Den här veckan tar vi oss till Kampanien i södra Italien, en region med ungefär 25 600 hektar av Italiens totala vingårdsyta om nästan 695 000 hektar. Här utgör staden Neapel ett nav i den historiska kulturen. Redan på romartiden var vinkulturen väl utbredd här, men spår visar att vin odlade här för över tretusen år sedan. Det gör området till ett av de äldsta vinområdena i Italien.
I Kampanien hittar man många gamla druvsorter som räknas in i den lokala och i många avseenden unika vinfloran. För röda viner är Aglianico den mest kända. En annan av de verkligt fina klassiska sorterna är Fiano, en grön druvsort som var omtalad redan i början av 1200-talet. Flera syditalienska druvsorter verkar ha kommit från Grekland och de östra delarna av Medelhavet, men Fiano är troligen en genuint italiensk sort. En teori är att den först ska ha upptäckts i området kring byn Lapio (idag har byn omkring 1 700 invånare), som en gång i tiden hette Appia. Vinet härifrån fick namnet Apianum och senare ska det namnet ha förvrängts till Fiano. Den här sorten förekommer under flera namn och DNA-studier visar att Fiano Aromatico och den sort som kallas Fiano di Puglia, som odlas i Apulien (klacken) faktiskt inte är helt identisk med den sort som i Kampanien heter Fiano och där främst ger vinet Fiano di Avellino.
Innan utbrottet av phylloxera mot slutet av 1800-talet var Fiano en betydligt mer planterad och vanlig druvsort än den var efter andra världskrigets slut. Detta trots att den är växtkraftig (vilket brukar uppskattas av odlare) och i det torra klimatet i centrala och södra Italien också en sjukdomshärdig sort, samt att den alltid mognar mitt under hösten och därför är skördad innan eventuellt regnigt höstväder drar in över vingårdarna. Först i mitten av 1970-talet tog ett par odlare tag i Fiano och började åter plantera den. Två decennier senare hade sortens areal vuxit till nästan 800 hektar och sedan dess har den vunnit ytterligare mark tack vare ett ökat intresse för lokala viner. Idag odlas den på drygt 500 hektar i Kampanien och utöver det ett par hundra hektar till i områden som Basilicata och på Sicilien. Det mest kända området för druvsorten är det kuperade landskapet i Avellino, där vingårdarna sträcker sig upp emot 600 till 740 meters höjd. Här uppe vinner vinerna alltid en större fräschör.
Appellationen Fiano di Avellino fick tack vare ett par producenters insatser sin status som DOC år 1978 och år 2003 uppgraderades statusen till DOCG. I ett par decennier har man kunnat räkna Fiano di Avellino som ett av de mest intressanta och bästa vitvinsområdena i hela Italien. Idag täcker appellationen omkring 440 hektar, fördelat över fyra zoner med Lapio som den bäst ansedda. Endast vitt vin tillåts och Fiano måste utgöra minst 85 procent av vinet. Resten kan vara två andra högintressanta lokala sorter, Greco och Coda di Volpe Bianco, samt den mer generiska Trebbiano.
Villa Matilde är en av de bästa producenterna i Kampanien. Firman grundades 1960 av Salvatore Avallone som hade inspirerats av den gamla vinkulturen och ville väcka liv i vintyper som nästintill höll på att försvinna. Inte minst gjorde Villa Matilda sig kända för att väcka liv i det historiska romerska vinet Falernum, men de var också tidiga med att lyfta druvsorter som Aglianico och druvorna som ger vinet Fiano di Avellino. Just det här vinet görs uteslutande med Fiano som kommer från högt belägna sluttningsvingårdar. Vinet är jäst i ståltankar (och bara lagrat fyra månader på sin jästfällning) för att upplevas så elegant och friskt som möjligt.
Stilmässigt skulle man säkert kunna missta det här vinet för att komma från Rhônedalen, framför allt den norra och något svalare delen, men även och de feta citronzest- och gula stenfruktaromerna är förhållandevis lika finns det en härlig medelhavkryddig nyans av cypress och torkade örtkryddor som särskiljer vintyperna åt. Dessutom är syran en liten aning högre i det är vinet. Alkoholhalten ligger på cirka 13.5 procent och syran på 5.4 gram per liter, fullt i klass med det vinerna i Chablis och Bourgogne har.
Vinet njuts perfekt idag och är främst tänkt att drickas ung, inom fyra år från idag. En lämplig serveringstemperatur är cirka tio till tolv grader (helst inte så mycket kallare) och gärna en stunds luftning i karaff för att vinet ska växa i blommighet, kryddighet och aromatik. Maten? Vi tar oss till Medelhavets härliga kök med stekt eller grillad fisk eller skaldjur, olivolja och lite vitlök om man gillar. Och visst fungerar det här vinet också bra till en högst vanlig god fiskgratäng. Enjoy!
Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se
