När något är gott är det gott att njuta av det lite mer och lite större – därför är Veckans Vin den här gången tappat i magnumbutelj. Visst är det läckrare med magnum, inte bara för att det ser mer generöst ut, det är också ett format som utvecklas bättre till finare komplexitet under lagring. Och det här vinet kan faktiskt lagras bättre än vad de flesta tror. Jag har vid flera tillfällen druckit både tio och till och med 15 år gamla flaskor med stort behag. Köp därför det här vinet i magnum, för även om du inte ska lagra det är det ett supersjyst format att servera vinet ur. Och priset? Ja, 259 kronor är inte mycket att tjafsa om och flaskversionen kostar 135 kronor och är såklart också god, men inte lika cool sett till formatet.
I enlighet med vintypen ripasso är det här ett vin med fin fruktintensitet, en supertrevlig kombination mellan ljusröd körsbärsfrukt som i ett vin från Valpolicella och en mörkare och mer torkad och sötaktig frukt som i en amarone. Det var ju precis det som familjen Boscaini siktade på när de skapade vinstilen. En annan nyans som jag gillar, som ligger lite längre ner i doften och som mer kommer fram när vinet fått en stunds luft, är en lätt rostad och lite jordig ton. Smaken är medelfyllig, charmerade fruktig å ena sidan, lite djupare och något mer torkad komplex å den andra. Syran är god och ger liv i smaken och tanninerna är precist balanserade. Det gör att vinet är utmärkt gott att dricka redan idag.
Campofiorin är faktiskt det allra första kommersiellt lanserade av den minst sagt populära vintypen ripasso. Det började med att Guido Boscaini redan 1958 började experimentera med att jäsa om det vanliga valpolicellavinet med jästfällningen från amaronevinet. Det resulterade i vinet Campofiorin, den första årgången blev 1964, ett vin som man faktiskt var tvungna att gå till domstol för att för att få godkänd eftersom det inte fanns något utrymme i regelverket för att tillverka ett vin som hade jästs två gånger.
”Att jäsa om det lättare valpolicellavinet med jästfällningen från andra viner var ett bra sätt att ge vinet större kraft – vi kallade vinstilen ripasso, vilket betyder att just att återanvända”, berättar Sandro Boscaini och lägger till att det han far Guido gjorde annorlunda var att jäsa om vinet med druvskalen från de andra vinerna, inte bara jästfällningen.
”Hans tanke var att göra en finare version av vinet eftersom det inte fanns något mellanting mellan valpolicella och amarone, och han ville absolut inte göra vinet kraftigare genom att blanda i druvsorter som till exempel Cabernet Sauvignon”, berättar Sandro.
Han är mycket noga med att betona att vinet skulle vara autentiskt och att man ville att körsbärstonen från de lokala druvsorterna skulle prägla även det här nya vinet. Dessutom, vilket man ansåg vara viktigt, ville man göra ett bättre vin utan att det blev särskilt mycket dyrare. Från 1983 och framåt började man istället för jästfällningen använda torkade druvor, vilket gav vinet en fylligare kropp, ett större djup och en mer intressant smak. Om det vanliga valpolicellavinet höll en alkoholhalt kring 11.5 procent, kom det nya vinet som jästs om med torkade druvor att nå en styrka på närmare 13.5 procent.
Idag är vinet väl etablerat på marknaden och har fått sällskap av hundratals mer eller mindre acceptabla kopior från andra producenter. Men inget av dessa är så klassiska och eleganta som just det här. Servera det vid cirka 18 grader i glas med hyggligt stor kupa. Tack var kombinationen av lätthet och djup matchar det både lite lättare och även kraftigare rätter – det vill säga det mesta från pizza och pasta till kötträtter av olika slag. Tanninernas mjukhet gör vinet också lämpligt att möta en mild sötma i maten från exempelvis grönsaker och rotsaker.
Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se
