Glöm alla (helt ogrundade) fördomar om att Beaujolais är ett distrikt som ger lätta, saftiga viner av den enklare druvsorten Gamay, viner som saknar strävhet och som bör drickas unga och kylda. För även om det också finns sådana viner i Beaujolais ger det absolut ingen rättvisa åt det klassiska vindistriktet, som är en av sex regioner i det större Bourgogne.
Totalt sett täcker vinodlingarna i Beaujolais 15 773 hektar, men regionen är indelad i tre kategorier av ursprung och viner där 98 procent är rött och gjort med Gamay. Den ofta lite enklare appellationsnivån Beaujolais, som främst återfinns i den södra delen av distriktet och till större del har sandjordar på lite flackare mark, står för 5 585 hektar av detta. Den lite högre klassade och oftast något bättre Beaujolais-Villages, ett antal särskild utvalda byar som främst ligger i den centrala delen av distriktet, täcker totalt 4 209 hektar. I den kategorin kan man hitta en hel del fina viner som också har ganska god lagringspotential, åtminstone fem till åtta år från skörden. Men det är på nivån Beaujolais Cru, som omfattar tio klassificerade byar med totalt 5 979 hektar stora vingårdar, som de allra bästa och mest lagringsdugliga vinerna finns. Här är inslaget av magra granitjordar stort och att vingårdarna dessutom ligger på sluttningar bidrar till att vinerna kan bli både smakrikare och mer tanninstrukturerade än vad gemene man faktiskt tror att beaujolaisviner kan vara.
En annan fördom som faktiskt inte är helt korrekt är tron att alla viner i Beaujolais jäses med den slutna tankmetoden maceration carbonique, kolsyrejäsning, som resulterar i mörka viner med mjuk tanninstruktur och lite saftig fruktighet. Förvisso är det den vanligaste metoden, men många producenter som har en mer burgundisk filosofi jäser musten i tankar med klassisk skalkontakt och extraktion precis som i Bourgogne. Att Château de Jacques gör på det viset är inte så märkligt, man har nämligen ägts av det stora vinhuset Louis Jadot sedan 1996 och dessförinnan av Mommessin, en annan stor négociantfirma i Bourgogne. Här i Beaujolais har man 87 hektar stora vingårdar, vilket faktiskt gör dem till en av de större producenterna i norra Beaujolais. De största ägorna har man i byn Moulin-à-Vent (näst störst i Morgon) i närheten av vineriet där man har 37 hektar fördelat över åtta vingårdslägen. Clos du Grand Carquelain precis nedanför den berömda väderkvarnen, som har gett byn dess namn, är den mest kända och ger ett vingårdsspecifikt vin. Vinet Clos des Rochgrès kommer från vingården Au Mont som med sitt läge på 350–360 meters höjd är byns högst belägna vingård. Till den här cuvéen tar man bara de bästa faten, resten går till firmans vanliga Moulin-à-Vent, också det ett välgjort och bra vin med god struktur och lagringspotential. Druvorna avstjälkas helt, till skillnad från klassisk beaujolais där druvklasarna normalt sett behålls hela, och vinifieras sedan i ståltankar under tio dagar med regelbunden nerpressning och överpumpning av skalhättan, precis som man gör uppe i Bourgogne. Därefter dras vinet över till 228 liter stora ekfat, cirka 40 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under tio till elva månader. Precis som firmans andra toppviner är det här ett av de viner i Beaujolais som ser störst andel nya ekfat – och det utan att eken tar för stor plats.
Har man inte druckit den här typen av beaujolaisvin tidigare får man nog svårt att placera vinet just i Beaujolais. Det är både doften, som är lite rikare och framför allt rödfruktig och något nyanserad av ekfat, och den lite fylligare och mer strukturerade smaken som skiljer sig från grundidén om vad beaujolaisvinerna ska smaka. Den ibland lätt gräsiga stjälknyans som många klassiska viner har till följd av jäsning i hela klasar finns inte här, däremot finns en nästan bourgognelik rödfruktighet och en fin mineralisk energi.
När man serverar det här vinet ska man inte tänka Beaujolais i den klassiska bemärkelsen, snarare en högklassig bourgogne med struktur och potential att lagras. Nog för att vinet är gott ungt, men då behöver det en god stund i karaff och gärna serveras till medelkraftiga rätter av kött som bör ha något krämigt tillbehör för att fånga upp strukturen. Ger man vinet fem års lagring börjar det poleras och bli alltmer elegant, ytterligare fem år än mer komplext precis som en riktigt bra bourgogne och därefter kommer det att utvecklas och hålla i ytterligare minst fem år. Av den anledningen bör man köpa ett par flaskor och dricka dem undan för undan från nu till tio år framöver.
Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se
