År 2003 introducerade Österrike sin första mer distinkta appellation, Weinviertel DAC. Nog för att man hade regioner och distrikt sedan långt tidigare, men det fanns inga regler för vilka typer av viner dessa regioner stod för. Det nya systemet DAC, Districtus Austria Controllatus, skulle ändra på det eftersom varje DAC skulle komma från en specifik region och dessutom stå för en specifik vintyp. Att ett torrt ståltanksjäst och absolut ren druvtypiskt vin gjort med nationaldruvsorten Grüner Veltliner skulle bli landets första appellationsvin var föga förvånande. Däremot var det lite mer överraskande att de inte fullt ut högaktade stora området Weinviertel i norr skulle få landets första appellationsstatus, Weinviertel DAC.
Sedan dess har fler appellationer etablerats, Mittelburgenland DAC för rött vin med Blaufränkisch år 2005, året därpå Traisental DAC för ståltanksjästa viner med antingen Grüner Veltliner eller Riesling och år 2007 fick Kremstal status DAC för samma typer av viner. Det idag 3 574 hektar stora distriktet Kamptal fick sin status som DAC år 2008 och även här var det för tankjästa druvrena viner med antingen Grüner Veltliner eller Riesling.

Weingut Loimer är en av landets mest kända producenter och precis som de flesta som har odlat vin i mer än en generation började firman i liten skala och har sedan vuxit först i nutid. Det är nu 25 år sedan den unga och drivande Fred tog över efter sin far Alfred och han var full av idéer och ambition. Ett av hans första drag var att modernisera etiketterna och ge vissa viner fantasinamn (det var nytänkande och till viss del provocerande) och bara två år senare (2000) lät han bygga ett spektakulärt modernt vineri för att kunna göra mer vin och även höja kvaliteten. Med tiden växte vingårdarealen till dagens 35 hektar i Kamptal, fördelat över 60 små lotter, plus vingårdar i Gumpoldskirchen i Thermenregion söder om Wien sedan han 2004 tog arrende på den anrika Weingut Schellmann. Ett annat betydelsefullt drag var att 2006 börja konvertera sina vingårdar till biodynamiska, något han blev en av pionjärerna inom trots att ursprungsidén med biodynamisk odling kom just från en österrikare, Rudolf Steiner. I mer närtid har han dessutom blivit en av landets allra bästa producenter av mousserande viner enligt den klassiska metoden, viner som verkligen är värda att söka efter.

Det här vinet görs uteslutande med Riesling som kommer från ett par vingårdslotter med främst gnejs och till mindre del grus och lössjordar. Druvorna skördades från slutet av september till mitten av oktober och uttaget låg under 40 hektoliter per hektar, vilket är lågt med tanke på vinets prisnivå. Efter en fyra timmar långsam pressning (för att extrahera aromer ur druvornas skal) jästes musten med sin naturliga jäst i ståltankar vid som högst 20 grader. Därefter fick vinet mogna på sin fina jästfällning under fyra månader. Det färdiga vinet har en måttlig alkohol på 12.0 procent, vilket stämmer väl överens med lättheten och finessen i doften och smaken. Det har en syra på hela 7.8 gram per liter, vilken skänker en underbar friskhet och fräschör i smaken, och en lättsam och sval med mogen fruktighet med nyanser av gröna äpplen, citruszest och gul stenfrukt – men det är ett absolut torrt vin.

Även om rieslingviner kan ha en mycket god lagringspotential är det här ett vin man bör dricka inom ett till ett par år från idag. Det serveras svalt kring tio grader men inte alltför kallt (då dämpas frukten och syran framhävs) i glas med medelstor kupa. Och någon vidare luftning behövs heller inte även om frukten blommar ut en liten gnutta med luft.
Maten bör vara lättsam, mer åt det eleganta än smakrika, men syra från exempelvis lime eller citron får gärna ha en god position i rätten för att matchningen med vinets syra ska bli helt perfekt. Fisk- eller skaldjursrätter är rent generellt perfekta.

En sista detalj, idag finns det 17 DAC i Österrike.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Chianti har det senaste åren kommit i ropet igen, äntligen. Från att ha varit ett av Italiens mest klassiska viner, kom det under 1970-talet och framåt att ses som enkelt bordsvin på ”små trevliga trattorior”, detta trots att Chianti fick status som DOC år 1966 och den högsta ursprungskategorin DOCG år 1984. Problemet låg mycket i vingårdarna som hade planterats med otaliga kloner (versioner) av Sangiovese och många av dem högavkastande och av svagare kvalitet. Det hela skulle ändras från 1987 när konsortiet för Chianti och Chianti Classico inledde ett omfattande arbete med att kartlägga regionens vingårdar och studera plantmaterial, kloner och odlingstekniker. I 16 små vingårdar om totalt 25 hektar studerade man druvsorterna Sangiovese, Canaiolo Nero, Colorino och Malvasia Nera och kunde identifiera 239 kloner av dessa, av vilka de 34 bästa klonerna valdes ut för experimentet. Efter omfattande studier kunde man säkerställa sex kloner av Sangiovese som de bästa och under programmets gång och strax efter har nästan 60 procent av vingårdarna i området Chianti Classico planterats om med dessa kloner.

Det här vinet kommer från den lilla producenten Tenuta di Campomaggio som egentligen – och faktiskt ganska ovanligt – bara gör två viner, en vanlig Chianti Classico och en Chianti Classico Riserva. Och mer än totalt cirka 40 000 flaskor om året blir det inte.
Det här vinet görs uteslutande med Sangiovese (i många chiantiviner ingår det ofta lite andra druvsorter) som kommer från den egna vingården som breder ut sig över 32 hektar på 280 till 480 meters höjd. Tack vare att odlingarna har exponering mot syd, sydväst och sydöst, får druvorna rikligt med sol att mogna perfekt i. Idag är stockarna i snitt cirka 20 år gamla. Vinet har jästs i 5 000 liter stora botti och vinet fick sedan mogna i liknande ekfat under upp emot 18 månader innan blandning och buteljering.

Doften är fin, igenkännbar och väldigt typisk för druvsorten Sangiovese. Nyanser av syrliga röda körsbär med visst mörkare fruktdjup, en svag antydan av soltorkade tomater och en ännu finare nyans av tobak och balsamico. Och helt utan toner av ekfat. Det är precis så här man vill ha det, klassiskt och elegant men ändå med en modern renhet och ett visst djup. Smaken är medelfyllig, lika fint fruktig, ungdomligt och spänstig med en druvtypisk syra (6.14 gram per liter) och tanniner som har en fin plats i smaken men ändå inte tar för sig.
Visst kan man snacka om pastavin och pizzavin, det är nog ett av de vanligare epiteten för Sangiovese och för chiantivinerna, men här är användningsområdet betydligt bredare än så. Tack vare att tanninstrukturen är så finlemmad kan man faktiskt njuta av vinet som det är, i alla fall om man har vant sig vid klassiskt strukturerade viner, men hellre tillsammans med lite salta och feta charkuterier och ostar. Det matchar också lättare rätter av fågel och kött, men är lite för elegant för de kraftigaste rätterna. Inte heller bör man servera det till mat som har sötaktiga inslag (söta grönsaker och såser, chutneys eller fruktiga salsor, eller söta marmelader till osten) eller kryddhetta från chile eller peppar. I båda fallen skulle det leda till att vinet förlorar lite av sin fina frukt och därmed lyfta fram en större känsla av tanniner och bitterhet.
Njut av vinet nu och de kommande tolv till upp emot 15 åren, gärna vid cirka 18 grader för störst fräschör.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Toro är ett av vindistrikten på högplatån i det forna konungadömet Castilla y León i norra Spanien. Området hör till de verkligt fina ursprungen för Tempranillo, en av landets allra bästa druvsorter och även en av de mest planterade. Att Toro ändå inte hör till de verkligt kända områdena beror på storleken, här odlas vin på bara 0.006 procent av landets totala areal om 961 000 hektar. När Toro år 1987 fick sin status som appellation (DO, Denominación Origen), fanns det inte mycket mer än ett litet kooperativ och en handfull små bodegor här. Vinet som tillverkades var rött, oftast rustikt och tanninrikt och det dracks nästan uteslutande lokalt. Med tiden skulle det ändras, dels tack vare ett par firmor som introducerade modernare metoder att odla druvorna på, framför allt skulle de lyckas nå full fenoliskt mognad med finare tanniner i skalen, dels genom utvecklad vinframställning med försiktigare extraktion och nyare ekfat av högre kvalitet. I takt med att Spanien blev ett modernare vinland under 1990-talet och konsumenter vågade sig bortom de mest välkända distrikten som Rioja och Ribera del Duero, skulle alltfler vinområden hamna i blickfånget. Toro var ett av dessa.
Idag odlas vin på cirka 5 850 hektar i Toro och det finns närmare 1 200 odlare och drygt 60 bodegor som buteljerar vin. Odlingarna ligger på 620 till 750 meters höjd, strax lägre än i granndistriktet Ribera del Duero, och jordarna domineras av mager kalksten som ger ett utmärkt fotfäste för Tinta de Toro, som är det lokala namnet på Tempranillo. Tack vare den låga nederbörden, oftast i spannet 350 till 400 millimeter om året, 3 000 soltimmar om året och under dagarna mitt i sommaren upp emot 30–35 grader varmt, får vinerna en god koncentration och oftare alkohalter kring 14.0 och 14.5 procent än lägre. Samtidigt finns det både kraft, struktur och syra att matcha alkoholen.

Bodegas Elías Mora är en av de allra bästa firmorna i Toro. Den grundades som Dos Victorias av de två vännerna Victoria Benevides och Victoria Pariente vars familj hade vingårdar i distriktet Rueda. I Toro hade de inga vingårdar, men fick kontakt med odlaren Elías Mora som hade fina vingårdar med gamla stockar. Av honom fick de köpa druvor och kunde 1998 göra sitt första vin under det sin nya firma som de av tacksamhet hade döpt efter Elías. Något eget vineriet hade de heller inte, därför hyrde de in sig hos en annan vinfirma innan de 2000 kunde installera sig i ett helt eget vineri. Idag har de tolv hektar egna vingårdar och köper genom arrenden druvor från ytterligare cirka 70 hektar.

Det här vinet görs som sig bör i Toro uteslutande med Tinta de Toro, som kommer från firmans lite yngre vingårdar. De äldsta stockarna ger vinerna Reserva och V2 Premium (en 0.50 hektar liten lott med över 80 år gamla stockar) som båda har mer kraft och struktur än det här vinet. Druvorna skördas tidigt om morgonen då det är svalt och förs till vineriet i lådor om 20 kilo vardera. Jäsning äger rum i ståltankar och därefter dras vinet över till ungefär lika delar amerikanska och franska ekfat för tolv månaders lagring.
Vinet är fortfarande ungt, tre år är ingen ålder för ett vin från Toro, särskilt inte ett vin av den här kvaliteten. Färgen är mörk, doften djup och ganska tät med inslag av mörka bär och en viss kryddighet och möjligen (men inte särskilt uttalat) en liten sötma från ekfaten. Det här vinet är typiskt för druva och plats och det är väldigt gott för en absolut blygsam prislapp, det är minst sagt ett fynd!
Smaken går i samma mörka fruktlinje och den är tydligt men ändå fint strukturerat – precis på det sätt som de förstklassiga producenterna har gjort de senaste två decennierna och med det moderniserat vinstilen – och distriktet.

Servera vinet nu och de kommande tre till åtta åren vid cirka 18 grader, antingen direkt ur flaskan eller efter 15 minuters luftning i karaff. Maten bör vara mer åt det klassiska, kött av något slag med mild smaksättning – egentligen räcker det gott och väl med salt, peppar och olivolja och lite potatis och grönsaker med olivolja, men viss matchar även en klassisk rödvinssås, mild pepparsås (men inte för het) eller en god svampsås.

Importör i Sverige är Viña Española, www.vinaespanola.se

En gång i tiden, och under lång tid, var vinet från Chianti ganska enkelt, lite syrligt rödfruktigt och smått kärvt, utan djup och utan komplexitet. Man talade ofta om det som ett ”pizzavin” eller ”pastavin”, i sig inte det sämsta (tvärtom!), men beskrivningen var ofta lite nedlåtande.
Vi glömmer det, mycket har hänt i vinvärlden som sådan sedan slutet av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet och väldigt mycket har mer precist hänt i Chianti och med druvsorten Sangiovese sedan dess. Inte minst handlar det om ett omfattande program med att studera och utvärdera alla hundratals kloner av Sangiovese och efter dessa lärdomar börja plantera om de sämre presterande vingårdarna. Samtidigt har odlingstekniker och arbetet inne i vinerierna utvecklats markant. En snabb doft- och smakbesiktning av det här vinet talar sitt tydliga språk och det trots att prislappen är lågmäld – det finns både karaktär och kvalitet hos Sangiovese från Chianti idag.
Doften är medelstor och lite djupare än det man förväntade sig i gårdagens chiantiviner och frukten är typiskt syrlig rödaromatiskt (röda bär, körsbär, nästan lite tranbär) och så där läckert ren som moderna viner är. Smaken är lättsamt och lika friskt rödbärig som doften lockade med och det finns en uppfriskande syra och en på sitt sätt rätt seriös men ändå ypperligt polerad tanninstruktur i den lättgillade och eleganta smaken. Vidare komplext är det inte, men det behöver vin inte vara så länge de är goda, lättdruckna och ämnade för tidig konsumtion – som det här vinet. Serverat något svalt, gärna kring 17–18 grader för största fräschör, är det ett utmärkt vin till … pasta och pizza. Bland annat. De flesta inte alltför smakrika rätter med fågel och kött och med en mer traditionell smaksättning snarare än kryddaromatiskt eller het gör sig passande, liksom ostar och charkuterier av allehanda slag. Salt och fett är något som den här vintypen uppskattar.
Egendomen Montefoscoli har en anrik historia som sträcker sig tillbaka till åtminstone början av 1100-talet då drottning Matilde av Toscana skänkte slottet till Foscolo Scarpetta. Drygt 500 år senare såldes slottet till jesuitorden i Florens, som ägde och drev det och dess vinodling fram till slutet av 1700-talet då nya ägare tog vid. Den nya ägarfamiljen utökade vinodlingen och jordbruket, bland annat med tobak som man blev kända för.
För bara fyra år sedan såldes slottet och dess vinodling till familjen Castellani, som har varit involverade i vinproduktion i Toscana sedan 1903 med odlat vin och gjort vin för eget bruk i flera generationer innan det. Sedan dess har familjen köpt flera vinegendomar och har idag närmare tusen hektar stora vingårdsägor. Här på Tenuta di Montefoscoli har vinodlingen under deras ledning utökats till 60 hektar och numera är den också ekologisk.
Det här vinet görs uteslutande med Sangiovese från några av de bästa vingårdslotterna på egendomen. Druvorna har avstjälkats fullt ut och vinifierats i ståltankar innan vinet har dragits över till mestadels äldre franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader. Vinets namn syftar till egendomens historia som tobaksodlare och tobaksförsäljning.

Appellationen Chianti DOCG är den större delen av den totalt sett cirka 13 900 hektar stora regionen Chianti, där de mest historiska och ofta ansett bästa områden klassificeras som Chianti Classico (totalt 5 269 hektar av regionen). Vinet som buteljeras som Superiore måste ha minst 12.0 procent alkohol, en nivå som en gång i tiden vittnade om högre kvalitet på vinet tack vare särskilt god mognad i druvorna. Idag har termen egentligen inte har någon vidare innebörd eftersom dagens bättre odlingsmetoder gör att man utan problem når just 12.0 procent alkohol i vinet varje år.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Mandrarossa Storie Ritrovate är en serie viner från Cantine Settesoli som är ett framgångsrikt kooperativ som grundades 1958 i Menfi på västra Sicilien. Med omkring 2 000 vinodlande medlemmar är man ett av Italiens allra största kooperativ och man gör allt från lite lägre kvaliteter till viner med stor personlighet och hög kvalitet. Just det här vinet hör till den senare kategorin, ett småskaligt producerat högklassigt vin gjort med druvsorten Nero d’Avola från två små vingårdar om totalt 1.50 hektar som har magra kalkstensjordar och ligger på cirka 300 meters höjd. Nero d’Avola är en intressant druvsort och den mest planterade på ön Sicilien där den som en av 65 registrerade druvsorter täcker idag cirka 19 300 hektar av öns totala vingårdsareal om ungefär 98 000 hektar. Det är en ökning för den alltmer populära druvsorten med nästan 8 000 hektar sedan år 2000.

Sorten har sin bakgrund här på Sicilien, troligen kring Siracusa där den först omnämndes år 1696 men då lite förvirrande som Calvis, vilket är ett dialektalt ord för Calabrese som betyder ”från Kalabrien”. Det antyder att druvsorten skulle komma från Kalabrien. En annan och mycket mer trolig teori är att namnet skulle vara en omskrivning av Calaulisi som senare kom att skrivas Caia-Avola med betydelsen ”druvan från Avola”, vilket i så fall placerar ursprunget just i Avola på Sicilien.
När Nero d’Avola har genomgått DNA-studier har den visat en hel del skillnader beroende på ursprung på Sicilien och det vittnar troligen om att det genom historien har utvecklats flera olika undervarianter och kloner av Nero d’Avola.
Nero d’Avola är en druvsort som trivs i det soliga och torra klimatet på Sicilien och den mognar i mitten av skördeperioden. Dess naturliga känslighet mot mjöldagg utgör inget problem eftersom det är så pass torrt på Sicilien att man ytterst sällan har den typen av sjukdomar eller andra typer av fuktrelaterade sjukdomar i sina vingårdar. Innan Siciliens vinkultur blev uppskattad på exportmarknaderna för drygt 20 år sedan, var det vanligt att Nero d’Avola i hemlighet såldes till producenter i bland annat Toscana för att blandas med Sangiovese och ge det vinet en mörkare färg, djupare frukt och lite större kraft. Det sker inte längre och istället har Nero d’Avola kommit att uppskattas som en egen sort tack vare sina utmärkta viner från Sicilien. Det här är just ett sådant välgjort och gott vin.

I glaset hittar vi ett ganska mörkt och tätt fruktigt med solmogna toner av mörka körsbär med ett litet inslag av nästan torkade druvor och med en fin kryddighet som hör Medelhavets flora till. Samma härligt solmogna frukt (körsbär och björnbär) finns också i den medelfylliga smaken som bjuder på en fin men inte frisk syrlighet och en ungdomlig och något matkrävande struktur av fina tanniner och en nästan stensalt mineralkänsla. Man kan dricka vinet direkt serverat ur flaskan, men det mår bra av att slås upp på karaff en kort stund innan servering och vinner då lite extra stilpoäng i nyansrikedom.
Tack vare att vinet har fått ett par års ålder är det fullt njutbart redan idag, men med den tydliga strukturen och djupa frukten kan man räkna med att vinet kan lagras och utvecklas väl i minst fem år till. Servering bör ske vid cirka 18–20 grader och gärna i glas med stor kupa av bordeauxmodell. Maten därtill kan vara smakrik, fågel eller kött är primära idéer och då gärna med något tillbehör med fet textur för att fånga upp och runda vinets struktur, alternativt pastarätter (eller liknande) med olivolja, smör eller grädde av samma avrundande anledning.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

I år är det 150 år sedan Launois Père & fils grundades och inget kunde vara mer rätt än att skåla ut året på nyårsafton med en härlig champagne från dem. Man är en så kallad récoltant-manipulent, odlare som tillverkar champagne och säljer under eget märke. Av totalt 360 producenter i Champagne är faktiskt de flesta just sådana, men de allra flesta av dem är små och om dem hör man nästan aldrig. Dagens generation Launois, Dany och Bernard, har bara en ungefär 22 hektar stor vingårdsareal vilket gör dem till mellanstora i gebitet. Merparten av deras vinodlingar ligger i byn Le Mesnil-sur-Oger, en av de bästa byarna för Chardonnay i området Côtes de Blancs och klassificerad som grand cru (byn har 433.80 hektar stora vingårdar som till 99.6 procent är planterade med Chardonnay). Det är också i Le Mesnil-sur-Oger som man har sitt säte och sitt vineri. Sedan 1970 har man också små vingårdsägor i de närliggande byarna Oger, Avize och Cramant, också de klassificerade som grand cru.
Det här vinet är en blanc de blancs, uteslutande gjord med Chardonnay som i det här fallet kommer från familjens vingårdsägor i framför allt Les Mesnil-sur-Oger, varifrån vinerna alltid får en påtaglig frisk syra och en tydligt mineralisk struktur med nyanser av kritjordarna. En mindre mängd druvor tas från byarna Oger (lite djupare fruktighet, men samma livfulla mineralitet), Cramant (en krämigare textur) och Avize (fin, nästan fet textur och kropp). Just kombinationen av dessa uttryck är utomordentligt fin. Druvmusten jäses i ståltankar och det har man gjort sedan 1970, då man insåg av champagnerna blev mycket mer eleganta av att inte arbeta med äldre ekfat. För att ge vinet en lite rundare textur har man låtit vinet gå igenom full malolaktisk jäsning.
”Det gör att vinets strama syra på omkring 9.0 till 9.5 gram per liter reduceras till ungefär 6.5 gram per liter, vilket är mycket mer balanserat”, berättade Bernard vid ett av besöken på familjefirman för tio år sedan.
Basårgången i den tappning som finns just nu kommer från årgången 2018, som av många odlare och vinmakare rankas som en av de allra bästa på flera decennier. Champagnen har fått mogna på sin jästfällning i flaskorna i drygt tre år innan dégorgering och inför slutkorkning har man lagt till en dosage på cirka åtta gram per liter, fullt tillräckligt för att skapa en något med avrundad smakbalans och även förlänga den ungdomliga eftersmaken något.

Som väntat av en blanc de blancs från de klassiska byarna, ståltanksjäst och ung, är det en champagne med föredömligt torr och frisk smak. Det gör den särskilt lämpad som aptitretande aperitif före middagen, gärna tillsammans med tilltugg som helst bygger på smakbalansen sälta och syra. Egentligen räcker det gott och väl med bara färska ostron med några droppar citron över eller klassiska mignonette, en vinäger med finskuren schalottenlök (blanda gärna både en mild vinäger med lite risvinäger, salt, lite peppar och inte mer än ett uns socker). Andra lämpliga tilltugg är salta potatischips eller krustader med lite vispad crèmefraiche som toppas med löjrom, eller inte alltför smakrik lufttorkad skinka och salta hårdostar som exempelvis Comté eller Gruyère. Omkring åtta till tio graders temperatur är lagom, kallare än den så missar man lite av doftens och smakens djup.

Vill man servera den här champagnen till lagad mat rekommenderas inte alltför smakrika rätter. Ugnsbakade eller inte för hårt smörstekta vita fiskar med klassisk vitvinssås, musselsås eller smörsås är passande. Och till maten kan det vara trevligt att använda ett glas med lite vidare kupa för att ytterligare lyfta fram vinets dofter och smaker.
Vill man lagra champagnen mot litet större nyansrikedom har den en potential att utvecklas positivt cirka tio år från idag. Till att börja med …

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Det är något särskilt med champagner från lite varmare årgångar, nu senast 2019 och 2018 som ännu inte har lanserats. Det har däremot 2015 gjorts, en årgång som både här i Champagne och ”syskondistrikten” Chablis och resten av Bourgogne har gett viner med både kraft och djup. Själva säsongen inleddes med en nederbördsrik vinter som mättade jordarna med vatten, något som senare skulle visa sig betydelsefullt eftersom större delen av sommaren var solig, varm och torr. Strax innan skörden kom det lite regn som återställde balansen i rankorna och gjorde att kvaliteten på druvorna blev utmärkt. Många odlare beskriver årgången som fantastiskt, några till och med som en av de bästa sedan slutet av 1940-talet.
I Bourgogne såg man årgången som bättre för röda viner än för vita. Nu är vi dock i Champagne där även varma årgångar ger viner med spänst, mineralitet och frisk syra eftersom man kan skörda druvorna vid tidig mognad utan att frukten blir för tung. Och i händerna på alltid så högt presterande Louis Roederer är det såklart en utmärkt champagne att dricka redan nu och gärna skåla ut året med – och då gärna till nyårshummern.

Louis Roederer är ett framstående hus som idag har 240 hektar egna vinodlingar fördelat över 410 vingårdar som till stor del ligger i byar klassade som grand cru. En intressant detalj hos firman är att de egna vingårdarna täcker hela behovet av druvor till alla årgångsviner och prestigecuvéerna Cristal. Lika intressant är att 122 hektar av vingårdarna idag är certifierade som ekologiska. Det gör Louis Roederer till en av de allra största ekologiska firmorna i Champagne.
Årgång 2015 har byggts med 70 procent Pinot Noir och 30 procent Chardonnay från de egna vingårdarna. Man jäste 34 procent av musten i äldre ekfat för textur och struktur, resten av musten i ståltankar för renhet och fräschör. Ett sätt att ytterligare bevara fräschör och friskhet har varit att bara låta 66 procent av vinet gå igenom malolaktisk jäsning och trots den varma årgången har vinet en uppfriskande syra på höga 8.4 gram per liter. Det gör att man faktiskt inte känner av att man har lagt till 8.6 gram dosage (socker) per liter inför slutkorkningen.

Såklart är en bara sju år gammal champagne fortfarande väldigt ung och i nyansering något knuten, men tack vare den årgångstypiskt rikare frukten upplever man faktiskt både doften och smaken lite mer tillgänglig än vanligt. Nog kan man njuta av den här unga årgången redan nu, svalt serverad (strax under tio grader) som en uppfriskande aperitif och till lite mildare men syrafriskt smaksatta tilltugg. Vid sådan servering kan man mycket väl använda ett klassiskt flöjtliknande champagneglas, men hellre med viss kupa än alldeles för smalt för att fullt ut tillgodogöra sig dofterna.
Den inbjudande djupa och kvardröjande smaken gör också champagnen utmärkt även till både för- och varmrätter. I så fall kan man gärna vid sval servering välja lite lättare fiskrätter och inte alltför smakrika vitmögelostar och hårda komjölkostar. Serverar man däremot champagnen något mer tempererad (tio till tolv grader) i glas med lite vidare kupa, gärna en så kallad bourgognekupa, kan man öka smakintensiteten i maten. Glaset har faktiskt den inverkan på hur vinet upplevs. Mer vällagrade hårdostar såväl som smörstekt vit fisk och pilgrimsmusslor med klassisk vitvinssås eller musselsås är då att rekommendera.
Vill man köpa på sig ett par flaskor för njutning om några år, är en årgång som 2015 värd att lagra. Likt varmare årgångar som exempelvis 1990 och 2005 finns det gott om potential för 2015 att bli både 15 och 25 år gammal om flaskorna förvarar mörkt och svalt.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Châteauneuf-du-Pape är den mest kända appellationen i södra Rhônedalen. Här odlar omkring 320 familjer och vinerier vin på en 3 128 hektar stor vingårdsareal som är planterad med 18 godkända sorter. Grenache är med drygt 70 procent av arealen är den överlägset viktigaste druvsorten och den som i mångt och mycket definierar stilen på vinet här. Syrah och Mourvèdre är också betydelsefulla, till mindre del även Cinsault, Counoise, Muscardin, Vaccarèse och den försvinnande sällsynta Terret Noir. Och de gröna sorterna såklart, med Grenache Blanc, Clairette och Roussanne i ledningen. Bara sju procent av vinet i den här appellationen är vitt, men de gröna sorterna får blandas i det röda vinet och så gör också flera av de drygt 200 producenter som buteljerar vin här.
Ambitionen hos Xavier Vignon är som vanligt hög och urvalet av druvor smått imponerande. I den här årgången har Xavier byggt vinet med druvor från ett 70-tal olika vingårdslotter och en bas med cirka 60 procent Grenache från gamla stockar, många upp emot 90 år gamla, vilket är en normal andel med Grenache. Därtill har 25 procent Mourvèdre från omkring 75 år gamla stockar och cirka 15 procent Syrah från yngre stockar lagts till för mörkare färg och större struktur. De mindre odlade blå druvsorterna och de gröna som hör till den vanliga recepturen i södra Rhône används faktiskt inte. De tre druvsorterna vinifieras separat och den mer ömtåliga Grenache har enbart mognat i tankar medan de stramare och mörkare sorterna Mourvèdre och Syrah har fått sin uppfostran under ett år i små ekfat som till en tredjedel var nya.

Som årgång betraktat började 2019 med en nära dubbelt så hög nederbörd under vintern än normalt. I torra områden som Châteauneuf-du-Pape är det vanligen av godo, även om det binds så mycket fukt i jorden att man kan få problem med mjöldagg och röta redan i början av säsongen. Tack och lov drog den kraftiga mistralvinden genom vingårdarna och torkade upp fukten. Efter en lyckad blomning och fruktsättning kom ett par veckor med mycket höga temperaturer, omkring eller över 30 grader nästan varje eftermiddag och vissa dagar var det till och med över 40 grader varmt. Det var nu som vinterregnet räddade vingårdarna – det fanns tillräckligt mycket vatten djupt ner i jordarna för att rankorna skulle klara sig. Skörden inleddes i början av september och var i de flesta områden över när värmeböljan kom tillbaka i mitten av månaden.

I glaset hittar vi ett vin som hör till den elegantare sfären i Châteauneuf-du-Pape, tydligt rödfruktig och djup med fokus på druvsorten Grenache – vildhallon och mörkröda körsbär – och med en fin kryddighet, en viss jordighet och en välkommen avsaknad av ekfat. Redan direkt ur flaskan är vinet inbjudande, men ett lite större djup och en ökad komplexitet kommer efter 15 minuter i glaset. Av den anledningen rekommenderas en stunds luftning i karaff och även (helst) servering i glas med typisk bourgognekupa. Den typen av glas är i största allmänhet passande för mer eleganta viner med stor dominans av Grenache. Smaken är medelfyllig, solmoget fruktig och rik men ändå elegant, finstämt tanninstrukturerad och måttlig i syran men ändå med en utsökt fräschör som känns lite större än väntat i den solvarma årgången. Man njuter fullt ut av vinet redan idag, men liksom andra viner från Châteauneuf-du-Pape kan man såklart spara vinet i minst tio år till.

Maten bör vara medelkraftig, men helst inte för tung. Allt från en helt vanlig svamptoast eller svampsoppa med grädde i, till rätter av stekt och grillad kyckling, ljust kött, nötkött och även viltkött där sås och tillbehör får ha en diskret sötma (rotsaker, smakrik rödvinssås med liten touch av starkvin) och inslag av sydfranska örtkryddor. Och vill man göra en god fiskrätt till steker man en vit fiskfilé och serverar den smörstekta kantareller med schalottenlök och kantareller – och på det bara lite brynt smör med ett uns sojasås och rikligt med klippt persilja.

Det finns en del skrivet om Xavier Vignon här på Vinlegender, och vill du läsa mer skriver du bara in ”Xavier” i sökrutan, så hittar du till fler artiklar.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Vi börjar nog med en av de viktigaste sakerna – att lyfta fram Gewurztraminer som en verkligt bra gastronomisk druvsort, vilket för många kanske är lite överraskande eftersom det är en så fruktgenerös, blommig och kryddig druvsort med ganska låg syra. Syran i ett vin brukar ofta framhållas som en av de viktigaste egenskaperna när det gäller kombination med mat, men det stämmer verkligen inte. Det är nämligen inte all typ av mat som vill ha ett syrafriskt vin. Och att vinet har en generös och sötaktig frukt brukar med samma emfas hållas som negativt – för inte katten kan man ha sötaktiga viner till mat. Inget kunde vara mer fel. Ett vin med sötaktig frukt eller till och med några grams restsötma är ett utmärkt vin till mat som har en motsvarande mängde sötma.
Ta en riktigt härlig och gärna lite het curryrätt (indisk eller thailändsk) som ett exempel, eller svenska matjessillen med lite potatis och brynt smör – tillsammans med Gewurztraminer två fullkomliga kombinationer. Eller en god jambalaya eller seafood gumbo från det kreolska köket. Eller varmrökt lax som den är. Och såklart också gåslever eller anklever. Eller mogna tvättade ostar (kittostar) som Reblochon, Pont-l’Évêque eller Munster. I allt detta hittar man riktigt fina kombinationer med ett fruktigt och gärna försiktigt sötaktigt (ett par gram restsötma) vin med Gewurztraminer.
Det är precis ett sådant vin som är Veckans Vin, skolboksmässigt sötfruktig med nyanser av ananas, gula stenfrukter och gula äpplen, fint parfymerad och lätt pepparkryddig med den för druvsorten så typiska humleliknande gräsiga blommigheten. Smaken är medelfyllig, generöst fruktig och åt det halvtorra hållet till (en liten diskret graf på baksidesetiketten anger att vinet är halvtorrt och mer precist rör det sig om 13.0 gram restsocker per liter) och syran är som väntat försiktig. Tycker man om Gewurztraminer och tycker man om lite fylligare och fruktigare viner till maten, gärna enligt ovan angivna idéer, är det här ett välgjort och skolboksmässigt vin. Man njuter av det ungt, inom två tre år från idag, och serverar det gärna strax under tio grader för att lyfta fram lite mer fräschör.

Firman Gustave Lorentz hittar sin bakgrund som vinodlare redan 1748, då genom Jean-Georges Lorentz som slog sig ner i byn Bergheim för att arbete som smed och även odla lite vin. Som vinproducent ska man nog snarare ange 1836 som startår eftersom det var då man etablerade Maison Lorentz. På den tiden köpte man nästan alla druvor och allt vin från andra odlare och det fortsatte man med fram till slutet av århundradet då Gustave Lorentz tog beslutet att enbart använda sig av de druvor man odlade själv.
Idag har firman 33 hektar stora vingårdar som sedan 2012 är ekologiskt certifierade. Man gör vin med alla klassiska druvsorter, torra såväl som halvtorra och söta, från generiska till två grand crus i byn Bergheim, Altenberg och Kanzlerberg. Druvorna till just det här vinet kommer från flera vingårdslotter med kalk- och lerjordar omkring byn Bergheim.

Gewurztraminer är idag den tredje mest planterade druvsorten i Alsace. Av distriktets ungefär 17 725 hektar stora vingårdsareal odlas den på 3 563 hektar, bara passerad av Riesling (3 811 hektar) och Pinot Blanc (3 775 hektar). Här i Alsace gör man smakrikare och fylligare viner med Gewurztraminer jämfört med de generellt sett lite lättare viner man finner i Tyskland, där den med sina 1 017 hektar är förhållandevis obetydlig. Gewurztraminer i Alsace är också fylligare och har lägre syra än i Steiermark i Österrike i de alpklimatinfluerade distrikten i norra Italien, där druvan vanligtvis kallas Tramier.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Man kan säga att det finns fyra huvudtyper av viner med Sauvignon Blanc. Den allra mest klassiska och eleganta är den från östra Loire, med appellationerna Sancerre och Pouilly-Fumé som de viktigaste ursprungen. Ingenstans i världen är Sauvignon Blanc så förfinad och lågmäld som här, där vinerna lika mycket präglas av druvsortens blommighet och finstilta vegetala parfymer som av kalkstensjordarna. Den allra vanligaste stilen är dock den internationella som i framför allt Marlborough på Nya Zeeland visar druvsortens typiska karaktärer i betydligt större penseldrag. Samma karaktärsfulla, fruktiga och syrafriska stil gör man också i Australien, Sydafrika och Chile. En mer lågmäld och komplex men fortfarande smakrik och karaktärsfull stil är den som är skapad i Bordeaux, där Sauvignon Blanc ofta blandas med den lite fylligare Sémillon och än mer betydelsefullt jäses i ekfat för avrundning och en elegant vaniljnyanserad ekfatskaraktär. Slutligen har man den sent skördade versionen, också den med (oftast) Sémillon som parhäst och med Bordeaux (framför allt Sauternes) som ursprung. Veckans Vin kommer från Sydafrika och är mer inspirerat av det torra vita bordeauxvinet än någon av de andra stilarna.

Med en historia som skriver 300 år är egendomen Tokara en av de äldsta i Sydafrika. År 1994 fick egendomen nytt liv sedan den hade köpts av familjen Ferreira som lät plantera vin på marker på 350 till 550 meters höjd i Simonsberg Mountains, där klimatet har en tydlig påverkan från False Bay och dess svalkande havsvindar. Jordarna kombineras av sandsten och vittrad granit och passar flera druvsorter, som Chenin Blanc, Sauvignon Blanc och Chardonnay för vitt vin och de fem blå bordeauxdruvorna för rött vin. Man har också vingårdar i Elgin och Hemel-en-Aarde ute vid kusten, där klimatet är svalare. Idag har man sammanlagt 82 hektar stora egna vingårdar och gör en mångfald viner från dessa.

Director’s Reserve finns som både vitt och rött vin och det vita görs enligt idén för vita bordeauxviner, det vill säga Sauvignon Blanc (63 procent i den här årgången) för friskhetens skull och Sémillon (37 procent) för något gulare fruktighet och lite fetare textur. Vinet har jästs och lagrats under nio månader i franska ekfat i sitt färdiga skick har det en alkoholhalt på 13.5 procent och en uppfriskande syra på hela 6.2 gram per liter.
Doften är medelstor, bara en aning blommig av Sauvignon Blanc och snarare lite gulfruktig med toner av passionsfrukt och ananas som är något mer typiska nyanser som dyker upp när Sémillon och Sauvignon Blanc skapar ekvationen. Och särskilt när de mest gröna och aromatiska sauvignonövertonerna har rundats av genom jäsningen och den nio månader långa lagringen i franska ekfat, som istället har införlivat en snygg vaniljnyans. Smaken är medelfyllig och mjuk med en fin syra och känsla av vit bordeaux om än i lite fruktigare och lättare stil. Att vinet har 3.0 gram restsötma känns inte alls, annat än just den lite fruktigare texturen, och det balanseras tacksamt av den friska syran.
Det är ett riktigt trevligt vin i gastronomiskt anpassad stil, som matchar lätta till medelkraftiga fisk- och skaldjursrätter såväl som lite mildare kyckling- och ljusa kötträtter (exempelvis kalv med ljus veloutésås och rotgrönsaker). Dessutom njuter man det med fördel till många ljusare pastarätter (fisk, musslor och gräddiga såser snarare än köttfärssås och tomat) och risottos, och till allehanda ostar. Njuta av vinet nu och de kommande tre fyra åren, helst vid en temperatur kring tio till tolv grader.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se