Det hör verkligen inte till vanligheterna att man dricker ett vin gjort uteslutande med Frappato, en siciliansk blå druvsort som faktiskt bara odlas på strax över 1 000 hektar totalt sett i världen. Omkring 90 procent av det återfinns på Sicilien, men inte heller där är det vanligt med druvrena viner med den. Där används den snarare i ganska stor omfattning i blandningar med andra druvsorter. Vanligen rör det sig om de betydligt mer kända sicilianska sorterna Nero d’Avola och Nerello Mascalese för att lätta upp vinerna, men mer vanligt i det djupt färgade rosévinet Cerasuolo di Vittoria där den i regel ingår till cirka 30–50 procent med resterande innehåll Nero d’Avola. Det vinet är faktiskt öns enda vin med status DOCG och vinets fina rykte kan mycket väl ha påverkat att synonymen Frappato Vittoria ibland används för sorten.

Sicilien verkar vara druvsortens ursprung, men man vet inte exakt när den började odlas. De första dokumenten visar på början av 1500-talet då sorten nämndes som Frappatu. År 2008 gjorde man DNA-studier som visade att det är en naturligt uppkommen korsning där man bara vet den ena föräldern, Sangiovese. Den andra delen i korsningen är okänd och det kan röra sig om upp emot tio olika druvsorter som kan vara aktuella – men ingen av dem är känd för forskarna. Således är det en något mindre känd druvsort som får ge uttryck för Veckans Vin den här veckan.

I glaset hittar vi precis det som Frappato har blivit känd för, och omtyckt. Ett ganska ljust rött vin med en inbjudande rödfruktig och bärig doft med nyanser av både färska druvor, ljusröda körsbär, mörka hallon och med en slags blommig och örtig Medelhavskryddighet som ger lite extra liv. Smaken är också lättsam med samma känsla i fruktigheten, en fint uppfriskande syra och sammetslena tanniner.
Rent spontant känns en lite svalare servering som mest logisk, kring 16–17 grader, just för att lyfta fram det charmerande lättsamma. Man kan självklart servera vinet till ungefär samma rätter man normalt sett väljer Pinot Noir eller lättare viner med Barbera till, men det är också en fantastiskt läcker ”all round” till allehanda sorters pizza och pasta med inslag av tomater eller oliver och charkuterier. Och vill man bara njuta av vinet till en inbjudande bricka med ostar och charkuterier blir det också en lyckad matchning.
Druvorna till det här vinet kommer från flera vingårdar belägna på omkring 200 till 250 meters höjd med västlig och sydlig exponering. För lätthets skull har vinet enbart jästs och lagrats i ståltankar.

Mandrarossa är en producent som grundades i slutet av 1950-talet som ett kooperativ av odlare kring Menfi. Med tiden har antalet medlemmar ökat till dagens omkring 2 000. Odlarna har sina vingårdar i ett böljande landskap utefter den sydvästra kusten av Sicilien och det är också här som Frappato har sitt starkaste fäste. Mandrarossa har en bred portfölj av viner med både klassiska italienska sorter och internationella och flera vinerna finns att köpa på Systembolaget.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Södra Frankrike är nu på 2000-talet en av landets allra mest intressanta vinregioner – från en enorm mängd bulkviner och många billiga druvsortsdrivna viner, har allt fler familjefirmor med höga ambitioner grundats och lyfts fram i rampljuset. Den vanligaste men numera gamla benämningen på regionen är Languedoc-Roussillon, men i en ambition att ta sig bort från det gamla och enklare volymryktet har området fått det nya namnet Occitanie. Totalt sett är den här regionen sett till vinodling 230 000 hektar stor och det är mer än exempelvis Tyskland och Sydafrika tillsammans. Lite mer specifikt ursprung är lantvinsområdet IGP Pays d’Oc som står för cirka 120 000 hektar av detta, men även här är majoriteten av vinerna av lite enklare eller åtminstone vardagligare snitt. I tillägg till det finns det 23 mindre appellationer där regelverken är mycket mer precisa och där man ofta idag hittar viner av fantastisk kvalitet. Till de mest kända av dessa appellationer hör Minervois, Fitou, St-Chinian, Corbières, La Clape och det kustnära området Limoux där världens första mousserande viner gjordes för ett halvt årtusende sedan.

Ursprunget Pays d’Oc används ofta på etiketterna när vinet inte kommer från en appellation eller om producenten har gjort vinet på ett sätt som de mer snävare appellationerna inte tillåter. Precis så är det med just det här vinet, Combarels Blanc. Egentligen kommer druvorna från vingårdar i de förhållandevis unga och förstklassiga appellationen Terrasses de Larzac, men eftersom vinet är vitt diskvalificeras det för appellationsstatus.
Vinet är en cuvée med ungefär 50 procent Chardonnay, 30 procent Grenache Blanc och 20 procent Viognier, en druvblandning som kanske är lite ovanligt men faktiskt förekommer en del i ursprungsområdet IGP Pays d’Oc. De tre sorterna vinifieras var för sig och vinerna har mognat under åtta månader i äldre ekfat från tunnbindaren Chassin. Efter lagringen har vinet blandats för att tillbringa ytterligare några månader i ståltankar för en sista sedimentering.
Doften är medelstor, på sitt sätt djup och rik men egentligen mer elegant – och framför allt väldigt fint balanserad. Av ekfaten är känner man faktiskt inget, annat än att man kan förstå rondören som är resultatet av lagringen. Smaken är medelfyllig, mjukt texturerad och fruktig och ganska len, måttlig i syran och mineraliteten men ändå på sitt sätt elegant. Det är ett vin att njuta av lite svalt, cirka tio grader som mest för att lyfta fram fräschören, och gärna tillsammans med en maträtt som snarare är lite smörig och stekt än uppfriskande i syra. Som en bra referens rent doft- och smakmässigt, kan man jämföra med moderna vita viner från Rhônedalen.

Firman Cassagne et Vitailles hör till de nya stjärnorna i södra Frankrike. Firman etablerades så sent som 2015 av barndomsvännerna Matthieu Rollin och Nicolas Seffusatti som hade arbetat med vinhandel i Kina och där tjänat ihop ett bara startkapital till en ny vinfirma. När de startade Cassagne et Vitailles hade de en tydligt uttalad filosofi att producera förstklassiga viner från gamla vingårdar i Languedoc med en känsla för vingårdarnas unika egenskaper. Att arbetet i vingårdarna skulle ske helt naturligt var självklart och man är idag dessutom biodynamisk.
Firman har sitt säte i området kring Montpeyroux norr och väster om Montpellier i departementet Hérault. Flera av firmans viner har ursprunget Terrasses du Larzac. Det är en sedan 2014 ny appellation som idag har 548 hektar stora vingårdsmarker belägna på omkring 80 till 200 meters höjd.

Allra mest känd är Cassagne et Vitailles för sina röda viner och de flesta av dem hittar du beskrivna här på Vinlegender. Skriv in ”Cassagne” i sökrutan så hittar du rätt. Och är du intresserad att prova fler viner från dem finns det alltid ett gott urval hemma hos importören.

Beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Goda råd behöver inte alltid vara dyrbara – och det gäller särskilt om man ställer in siktet på trevliga viner i appellationen Côtes du Rhône, viner som många gånger hör till de mest pris-prestanda-säkra i Frankrike. Förklaringen är nog rätt enkel, dels är vinerna från Rhône alltid väl prissatta, dels står ursprunget Côtes du Rhône för hela 29 005 hektar av regionens totala vingårdsareal om 66 407 hektar. Det blir således en hel del flaskor som etiketteras som just Côtes du Rhône och det brukar vara gynnsamt för prisbilden.

Mellan Avignon och Nîmes i södra Rhône hittar man Domaine Saint-Etienne, som när man gläntar på dörren visar sig vara ägd av den stora och seriösa producenten M Chapoutier i Tain l’Hermitage sedan 2017. Den 25.00 hektar stora vingårdsarealen fördelas över 16.00 hektar i lägen klassificerade som Côtes du Rhône-Villages och 9.00 hektar i Costières de Nîmes. Man gör idag fem viner, ett vitt och fyra röda, och priserna är synnerligen attraktiva.
Man ska inte förvänta sig alltför mycket av viner i lägre prisklasser, men är de ärligt framställda och typiska sina druvsorter och sitt ursprung är det fullgott. Att det sedan finns lite mer att hämta i vinet än väntat får ses som en bonus. Trots läget i det varma södra Rhône är det inget kraftpaket vi talar om, här finns en lätthet som verkligen är trevlig. Samtidigt är vinet seriöst strukturerat och kryddigheten (salvia, lakritsrot och violpastill) ger personlighet och mersmak och för det måttliga priset bjuds man på en riktigt attraktiv doft- och smakbalans.

Vinet görs av en sedvanlig komposition av Syrah, Grenache, Mourvèdre och lite Carignan, allt från ekologiskt certifierade vingårdar i kommunen Monfrin där jordarna är består av järnoxidrik kalkstenslera med inslag av sten och kisel. För att fånga en större fräschör i vinet skördas druvorna tidigt om morgonen när det fortfarande är svalt. Det förklarar en hel del av vinets fräschör.
Druvorna avstjälkas fullt och tappas ner i cementtankar för att jäsas med den naturliga jästen och eftersom temperaturen hålls måttlig sträcker sig jäsningen över flera veckor med en total skalkontakt på mellan 35–45 dagar. Man gör en försiktig extraktion med en remontage (överpumpning av skalkrosset) varje dag. På traditionellt sett får vinet sedan mogna i cementtankar på sin fina jästfällning under knappt tio månader. Just sydfranska druvor och cement är ett underbart äktenskap och särskilt i lägre prisklasser lönar det sig extra mycket.

Côtes du Rhône är en väldigt användbar typ av vin. Tack vare solvärmen i frukten passar stilen fint tillsammans med sydfranskt grönsaksbaserade rätter, oavsett det är en god tomatsås eller en klassisk ratatouille som hör till köttet. Ett fint inslag av Medelhavsländernas kryddbod som timjan, rosmarin, lagerblad, salvia, lavendel gör sig verkligen väl som doftgivare, inte minst eftersom man nästan kan skönja en nyans av denna så kallade garrigue i vinets doft. Eftersom det inte är ett direkt kraftigt vin kan man lika väl servera det till grillad fisk med motsvarande tillbehör och doft- och smakbild, men då kan man med fördel servera det vid cirka 17–18 grader istället för mer typiska 18–20 grader. Det är inget vin som behöver luftning, men 15 minuter i karaff kommer heller inte att göra någon skada.
Drick vinet nu och de kommande två åren – det finns inget behov av vidare lagring även om det klaras av ett par år viloläge.

Beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Inför årets sista dagar är det läge för en god champagne och för en extra festlig stämning kan den gärna skimra vackert i rosa. Att roséchampagne känns lite extra lyxigt kan såklart tillskrivas den vackra färgen, men det är också den stil av champagne som det görs allra minst av. Ett normalår blir det inte mycket mer än omkring 20–22 miljoner flaskor av de ungefär 300 miljoner flaskor champagne som i genomsnitt produceras från distriktets 34 200 hektar stora vingårdsareal. I de flesta fall låter vinmakaren blanda i någonstans kring tio till 15 procent stilla rött vin, främst gjort med Pinot Noir, i det stilla vita basvinet. Därefter buteljeras vinet för att jäsas den andra gången i flaskan.
Här hos Champagne Ferdinand Bonnet görs roséchampagnen uteslutande med Pinot Noir som skördats i vingårdar med omkring 25 år gamla stockar i byn Les Riceys. Bara åtta procent av druvorna har vinifierats till ett stilla rött vin, resten av druvorna har pressats hastigt med snabbt avlägsnande av de färgrika skalen så att vinet blev vitt. Jäsningen skedde i ståltankar vid låg temperatur för maximal renhet och fräschör och efter den malolaktiska jäsningen har blandning, en andra jäsning i flaska och lagring på jästfällningen under ungefär två år tagit vid. Inför slutkorkning har man tillsatt en dosage på 9.0 gram per liter för att ge en avrundande smakbalans till friskheten.

Är det verkligen någon avgörande smakskillnad mellan vit och rosa champagne? Egentligen inte, i alla fall inte i unga champagner och med så lite som åtta procent rött vin i blandningen. Doft- och smakskillnaden kommer snarare med lagring, låt säga efter åtta till tio år i din vinkällare, då druvsorten Pinot Noir börjar ta för sig lite mer i form av en slags burgundisk röd äppelfruktighet. I sitt unga skick är roséchampagne möjligen något rödbärig i doften och det är istället primärt färgen och den lite festligare känslan som gör att valet faller på det rosa.

Les Riceys är en stor by – faktiskt en av de mest planterade i Champagne – och den ligger i regionen Côte de Bar i den allra sydligaste delen av Champagne. Byn har ingen klassificering utan håller sig på nivån 80 procent som så många andra byar i Champagne (byar med statusen premier cru har klassats 90–99 procent och grand cru 100 procent). Här odlas vin på 843 hektar och det speciella med byn är att så mycket som nästan 93 procent är planterat med Pinot Noir. En del av förklaringen till det är att flera vingårdslägen har sydlig och därmed lite soligare exponering, vilket är gynnsamt för Pinot Noir. Än mer speciellt är att man har blivit känd för ett stilla rosévin som heter Rosé des Riceys, som är en av bara två appellationer för stilla vin i Champagne. Rosévinstraditionen är således djupt förankrad i det böljande vinlandskapet här. Att byn heter Les Riceys i plural beror på att det egentligen rör sig om tre små byar som hör samman.
Bakom den här fina roséchampagnen hittar vi huset Champagne Ferdinand Bonnet som grundades 1922. Idag har man en cirka 200 hektar stora vingårdsareal som till stor del är planterad med Pinot Noir. Huset är en del av den internationella dryckesgiganten Rémi Cointreau men lever ett helt eget liv.

Den här champagnen serveras lämpligast vid cirka tio grader, inte för kallt eftersom den fina fruktigheten då dämpas, och ska man njuta av den till mat rekommenderas ett vanligt vitvinsglas så att dofter och smaker tillåts blomma ut. Tack vare den fina frukten och diskret avrundande dosagen kan man gärna servera den till skaldjursrätter som klassisk Toast Skagen eller motsvarande med krabba eller hummer, eller till eleganta fisk- eller pastarätter med skaldjurssås, eller varför inte en god skaldjursrisotto. Det är också en trevlig champagne att njuta av till milda komjölkostar (exempelvis Camembert eller Brie) och för en perfekt doft- och smakbalans kan man gärna låta något milt rödbärigt tillbehör följa osten.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

Det har blivit en del mousserande vin som Veckans Vin nu mot slutet av året – och det passar säsongen särskilt bra med tanke på alla årsavslutningar, familjesammankomster och stundande jul- och nyårshelg. Men allt mousserande vin behöver inte vara exklusivt, det behöver heller inte vara dyrbart och det behöver verkligen inte komma från Champagne. Mousserande vin görs i alla vinproducerande länder, med precis samma teknik som i Champagne. Ett av de mest producerade och populära av mousserande vin är det från Spanien.

Det är precis 152 år sedan det första mousserande vinet enligt den klassiska metoden gjordes i området kring Sant Sadurni d’Anoia i Katalonien i nordöstra Spanien. Inspirationen kom såklart från Champagne, men med ett både annorlunda klimat (och jordar) och en annan uppsättning druvsorter skulle den spanska tolkningen bli annorlunda än den franska förebilden. Under lång tid kallades vinet bara för ”champagne”, men senare skulle vintypen komma att kallas cava efter de källare där flaskorna lagrades under tillverkningen. I början av 1900-talet blev det mousserande alltmer populärt i Spanien, men till skillnad från champagne såg spanjorerna inte cava som ett exklusivt vin ämnat för fest och finare tillställningar, snarare som ett gott vin som kunde drickas närsomhelst. Med sitt måttliga pris skulle produktionen växa så mycket att cava till volym sett blev världens största mousserande vin.

Idag produceras omkring 230–240 miljoner flaskor cava per år från en omkring 33 000 hektar stor vingårdsareal, mer eller mindre samma areal som Champagne har. Ungefär nio av tio flaskor cava görs med druvor från vingårdar på cirka 250 upp till svala 800 meters höjd i Penedés i Katalonien, där också alla stora cavatillverkare har sin bas. En unik detalj med vintypen cava är att appellationen, DO Cava, främst är styrd av vintypen och tillverkningen som sådan, inte som alla andra av landets cirka 75 appellationer av tydliga geografiska gränser. Sammanlagt 156 byar i tio provinser i Spanien har nämligen rätt att tillverka och namnge vinet cava.

Veckans Vin är gjort med de klassiska druvsorterna Xarel-lo (elegans, frisk syra, viss struktur), Macabeo (hög syra, äppelliknande frukt och lång lagringskapacitet), Parellada (frisk syra, elegant fruktighet, viss blommighet) och lite Chardonnay, en druva som alltmer används till bättre cava. Två saker skiljer sig från den stora mängden cava – dels är samtliga vingårdar för det här vinet skötta ekologiskt, dels har druvorna skördats för hand. Det är snarast vanligt i den nutida kategorin corpinnat som introducerades 2017 av de sex bästa producenterna av cava som ville skärpa kraven och höja både ambitions- och kvalitetsnivå. Ytterligare en detalj skiljer sig, lagringen. Efter jäsning i ståltankar, blandning och buteljering och den andra jäsningen i flaska, har vinet legat hela 15 månader på sin jästfällning innan dégorgering – det är ett halvår längre än vad regelverket för cava kräver. Därmed finns det ett litet extra steg av nyansrikedom i det här vinet.

Det finns faktiskt ytterligare en intressant och rolig historia bakom det här vinet. När styrelsen för vintypens appellation Denominación Origen Cava skulle ha sina möten och andra sammankomster upplevde medlemmarna, som alla också producerade egna viner, att det skulle vara svårt att välja ut viner från enstaka producenter i området. Dessutom låg det ett problem i att urvalet skulle kunna ses som orättvist. Därför beslöt de sig för att helt enkelt skapa ett helt eget märke där medlemmarna enades om att ta fram ett stiltypiskt kvalitetsvin som alla kunde vara nöjda med. Till projektet knöts en familjefirma med sina (idag) cirka 50 hektar stora ekologiska vingårdar ett par kilometer från Medelhavet i appellationen Alta Alella. Det mousserande vinet kom att kallas Privat och med tiden har det märket vuxit till att bli kommersiellt och dessutom få flera syskon i produktionslinjen.
Det här är ett av dem – på Systembolaget hittar du också en rosa version samt den exklusiva årgångsspecifika Privat Gran Reserva (nr 53461 för 359 kr) som uteslutande görs med Xarel-lo från omkring 60 år gamla stockar och som lagras i 30 månader innan dégorgering. Det vinet kan varmt rekommenderas om du vill uppgradera till upplevelse av cava till verkligt hög nivå.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Nu när vi närmar oss jul och nyår är det läge att planera för festligheter med familj och vänner och då brukar champagne var en given komponent i kalaset. Det finns många stilar av champagne, men ingen är så elegant och fylld av finess och upplyftande fräschör som den stil som kallas blanc de blancs, rakt översatt till ”vitt vin av vita druvor”. Här i Champagne betyder det i stort sett Chardonnay – det finns ett fåtal hektar av andra gröna druvor, men i sammanhanget är dessa försumbara. Med 10 474 hektar är Chardonnay däremot en väldigt betydelsefull druvsort i Champagne och just blanc de blancs är en mycket hyllad vinstil.

I glaset hittar vi en riktigt läcker champagne, djup tack vare den generösa basårgångens fruktighet, fint texturerad tack vare viss vinifiering i ekfat och en krämig mousse, livfullt mineralisk och syrafrisk och med en fruktighet som bjuder på nyanser av gula äpplen och citronzest och med en komplexitet tack vare den stora andelen reserveviner. Totalt sett en inbjudande läcker, frisk och nyanserad blanc de blancs som är vansinnigt god att dricka redan nu. Vill man se lite mer mognadsnyanser får man hålla sig till tåls i fem sex år till – minst.
Hos Charles Heidsieck kommer druvorna till cirka 50 procent från byarna Oger och Vertus, båda belägna i området Côte de Blancs, klassificerade som grand cru respektive premier cru med graderingen 95 procent (det betydde, åtminstone tidigare, att champagnetillverkarna köpte druvor till 95 procent av årets fastställda druvpris, medan grand crus betalades fullt, 100 procent). Resten av druvorna kommer från tre byar i Montagne de Reims med statusen premier cru 95 procent; Trépail, Villers Marmery och Vaudemange, alla tre byar med dominans av Chardonnay i sina vingårdar. Därtill köps lite druvor från den oklassificerade byn Montgueux i Côte de Blancs och till mindre del från Aube i södra Champagne. Sammanlagt rör det sig om tio byar.
Alla komponenter vinifieras separat i ståltankar (cirka 75 procent) för att vinna renhet, finess och precision och i äldre ekfat (cirka 25 procent) för textur och komplexitet. Efter blandning av omkring 75 procent från basårgången 2020 och resten äldre reserveviner med ett snitt på cirka fem år, sker den andra jäsningen i flaskan följt av omkring fyra års lagring på jästfällningen. Vid slutkorkning tillsätter man en dosage på 8.0 gram per liter.

Den första gången Charles Heidsieck gjorde en blanc de blancs var 1949 – och då var vinstilen inte särskilt vanlig (den första chardonnaychampagnen hade gjorts 1905 av Salon).
Champagnehuset Charles Heidsieck grundades ett sekel tidigare, 1851, i Reims av den då bara 29 år gamla Charles Heidsieck. Han hade stora visioner och var så ambitiös att han tio år senare reste till Amerika för att marknadsföra sin champagne. Affärerna fick minst sagt bra och produktionen växte stadigt. Familjen Heidsieck nådde på sin tid en produktion på omkring 4.5 miljoner flaskor om året, men sålde sedan firman 1955. Under en tid fram till 1985 ägdes Charles Heidsieck av Joseph Henriot, sedan såldes firman igen och nu till det stora spritföretaget Rémy Cointreau. Trots sin storlek och sina finansiella muskler skulle de märkligt nog inte lyckas särskilt väl med varumärket Charles Heidsieck och förklaringen var nog att Rémy Cointreau också ägde prestigeladdade Krug, som fick den mest av ägarnas uppmärksamhet, och Piper-Heidsieck som är ett stort märke av enklare kvalitet och därför fick bli deras volymchampagne.
Av den anledningen sålde de 2011 champagnemärket Charles Heidsieck till en mindre fransk gruppering med exklusiva produkter och sedan dess har gjort Charles Heidsieck gjort ett fantastisk lyft. Vid tiden för ägarbytet gjorde man cirka 250 000 flaskor champagne årligen, numera omkring en miljon flaskor, men alltjämt är man ett av de minsta av alla champagnehus som både äger mark och köper till druvor (cirka 85 procent av behovet) från kontrakterade odlare. Och kvaliteten är det minsann inget fel på – idag är Charles Heidsieck en av de mest hyllade producenterna i Champagne.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Etiketten och vinets namn avslöjar att vinet är gjort med druvor som har vuxit i byar klassificerade som grand cru – således de mest välrenommerade i Champagne. Just det finare och lite mer nobla är också det första intrycket man får när man lägger näsan över glaset, en spontan känsla av underbar balans. Här finns finessen, citrusfrukten och blommigheten som i Chardonnay och den lite rikare äppelfruktigheten och ett visst djup som i Pinot Noir, dessutom en fint kritig känsla av jorden. Doften känns varken ung och stram eller mogen och utvecklad, snarare någonstans i gränslandet däremellan. Smaken är medelfyllig och mjukt fruktig med en uppfriskande fin syra som får spänstig assistans av mineraliteten och det är precis lagom torrt – därmed oerhört lättgillat.
Den här champagnen njuter man av precis som den är, svalt men inte för kallt serverad vid cirka tio grader så att kylan inte dämpar och döljer doftens och smakens allra finaste nyanser. Av precis samma anledning bör man avstå från den smala champagneflöjten och välja ett glas med viss kupa. I ensamt majestät njuter man av den till fullo, men det är ju också en underbar champagne att kombinera med milda rätter från havsriket: en tartar eller carpaccio med vit fisk snarare än fet och röd fisk (sådan fisk kan skapa en viss beska i mötet), en lätthalstrad pilgrimsmussla med fin smörsås eller milda fiskrätter med klassisk vitvins- eller champagnesås. Och såklart till milda till medelkraftiga komjölkostar.

Champagner som den här dricker man oftast unga, när frukt och mineralisk och syrafrisk spänst är som livligast, men det är också intressant att låta dem vila i stillhet i åtminstone fem sex år då de börjar utveckla de första stråken av mognad. Det är nu som lite mer brödiga och äppelfruktiga nyanser börjar träda fram och i det läget kan man också addera lite stekta toner i maten – såsom stekt fisk, halstrade skaldjur, smörstekt toast eller krutonger eller bara en sådan detalj som rostade pinjenötter eller hasselnötter.

Taittinger är ett fantastiskt vinhus med både historia och status. Firmans mest kända champagne är prestigen Comtes de Champagne, en blanc de blancs som gjordes första gången 1952 och sedan dess har gjorts 48 gånger, dessutom en rosé som har gjorts sedan 1966. Just veckans champagne är kanske lite mindre känd, men är en tydlig uppgradering från firmans årgångslösa Brut Réserve och årgångstappningen Brut Vintage. Jämfört med Brut Vintage, som görs med druvor som till cirka 70 procent kommer från byar klassade som grand cru, görs Prélude Grand Crus uteslutande gjord med druvor från grand crus. Cuvéen är ungefär lika delar Chardonnay från byarna Avize och Le Mesnil-sur-Oger i Côte de Blancs och Pinot Noir från byarna Ambonnay och Bouzy i Montagne de Reims. Jäsningen av basvinerna skedde i rostfria ståltankar och efter den andra jäsningen i flaska stäckte sig lagringen på jästfällning över 48 månader innan dégorgering. Man lade då till en dosage på 11.0 gram per liter, vilket är lite högre än i genomsnitt idag, men den har mer bidragit till en mjukhet och rondör i smaken än en sötma.
Vill man redan nu börja plantera för årets slutfester och såklart också nyåret, är det här en stark kandidat till det.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Rosso di Montalcino är det lättare och tidigare mognande versionen av vinerna från Montalcino i södra Toscana, man kan utifrån den tanken se det som ett andravin till det mer seriöst strukturerade och långlivade vinet Brunello di Montalcino. Däremot är det inte ett enkelt vin, Rosso di Montalcino från bra producenter är ofta minst lika bra som vinerna från Chianti Classico och toppfirmor där.
I glaset hittar vi en skolboksmässig doft av Sangiovese, eller Sangiovese Grosso som den lokala versionen heter här i Montalcino. Mörka körsbär som är på gränsen till att torka lätt, ljusare nyanser av sura röda körsbär som lyfter elegansen, en slags balsamisk komplexitet och en delikat cypressliknande kryddighet – men ingen ek, här är det druvsorten som talar snarare än vinmakaren. Smaken är medelfyllig och inbjudande läckert rödfruktig med en uppfriskande syra som är minst sagt aptitretande. Tanniner finns också med i bilden, tydliga och fint strukturerande, men inte alls så markerade som de kan finner i det större syskonet Brunello di Montalcino. Mot slutet av den medellånga och goda eftersmaken en liten känsla av bitterhet. Det här är gott, verkligen gott, och man njuter av vinet som ungt för fruktens skull eller om fyra till sex år då tanninerna har slipats av en liten aning.

Brunello di Montalcino är en cirka 2 100 hektar stor appellation som fick status som DOC år 1966, samtidigt med Chianti och Chianti Classico, och som uppgraderades till DOCG år 1980. Vingårdarna ligger runt omkring byn Montalcino, som reser sig på en kulle över det böljande landskapet, och de är uteslutande planterade med Sangiovese Grosso, något annat tillåts inte här. Vinet är vida känt för sitt långa liv, inte minst gäller det vinet från områdets absolut största fixstjärna, Biondi-Santi. Vid ett besök på egendomen för över 25 år sedan berättade vinmakaren här att ambitionen är att vin ska klara av källarlagring i hundra år. Nu är det inte så att vinerna behöver så lång lagring, men efter de obligatoriska fyra åren i fat och flaska (eller fem år om det är en riserva) hos producenten kan det ändå vara klokt att ge vinet ett par tre års ytterligare lagring.
Det är då vintypen Rosso di Montalcino kommer väl till pass. I grunden är det här ett vin som ofta kommer från lite yngre vingårdar, men det finns också marker (omkring 510 hektar) som är avsedda just för den här vintypen, dessutom finns det lite andra regler avseende skördeuttag (lite högre) och tekniska mätvärden som syra och torrextrakt (dessa är något lägre än för Brunello di Montalcino). I alla tider har man egentligen gjort den här typen av lite mer tidigt mognande och om man så vill vardagsvin, men 1983 skapades också en egen appellation med status DOC för Rosso di Montalcino. Också för det här vinet gäller såklart druvsorten Sangiovese Grosso.

Det här vinet har vinifierats i cementtankar vid maximalt 30 grader, därefter dragits över till stora slavonska ekfat (botti) för lagring under tre år. Vinet behöver ingen vidare lagring hos dig, om du inte vill, det dricks med fördel nu och de kommande åren vid cirka 18 grader (helst inte varmare, man vill ju åt vinets fräschör) i glas med bordeauxkupa eller liknande. Visst kan man dricka det precis som det är med lite salta och feta ostar och charkuterier, men det är tillräckligt seriöst för att ställas fram vid den finaste av middagar. Ljust kött som fågel och kalv gör sig bra, precis som nötkött. Låt gärna ett tillbehör med sälta och syra rent smakmässigt och något fet konsistens finnas med i rätter för att till fullo integrera vinets syra och tanniner.

Och Biondi-Santi, vilken är deras historia? Vinegendomen grundades 1840 av Clemente Santi som redan då hade ambitionen att göra traktens bästa och mest långlivade viner. Till skillnad från alla andra vänner som gjorde viner här i Toscana, bland dem baronen Ricasoli, hade Clemente inte en tanke på att blanda druvsorter till sitt vin – han skulle göra vin uteslutande med Sangiovese. Han faktiskt den första att göra så och därmed lade han grunden till den vintyp vi idag känner som Brunello di Montalcino. Det var dock hans son Ferruccio Biondi-Santi som upptäckte och renodlade den klon av Sangiovese som har kommit att kallas Sangiovese Grosso som idag är druvan i Montalcino. Han slutade också att använda en del torkade druvor för att ge vinet större kraft, en anrik metod som kallades governo. Och med allt det hade vintypen Brunello di Montalcino skapats.
Idag har Biondi-Santi över 100 hektar stora vingårdar i ett par egendomar, men den mest berömda är Tenuta Greppo i Montalcino där man har cirka 25 hektar stor vinodling.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Med den sensommar och höst vi har haft då våra skogar har invaderats av svamp, känns det inte mer än rätt att vi nu kan luta oss tillbaka och njuta av en underbar barolo till allehanda svamprätter. Det må vara något så snabblagat som en toast av smörstekt eller grillat bröd med stuvad svamp och lite riven ost, en pastarätt med smörstekt svamp och parmesanost, en klassisk risotto med karljohansvamp eller tryffel eller något kött (fågel, vilt, nötkött, fläskkött) serverat med en gräddig svampsås. Eller en härlig svampsoppa med brödkrutonger. Det vinerna från Barolo och andra viner med Nebbiolo behöver är något med den fet textur och gärna också en viss sälta för att fånga upp och därmed runda av tanninkänslan något. Därmed kommer även unga viner med tydlig strävhet att kännas mer behagliga i munnen.
Inga ”finare viner” är så i ropet som de från Barolo och i mitten av oktober fanns det 457 artiklar i Systembolagets sortiment och beställningssortiment. Fem av dessa viner (inklusive tre som lanseras på websläppet den 7 november) kommer från Massolino, en firma som verkligen imponerar. Det spelar egentligen ingen roll om du väljer deras eleganta Langhe Chardonnay, deras billiga och lättgillade röda instegsviner Langhe Nebbiolo (299 kr), Dolcetto d’Alba (189 kr) eller Barbera d’Alba (249 kr), deras uppsättning av viner från Barolo eller det nya från Barbaresco, eller varför inte flirtvinet Moscato d’Asti, du kommer alltid att få ett verkligt välgjort och gott vin. Massolino står för genuinitet och kvalitet.

Precis som förväntat av ett bra barolovin är det här vinet förhållande ljust i sin klarröda färg, Nebbiolo ger aldrig mörka och täta viner med kraft, även om druvorna från Serralunga d’Alba (som dominerar i det här vinet) och Castiglione Falletto hör till de lite doft- och smakrikare. Doften är medelstor och aromatisk med fina röd körsbärs- och nästan jordgubbsliknande toner och det finns också en fin rosenblommighet och en nyans av jordighet. Tack vare att den 30 månader långa lagringen ägde rum i 2 400 till 4 500 liter stora äldre ekliggare finns det ingen karaktär av ek i vinet – här är det druva och plats som gäller.
Smaken är medelfyllig som mest, charmerande fruktig med fin textur och med en läckert uppfriskande syra och en känsla av kalkstensmineralitet. Tanniner finns det gott om, det ska det göra i vinerna från Barolo, men de är fint avrundade och känns därför välbalanserade i den totala smakupplevelsen. Är man vän av baroloviner dricker man gärna det här vinet direkt, serverat något svalt i bourgognekupa och helst efter en korts stunds luftning i karaff. Söker man lite mer polerade tanniner och framför allt större portion av komplexitet, kommer det med fem till tio års lagring.

Det är inte bara den vinodlar- och vinmakarmässiga utvecklingen som har säkerställt kvalitet och stil i Barolo, den senaste tiden har området också fått viss hjälp av Moder Natur med en svit av fina år. Årgång 2017 gav trots det torra och inledningsvis varma klimatet viner med god fräschör (tack vare svalka mot slutet av växtsäsongen) och överlag en utmärkt balans, vilket också gäller för årgång 2018 som inleddes med en ovanligt fuktig vinter och hög nederbörd under våren. Flera odlare har beskrivit årgången som ojämn och besvärlig, men de odlare som hade is i magen och vågade vänta ut skörden till slutet av september och början av oktober kunde göra verkligt fina viner. En årgång som många har kommit att älska är 2019, som lokalt beskrivs som en klassisk årgång med tydliga (men fina) tanniner och god syra, men i mer rimlig mening bör få tillägget att vinerna är förtjusande i sin parfym, fruktighet, blommighet och silkiga textur.
Hur är det då med 2020, som är det här vinets årgång? Till att börja var 2020 året mitt i Covid-19, då arbetet som sådant blev annorlunda än normalt, men det var också en något svalare årgång än i genomsnitt. Sett till vinerna blev 2020 en väldigt klassisk och högklassig årgång som förenar en tydlig men fin tanninstruktur med en uppfriskande syra och en i stort sett lika elegant och charmerande frukt som årgång 2019 bjöd på. I slutändan ytterligare en fin årgång.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Champagne är såklart det mest berömda mousserande vinet i Frankrike, men långt ifrån det första. De första försöken till mousserande vin i Champagne lär ha gjorts i mitten av 1600-talet, lite mer än ett sekel efter att mousserande vin hade tillverkats i Limoux i södra Frankrike år 1531. Den vintypen kom senare att kallas Blanquette de Limoux och blev så typisk för området att den erhöll status som appellation redan 1938, strax efter att det franska systemet för ursprungsskydd och vinappellationer hade etablerats 1935. Metoden som användes kallades méthode ancestrale och innebär en slutjäsning i flaskan utan dégorgering (att ta bort jästfällning och tillsätta kork och grimma), precis så som dagens pet nat tillverkas. Först 1990 etablerades en egen appellation för Crémant de Limoux, en vinstil som görs med samma klassiska metod med den andra jäsningen i flaskan som i Champagne. Också i Bourgogne hade man varit tidig med att tillverka mousserande viner och de första dokumenterade försöken gjordes 1830. Också här tillämpade man den klassiska metoden som i Champagne, men det var först 1976 som vinerna ändrade namn från Bourgogne Mousseaux till det lite finare Crémant de Bourgogne och då även fick status som appellation för det. Idag är Crémant de Bourgogne det kanske mest kända och största mousserande franska vinet utanför Champagne. Omkring 2 000 hektar av marken i Bourgogne används för odling av druvor till mousserande vin.

År 1976 fick också Crémant d’Alsace och Crémant de Loire status som appellationer, trots att man även i dessa områden hade gjort mousserande viner enligt den klassiska metoden långt tidigare. De mousserande vinerna i Bordeaux fick vänta ända till 1990 innan deras status kom och den ytterst småskaliga vintypen Crémant de Die i den södra delen av norra Rhône fick sin appellation 1993. I Savoie fick Crémant de Savoie appellationsstatus så sent som 2014.

Här i Jura har man en omkring 300 år lång tradition av mousserande vin, men det var först 1995 som appellationen Crémant de Jura skapades. Även om den blott 1 950 hektar lilla vinregionen har blivit mäkta populär på 2000-talet och mest blivit känd för sina strama och eleganta vita viner med främst Savagnin och Chardonnay och både rustika och eleganta röda viner med Trousseau, Poulsard och Pinot Noir, görs det faktiskt omkring 1.7 miljoner flaskor crémant om året här. Så mycket som 80 byar om totalt 515 hektar stor vingårdsareal får stå som avsändare för vintypen och regelverket kräver handskörd och produktion enligt den klassiska metoden med minst nio månaders lagring med jästen innan dégorgering.
För vit crémant krävs minst 70 procent av sorterna Chardonnay, Pinot Noir och Trousseau, resten kan vara andra för appellationen godkända sorter. Bara tio procent av produktionen av mousserande vin är rosé.

Veckans vin kommer från Frutière Vinicole d’Arbois som grundades i januari 1906 och blev ett av landets allra första kooperativ. I sviterna av mjöldaggsepidemin på 1850-talet och förödelsen efter vinlusen från 1870-talet och framåt, var Jura hårt ansatt. Från över 20 000 hektar minskade vinodlingen till ett par hundra hektar och det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan man kom upp i en areal som motsvarar dagens. Det här kooperativet kom därför att spela en nyckelroll i att Jura överlevde den svåra prövningen. Idag har kooperativet omkring 100 medlemmar som från sina sammanlagt 250 hektar stora vingårdar producerar lite mer än en miljon flaskor årligen.
Vinet har gjorts med cirka 60 procent Chardonnay och 40 procent Pinot Noir, vinifierat i ståltankar och sedan blandat för buteljering och en andra jäsning i flaskan. En detalj som har gjort vinet lite mer nyanserat är att lagringen sträckte sig över 18 månader, dubbelt så lång lagring som regelverket kräver, och man har också varit försiktig med tillsatsen av dosage, bara 6.0 gram per liter.
Det är gott om aptitretande frisk fräschör i frukten i både doft och smak, förvillande lik det man finner i crémants från norra delen av Bourgogne (området kring Chablis). Man får också en viss förnimmelse av jästlagringen som ger en viss komplexitet. Smaken är någonstans mitt emellan lätt och medelfyllig, absolut torr och svalt fruktig med fin syra och kolsyremousse och dessutom en lite kritig mineralisk känsla. Det är ett härligt vin att dricka nu och de kommande två tre åren och tack vare fräschören och den helt torra smaken är det här en utmärkt aperitif. Serverar man vinet till tilltugg eller mat bör det vara lite mildare rätter som är utan sötman men gärna har en fin sälta och syra för att balansera vinets friskhet och syra.
Vill du bjuda på ett snyggt och gott vin med ett för de flesta vindrickare något udda ursprung är det här ett perfekt vin. Sval servering kring åtta grader är lämpligt och helst i ett vitvinsglas med viss kupa.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se