Bodegas Emilio Moro etablerades i början av den våg av modernism som växte fram i Ribera del Duero i mitten av 1980-talet och egentligen än mer mot slutet av 1990-talet. Förvisso är Ribera del Duero en historisk vinregion med många århundraden av vinkultur, men frånsett en handfull firmor som hade vuxit fram från 1850-talet och än mer 1970-talet, gjordes vinerna i en lite mer rustik och traditionell stil. Allra oftast rörde det sig om clarete, ett slags mellanting mellan rosévin och rött vin där man oftast blandar vitt och rött, eller som klassiskt rött vin lagrade i amerikanska ekfat enligt idéerna crianza, reserva och gran reserva.
Emilio Moro hade redan 1933 planterat sina första vingårdar och på den tiden var det inte tal om att göra vin och sälja det själv. Liksom alla andra odlare gjordes lite vin för eget bruk, resten av druvorna såldes till kooperativ som fick ta hand om den svårare delen – att sälja vinet. Så fortgick det för familjen Moro fram till 1987 då hans söner José och Javier började göra lite vin för att buteljera och sälja. Då gjordes vinerna såsom alla andra gjorde dem, men när vinet Pingus (från den danska vinmakaren Peter Sisseck) hade tagit världen med storm i sin allra första årgång 1995 slog bröderna in på samma mer moderna spår. Och med det föddes den högklassiga firma vi idag känner som Bodegas Emilio Moro, som bröderna grundade med första årgång 1999.
Bodegas Emilio Moro är idag en ganska stor firma som har omkring 200 hektar stora vingårdar, allt beläget på ungefär 900 meters höjd på den vidsträckta platån omkring byn Pesquera. En stor del av vingårdarna är gamla, planterade från 1934 och framåt, och från de äldsta och bästa vingårdarna gör man sina toppviner Malleolus de Valderramiro (bland annat från vingårdslotterna planterade på 1930-talet) och Malleolus de Sanchomartin (en 0.70 hektar liten vingård planterad 1964). Namnet malleolus (som ska uttalas med ”ll” och inte enligt spanskan som ”j”, är ett gammalt dialektalt ord som är sprunget ur latinets majuelo som betyder ”liten vingård”.
I glaset hittar vi ett fortfarande ungt och på många sätt lite oförlöst vin – känner man vinet sedan tidigare vet man nämligen att det här vinet kan lagras mycket väl i minst tio år och att det under den tiden kommer att utvecklas mot allt större förfining och nyansrikedom. Men vad gör det när det är så väldigt gott redan nu. Direkt när det är nyupphällt bjuder det på en solmogen och generös fruktighet med toner av mörka bär och med en fortfarande lätt sötkryddig vaniljton från ekfaten. Stilmässigt är det mycket mer modernt och finpolerat än vad det genomsnittliga vinet från Ribera del Duero är vid bara tre års ålder (eller fem till tio år för delen). Kroppen är medelfyllig och inbjudande rik men smaken lyfts av en fin fruktsyra som är typiskt för vinerna från det högt belägna distriktet. I mer klassiska viner är tanninerna markerade, här är det tydliga med stilfullt polerade och håller mer samman vinet än formar det. Det är verkligen gott, och än godare upplevs vinet om man slår upp det i karaff för en stunds luftning och utveckling innan servering.
Servera vinet till medelkraftiga kötträtter – fläskkött, lamm (mest typiskt) eller nötkött spelar mindre roll – och gärna med en viss syrafräschör i såsen eller grillad citron pressad över köttet alternativt ett tillbehör med fet textur som fångar upp både syra och tanninerna. Omkring 18 grader känns som en lämplig serveringstemperatur och glaset bör ha bordeauxform.
Vinet görs uteslutande med Tinto Fino som är det lokala namnet på Tempranillo, från vingårdar med 25–85 år gamla stockar. Vinifieringen skedde i ståltankar med fyra veckors skalkontakt och vinet har sedan uppfostrats under 18 månader i franska ekfat som till drygt allra största del var nya.
Importör i Sverige är Viña Española, www.vinaespanola.se
