito. Bland annat köper man från en grannvingård (som ligger i appellationen Cienega AVA) som heter Flink Vineyard, som har visat sig ge ett fint fruktigt vin som bidrar till cuvéen i Central Coast Pinot Noir, men som inte kan stå på egna ben.
Så här görs vinerna
Precis som alla vinmakare inspirerade av Bourgogne och de viner man gör där, kom Josh Jensen och hans första vinmakare Steve Doerner att förlita sig helt på de idéer och tekniker de hade lärt sig under åren i Bourgogne.
Pinot Noir framställs i regel helt och hållet utan avstjälkning, i så hela klasar som möjligt och med en inledande naturlig cold soak under tre till sex dagar i rostfria öppna jäsningstankar. För instegsvinet Central Coast Pinot Noir är andelen hela druvklasar sällan större än 15 procent, och vinet från De Villiers Vineyard är tack vare druvornas tjockare skal till en början gjordes med fullständigt avstjälkning men idag har omkring 30 procent av stjälkarna kvar.
Jäsningen sätter sedan igång med den naturliga jästen och som mest tillåts temperaturen stiga till 31–32 grader och under jäsningen. Som extraktion ur skalen förlitar man sig på regelbunden pigeage (nerpressning av skalkrosset), vanligen två men ibland tre gånger per dygn och totalt sträcker sig macerationen över cirka 14 dagar. Vinet dras sedan över till 228 liters franska ekfat, medelrostade och allra mest från François Frères, i genomsnitt 30 procent nya, där de genomgår malolaktisk jäsning och lagring under elva till som mest 18 månader beroende på vin (Central Coast Pinot Noir har alltid kortast lagring) och årgång. Omdragning hålls till ett minimum – man vill inte röra vinerna för mycket under lagringen. Varje vingårds olika lotter vinifieras och lagerhålls separat, detta för att man ska kunna göra allra bästa och mest komplexa vin.
Vinerna bygger mer på elegans och terroir än kraft, och trots att de också har den typiska kaliforniska sötaktigt solmogna frukten är det stramt strukturerade med god syra och fasta men mogna tanniner. När jag talar med Josh och hans vinmakare om vad det är som ligger bakom vinernas karaktär och kvalitet säger Josh att det handlar om fyra specifika anledningar.
”För det första att vinerna kommer från kalkrik jord, det bidrar till längre liv, och som andra anledning måste jag ange skördeuttagen”, säger han och lägger till att de flesta odlare tar ut mellan fem och sju ton per hektar, men att de själva sällan tar ut större skördar än två och ett halvt ton per hektar. Det ger enligt Josh vinet ett djup som behövs med tiden.
”Den tredje aspekten är att vi aldrig drar om vinerna från fat till fat under lagringen om vi inte måste, jästfällningen i botten på faten bidrar också till bättre lagringspotential”, säger han. Slutligen anger han ytterligare en väldig viktig faktor, att man inte filtrerar våra viner.
”Pinot Noir är extra känslig för filtrering, man tar nämligen bort alldeles för mycket av det goda när man filtrerar, inte minst doft och mellansmak”, säger han.
Vinerna av Chardonnay framställs också enligt burgundiska metoder, genom pressning av hela druvklasar. Musten sätts att sedimenteras kallt i ett dygn, varefter den klara musten dras över till franska ekfat, 15 till 30 procent nya beroende på vin och årgång, fört att med sin naturliga jäst jäsas svalt under några veckors tid. Därefter sker malolaktisk jäsning och sedan lagring under tio till 16 månader. De andra vita vinerna framställs efter liknande idéer, men vinet av Viognier vinifieras och lagras i äldre och därför helt neutrala ekfat, medan det av Aligoté får se omkring 15 procent nya ekfat.
Det jag har noterat sedan den nya vinmakaren Mark Waller kom till Calera Wine Company till skörden 2007, är att vinerna har fått lite mer kropp och en aning mer intensiv fruktighet. Även vinernas alkoholhalt har ökat något, precis i linje med utvecklingen hos andra vinerier i Kalifornien, men vinerna är fortfarande eleganta.
Josh och hans vingårdsansvariga, Jim Ryan. (foto: Calera Wine Company)
Viner
Vinerna från Calera Wine Company ståtar med sin klassiska elegans, och det är Pinot Noir som har byggt firmans utomordentligt fina rykte. Om man ska jämföra dem med de franska förlagor som Josh Jensen har inspirerats av – de röda vinerna i Bourgogne – så blir man förvånad över hur väl de uppför sig gentemot dem. I flera blindprovningar som har anordnats, har de stått väl upp (och till och med vunnit) mot verkligt fina viner på nivå premier cru och grand cru från toppfirmor som Domaine Comte George de Vogüé, Domaine Dujac och till och med Domaine de la Romanée-Conti – i alla fall när de har provats blint och när vinerna har nått en ålder om minst tio eller hellre 15 år. Den yppiga fruktsötma de bjuder på som unga misstar man inte, men med ålderns lättare och stramare känsla i vinerna är det inte riktigt lika självklart varifrån vinerna kommer.
Det minsta vin man gör är Mount Harlan Aligoté, särskilt mycket mer än 600 till 900 flaskor brukar det inte bli sedan man gjorde vinet första gången 2006. Det kommer från en liten lott som man ympade om till Viognier 2004 och 2007 och musten jäses klokt i äldre neutrala franska ekfat och vinet går alltid igenom full malolaktisk jäsning för att runda av den druvtypiskt höga syran. Det här är en utmärkt aligoté, ren och friskt fruktig med en tydlig ton av citronskal, och helt utan toner av. Betydligt mer, cirka 10 000 till 12 000 flaskor, gör man av Mount Harlan Viognier, också det vinet från de egna vingårdarna. Också här är det äldre neutrala ekfat som gäller och lagringen av det eleganta viner sträcker sig bara över fem månader. Det här är en utsökt viognier, druvtypiskt aprikosfruktig och violblommig, men på ett mer lättsamt och elegant sätt än man vanligen stöter på i Kalifornien. Det har en mjuk men fullt godkänt syra, en i texturen förnimbar känsla av ekfatslagringen snarare än karaktär av eken, och en medellång och fint sammansatt eftersmak med en liten antydan av mineral.
I sanna burgundisk anda är vinerna av Chardonnay betydligt större och viktigare. Det vin man kallar Central Coast Chardonnay är det till volym överlägset största, ett gott år gör man numera över 130 000 flaskor av det. Druvorna kommer framför allt från svala vingårdar i ett flertal distrikt på den centralkaliforniska kusten, som sträcker sig från söder om San Francisco i norr till Santa Barbara County i söder. I snitt skördas druvorna vid en mognad på 23.5 till 24.0 Brix, vilket leder till en alkoholhalt kring 14 procent eller strax däröver, på så sätt är vinet ganska typiskt kalifornisk. Men tack vare att faten, enbart franska, bara till 15 procent är nya är fatkaraktären mer försiktig. Det är ett på många sätt typiskt kaliforniskt vin och det har en god men samtidigt elegant kropp med en fint uppfriskande syra som ger vinet en torr och komplex eftersmak. Fruktigheten drar åt gråpäron och citronzest.
Mer klassiskt och mineraliskt drivet är Mount Harlan Chardonnay från den egna vingården med mager kalkstensjord och stockar som delvis växer på egna rötter. Till det här vinet har man valt att använda sig av upp mot 20–30 procent nya fat, men trots det och en oftast något större koncentration och aningen högre alkoholhalt upplever jag vinet som mer seriöst strukturerat och komplex än vad Central Coast Chardonnay är. Det har både en fetare kropp och stramare smak tack vare den något friskare syran och tydligare tonen av kritig mineral. Visst noterar man ekfaten lite mer här, men det är fortfarande ett mycket elegant vin – som i eftersmaken faktiskt har nyanser som påminner om de i vinerna från Meursault eller Chassagne-Montrachet, särskilt om man ger vinet tre till fem års flasklagring. Det är också ett vin som faktiskt tål att lagras i många år, en 1997 som provades i mars 2010 var oväntat pigg, stram och komplex, och växte till och med i glaset under provningen och motsvarande upplevelser har jag fått av ett par äldre årgångar.
Liksom med Chardonnay gör man en generisk tappning av Pinot Noir, precis så som man gör i Bourgogne som ett bredare och billigare tillägg till sina vingårdsspecifika viner. Central Coast Pinot Noir heter det här vinet, som huvudsakligen kommer från ett flertal välkända vingårdar, bland annat de utmärkta Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley, Sleepy Hollow Mountain i Monterey County, Talley Vineyard och Laetitia Vineyard i den södra svala delen av San Luis Obispo, men också till viss del från de egna vingårdslotterna. En mindre andel hela druvklasar och som mest 15 procent nya ekfat, så lyder grundidén till det här alltid så parfymerat fruktiga och måttligt prissatta vinet. Det här vinet har man gjort i fyra decennier och med en produktion på omkring 130 000 till 140 000 flaskor om året är det firmans mest välkända vin.
Om man kan kalla det vinet för firmans ”bourgogne rouge”, är det lite vassare vinet Mount Harlan Cuvée Pinot Noir en slags ”villages” i det att det är en andraselektering av faten från de egna vingårdarna i Mount Harlan. Vinet har en tydligare kropp och struktur jämfört med Central Coast Pinot Noir, förvisso samma eleganta intensitet och silkigt fruktiga balans, men med en tydligare ton av kalkstensdoftande och stringent mineralitet. Det är också ett vin som behöver lite tid i flaska för att poleras och upplevas lika öppet och silkigt som den generiska cuvéen.
Det är dock buteljeringarna från de enskilda vingårdarna som har positionerat Calera Wine Company i den högsta sfären av pinotproducenter i Kalifornien. Nykomlingen av de sex vingårdsvinerna är Pinot Noir De Villiers Vineyard som gjordes första gången 2007. Eftersom druvorna här alltid får ett tjockare och mer fenolrikt skal lät man till en början avstjälka druvorna helt för att det inte skulle bli för strävt. Mina egna noteringar från de första tre årgångarna visade att vinet var rätt annorlunda i förhållande till de andra vinerna. I det fick jag medhåll av vinmakarna, som snart började ändra vinifieringen och låta nästan en tredjedel av druvklasarna vara intakta. Numera har vinet en yppig och läckert hallonliknande frukt som i jämförelse med tidigare årgångar har en diskret kryddighet och en fin tanninstruktur som tillsammans med en finstilt mineralton möter upp den silkiga fruktigheten. Alltjämt upplever jag ofta vinet som det något rundare.
Pinot Noir Ryan Vineyard kommer från den högst belägna och därmed svalaste vingården. Läget förklarar verkligen vinets mycket eleganta och rena rödfruktighet som domineras av sötsyrliga toner av körsbär och även slånbär, faktiskt i en närmast burgundisk stil. Syran är också frisk och bidrar till elegansen, och som ungt har vinet en läckert återhållsam struktur och tack vare den lite slankare och mer försiktiga frukten noterar man en tobaksliknande nyans från stjälkarna. Den första årgången var 2005 och någon riktigt mognad har de första vinerna således inte fått. Baserat på erfarenheter av liknande viner och hur väl vinerna från Calera Wine Company utvecklas med 15–25 års lagring, skulle jag inte vara orolig att låta det här vinet vandra samma långa väg – om man har tid och tålamod.
Inga pinotviner filtrerar, därför utvecklar de en fin fällning vid cirka tio års ålder. Men det är också då som vinerna börjar visa den potential de verkligen har. Det som förvånar är att även Pinot Noir Mills Vineyard har denna fina lagringskapacitet, trots att det nästan alltid är det mest tillgängliga vinet som ungt. Jämfört med vinerna från Ryan Vineyard och Reed Vineyard, som jag vid ett flertal tillfällen har ställt mot varandra både som unga och fem sex år gamla, har det här vinet en lite större yppighet och brukar också vara det av pinotvinerna som visar sig mest tillgängligt som ungt. Det har alltid en elegant sötma och toner av röda bär och bara till bredden och mot slutet av smaken en liten knutenhet som ungt. Av det här vinet gör man omkring 18 000 flaskor om året.
Det är betydlig mer än de cirka 3 600 till drygt 4 000 flaskor som görs av Pinot Noir Reed Vineyard, ett av de första vinerna man gjorde här (första årgången var 1978). Som tidigare nämnts har jag hört internt att vinet inte riktigt når upp till de andra vinernas elegans, och kanske är det så. Jag har upplevt att de istället bjuder på ett större djup och varmare frukt, en jordigare komplexitet och att det också mognar en liten aning tidigare än de andra vinerna. Det i sig kan ses som en fördel, man behöver ju inte vänta lika länge på det storslagna. Köp det och vänta i fem sex år, så ser du.
Två viner reser sig över de andra, vinet från den 1.73 hektar stora Selleck Vineyard och det från den 5.56 hektar stora Jensen Vineyard. Gemensamt för båda viner är att de båda behöver tid, i regel mellan fem till tio års flasklagring, innan de verkligen visar att de är firmans grand crus, om man får stjäla ett uttryck från Bourgogne. Tack vare att båda vinerna gjordes första gången 1978 finns det idag möjlighet att dricka vinerna med mognad – i mina egna provningsböcker finns det noteringar på viner från slutet av 1980-talet fram till slutet av 1990-talet som jag har skrivit klockrena toppburgundiska beskrivningar om när de provades blint. Och såklart gissat på premier crus och grand crus från Bourgogne.
Pinot Noir Selleck Vineyard är ett medelfylligt vin och har i unga år en både markerad struktur av strävhet och mineral och också en viss jordig och örtig ton av stjälkarna, faktiskt inte helt olik den man noterar i vinerna från Domaine de la Romanée-Conti och Domaine Dujac, de två firmor som i början av 1970-talet inspirerade Josh Jensen att odla och göra vin av Pinot Noir. Mitt råd är alltid att ge vinet mindre fyra till fem års flasklagring, du kommer att bli belönad för det. Drygt 5 000 flaskor gör man ett gott år.
Det vin som oftast rankas högst är Pinot Noir Jensen Vineyard, detta trots att vinet görs i större volym. Trots att det vanligen är det vin som ser störst andel nya ekfat, omkring 30 procent nya, är det inte ett vin med någon kännbar ekfatskaraktär. Det här vinet har en rik och generös kropp, aningen saftig med en solmogen frukt, fin syra och tydliga (särskilt i unga år) men samtidigt avrundade tanniner. Även om jag säger att det är ett vin för lagring, måste jag medge att det redan direkt från ekfaten såväl som direkt efter lansering eller efter några års flaskmognad alltid är det allra finaste vinet från Calera Wine Company.
Det händer också att man gör ett sött vin av Viognier från den egna vingården, men det får ses som ett unikum och ett vin man sällan stöter på. Till syvende och sist är det Pinot Noir som har definierat Calera Wine Company.
