Det här vinet har tidigare, i en annan årgång, varit ett Veckans Vin här på Vinlegender, men i ny årgång är det nu dags igen – just för att det är ett utmärkt exempel på vintypen, ett av de finaste och mest eleganta vita vinerna från Crozes-Hermitage.
För 30 år sedan var bara ett par procent av vinet i Rhônedalen vitt, en del av de gröna druvorna samjästes på den tiden med de blå för att bidra med elegans och viss fräschör. Det gällde också här i Crozes-Hermitage, där 15 procent av druvorna i det röda vinet faktiskt får vara gröna. Så gör ingen vinmakare idag eftersom det vita vinet har blivit så populärt. Här i Crozes-Hermitage, som med sina 1 696 hektar stora vingårdsareal är den största appellationen i norra Rhône, är idag åtta procent av vinet vitt. I flera av de äldre vingårdarna är de gröna druvorna samplanterade med Syrah, men de skördas idag separat och vinifieras till gott vitt vin medan de blå druvorna får bli till rött på helt egen hand.

Paul Jaboulet Aîné är en av de klassiska producenterna i norra Rhône, grundad som négociant 1834 och sedan dess utvecklad till en mycket större firma med idag 113 hektar egna vingårdar. Även om man är vida omtalad för sitt enastående vin Hermitage La Chapelle är man väldigt känd för sina viner från Crozes-Hermitage. Den mest berömda vingården är den 45 hektar stora Domaine de Thalabert som planterades redan 1946 och ger ett av de finaste och väl dokumenterat mest långlivade röda vinerna i Crozes-Hermitage. Inte långt från denna vingård ligger den 7.00 hektar stora Domaine Mule Blanche som är planterad med Marsanne och Roussanne i ungefär lika andelar och stockarna är allt från 25 till över 70 år gamla. Sedan 2009 är den här vingården ekologiskt skött. Vinet görs också normalt sett med lika delar av de två blommiga och stenfruktaromatiska sorterna. Det har jästs i en kombination av cirka 80 procent äldre 228 liters ekfat och cementägg och därefter lagrats i dessa under sju månader. Ett gott år kan man göra upp emot 24 000 flaskor av det här vinet och nu finns det återigen i Sverige.
Tycker man om vita viner från Rhône kommer man tycka om det här vinet. Det är inte lika rikt och generöst fruktigt som de ibland kan vara, men medelstor i doften och mer åt det eleganta, rent fruktiga och något mineraliska hållet till. Med lite luftning, i karaff eller i en större glaskupa, växer doften i bredd och djup och då noterar man lite mer av de typiska nyanserna av gul stenfrukt och mandel, men tonerna av rostade mandlar och honung kommer dröja ett par år till innan de blommar upp. Eken noteras faktiskt inte – här är det ren elegans som gäller. Och smaken är lika elegant och finstilt nyanserad med en syra som är typiskt måttlig, men en smak som ändå bjuder på fräschör.
Den här typen av vitt vin från Rhône har alltid två ansikten och två användningsområden. Serveras vinet ungt och svalt, cirka tio grader, upplever man vinet friskt och mjukt fruktigt som en fullvärdig partner till fisk och skaldjur med eleganta smör- eller vitvinssåser och även milda till medellagrade ostar. Låter man vinet luftas i minst en halvtimma och serverar det vid cirka 14 grader, blir det istället en ledsagare till smörstekta och grillade fiskar och skaldjur med rikare såser eller till och med stekta rätter av kyckling och kalv. Man kan till och med göra så att man tar varsitt glas svalt till förrätten och låter flaskan stå framme i rumstemperatur till ökad smakupplevelse till varmrätten. Det är faktiskt smått genialiskt.
Köp gärna ett par flaskor och låt några av flaskorna utvecklas under kommande fyra till åtta år från idag.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Riesling är en av de finaste gröna kvalitetsdruvorna i världen. Med allra största sannolikhet är det Tyskland som är dess verkliga ursprung, det är i alla fall där man har de äldsta spåren av Riesling. Man tror att Riesling odlades utefter Rhenfloden redan på 800-talet, men de första säkra noteringarna om druvsorten daterar sig till 1520 och vissa texter antyder till och med 1435 som första trovärdiga notering om Riesling. Men det finns en mer specifik plats där Riesling verkligen skrev historia – Schloss Johannisberg i Rheingau.
Det här är en gammal egendom som hade vingårdar redan i början av 800-talet och som år 1100 också blev hem för ett benediktinkloster som bidrog till att utveckla vinodlingen och produktionen. Ett par decennier senare antog egendomen namnet Schloss Johannisberg.
I lite mer modern tid blev hela vingården planterad med Riesling år 1720 och det året anges också som den första gången som någon gjorde ett druvrent vin med Riesling. Av den anledningen har Schloss Johannisberg oftast omtalats som den plats där rieslingvinet föddes. Här gjorde man sin första Riesling Spätlese år 1775, den första Riesling Auslese år 1787 och den första Riesling år 1858 och med dessa viner blev man också något av en pionjär.
Tack vare dessa innovativa viner och ryktet för slottets viners höga kvalitet, har druvsorten Riesling också fått det internationella synonymnamnet Johannisberger Riesling som fortfarande syns på etiketter i framför allt USA och Australien.

Idag har Schloss Johannisberg omkring 50 hektar stora vingårdsägor, alla belägna omkring slottet med företrädelsevis sydlig exponering från 114 upp till 181 meters altitud. Här får druvorna god solexponering och värme om dagarna, men också svalka om nätterna som skapar en utmärkt balans mellan mognad och fräschör. Det är precis den fina balansen man känner när man dricker 2021 Riesling Bronzelack Trocken, ett vin med druvor från den egna vingården som till lika delar jäses i ståltankar och 1 200 liter stora tankar av ek från den egna omkring 300 hektar stora ekskogen. Efter alkoholjäsningen har vinet mognat i dessa kärl utan malolaktisk jäsning under sex månader.
Trots att vinet är ungt är det fullt njutbart med en mjukt inställsam fruktsötma med nyanser av persika och citronzest som balanseras fint av en uppfriskande hög men ganska len syra. Det är dock ett torrt vin, men det finns ändå en avrundad upplevd fruktsötma (åtminstone i början av smaken) som gör att den här typen av rieslingvin kan matcha den subtila sötman i exempelvis pilgrimsmusslor, färska havskräftor och sushi. Helt knastertorra viner från Champagne och Chablis är i regel för torra för den typen av mat. Den här smakbalansen är också utmärkt till en del inte alltför smakrika eller söta sydostasiatiska och något kryddheta rätter, där fruktigheten omfamnar hettan och möter upp syran från exempelvis citrongräs och lime. Rent allmänt är det också ett trevligt och väldigt gott vin till mjuka komjölkostar.

Gillar man stilen finns också 2021 Riesling Gelblack Feinherb (nr 73725 för 229 kr) som kommer från samma vingård men har en lite med silkig och nästan yppig frukt och med en ännu mjukare smak. ”Feinherb” är en tysk term som mer eller mindre har ersatt den gamla och mindre vackert klingande halbtrocken som förklarar att vinet har en lite större uttalad sötma än helt torra viner. Men tack vare den fina syran är det här vinet inte märkbart mycket sötare än Riesling Bronzelack Trocken, snarare lite fruktigare och mjukare. Också det här vinet passar bra till skaldjur och sushi, till och med en aning bättre, och det har till och med så fint upplevd sötma att det blir en utmärkt kombination till krabba, som har ett tydligt umamirikt kött.

Söker man ytterligare fruktighet och sötma och vill ha ett tydligt halvtorrt vin, kan man köpa 2021 Riesling Grünlack Spätlese (nr 79540 för 369 kr, halvflaska) som också kommer från samma vingård men har gjorts i en sötare stil. Här ligger alkoholhalten på bara 8.0 procent och restsötman troligen kring 60–70 gram per liter. Det är ett ljuvligt vin, absolut rent och fruktigt med en fint balanserande syra och en liten känsla av mineralitet. Njut det till anklever med söt kompott, goda ostar med söta tillbehör eller möjligen till inte alltför söta desserter.
Samtliga viner från Schloss Johannisberg är så kallade veganviner, viner för vilka man inte har använt sig av animaliska klarningsämnen.

Importör i Sverige är Henkell Freixenet Sweden, www.henkell-freixenet.com

Att Etna som vinregion har blivit mäkta populär på 2000-talet är kul, men egentligen inget nytt under solen. Här odlades vin redan på 1800-talet före Kristus och vinerna var redan för 2000 år sedan omtalade. I mer modern tid var det dock illa ställt för vinodlarna här och efter andra världskriget höll vinodlingen mer eller mindre på att tyna bort. Förklaringen var dels att vinodling på branta terrasser är tids- och arbetskrävande och odlare därför valde enklare platser att plantera sitt vin på, dels att det var svårt att sälja vin av högre kvalitet i den svåra ekonomiska period som rådde då. Trots att vinområdet Etna fick status som DOC år 1968 skulle vinodlingen fortsatt ha svårigheter och många producenter övergav vinet till förmån för andra inkomstkällor. Men så kom ljusningen, 1990-talet först i smygande tempo och sedan 2000-talet då Etna placerade sig på trendlistan. Och där har vinerna från Etna år efter år befäst sin position.

Etna ligger på Siciliens östra sida och är ett av världens mest kända vulkaniska berg. Dess historia stäcker sig över 500 000 år tillbaka i tiden, men det är en fortfarande aktiv vulkan med över 60 små till större utbrott i fem olika kratrar sedan 1600-talet, det senaste faktiskt 2021. Dess högsta punkt är drygt 3 300 meter, men vinet odlas på omkring 600 till 1 200 meters höjd. Idag hyser appellationen omkring 1 800 hektar vingård och odlarna producerar framför allt rött vin (cirka 55 procent) och vitt vin (ungefär 31 procent), men också lite rosévin (nio procent) och en gnutta mousserande vin. De röda och de vita vinerna är de mest kända.
Klimatet är såklart soligt och varmt, men tack vare att odlingen sker på hög höjd och mer åt något nordlig exponering får vingårdarna ändå en viss svalka som gör att klimatet egentligen aldrig blir för varmt. Jordarna består såklart av vulkaniska bergarter och fördelen med det är att den fruktade vinlusen inte trivs här – därför är många vingårdar planterade med originalrötter.
För Etna Rosso är det den lokala druvsorten Nerello Mascalese som dominerar och enligt appellationens regler måste vinet vara gjort med minst 80 procent av den sorten, resten får vara Nerello Cappuccio. Nerello Mascalese är en lokal druvsort som omnämndes första gången på 1700-talet och då som den svara ”nero” druvan från byn Mascali. Det är en naturligt uppkommen korsning mellan Sangiovese och den gröna druvsorten Mantonico Bianco, men den har betydligt mer likheter med Nebbiolo (den rödblommiga frukten, syran och den fenoliska strukturen). Den trivs alldeles utmärkt i klimatet här på Etna och mognar sent på hösten. Vinifiering måste ske för försiktighet för att extraktionen av tanniner inte ska bli för stor.

Azienda Agricola Tornatore är en familjefirma som grundades redan 1865 och med sina 70 hektar stora vingårdar är man en av de största producenterna här på Etna. Numera är man certifierad för hållbar odling och vinframställning och man gör både vitt och rött vin av god kvalitet. Vinet från vingården Pietrarizzo, som ligger på 750 meters höjd med nordlig exponering, görs uteslutande med Nerello Mascalese. Efter handskörd (annat är inte görligt på Etna), noggrann sortering, full avstjälkning och naturlig jäsning i cementtankar vid 22–25 grader under drygt tio dagar, drogs vinet över till stora äldre botti för malolaktisk jäsning och lagring under bara sex månader.
Det här vinet har precis den vackert ljusa färg som är typisk för druvsorten och en underbart medelstor till stor och parfymerad doft med fina rödbäriga och rosenliknande nyanser. Det är det, tillsammans med den ljusa färgen, som rent doftmässigt gör Nerello Mascalese så snarlik Nebbiolo och Pinot Noir. Den ljuvliga doften gör också att rekommendationen blir att servera vinet i en klassisk bourgognekupa. Smaken är medelfyllig, men det finns en känsla av lätthet i den, den är läckert bärfruktig men helt torr, trevligt frisk och med den druvtypiskt markerade men ändå fina tanninstrukturen. Det är ett vin att njuta av redan idag, gärna något svalt vid 18 grader helst tillsammans med något salt eller fett tilltugg (en god burrata med olivolja, annan fet ost, en pasta med parmesanost, en fisk- eller kötträtt med krämigt tillbehör, och så vidare) för att runda av tanninerna. Vill du prova Nerello Mascalese är det ett riktigt bra exempel på druvsorten.

Importör i Sverige är Handpicked Wines, www.handpickedwines.se

God bourgogne behöver inte vara dyr och stora producenter behöver inte alls göra slätstrukna viner. Med det, och framför allt tack vare det här vinet, kan vi lekande lätt ta livet av två alldeles för vanliga missuppfattningar och fördomar. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det här vinet, i årgång efter årgång har det levererat precis den lätthet och finess man förväntar sig från den lite i onödan förbisedda appellationen Savigny-lès-Beaune. Här gör man egentligen aldrig några storslagna viner som imponerar i djup och komplexitet, men man får verkligen full valuta och lite därtill för satsad krona. Och i den solvarma årgången 2019 har byar som Savigny-lès-Beaune och vanligen lite lättare viner som just det vunnit särskilt mycket och gör viner som är bättre och godare än någonsin. Bara det gör att man måste köpa det här vinet!
Doften är medelstor och mer intensiv och parfymerad än djup, men det finns en charmerande och nästan yppig doft av röda bär och rosor som varvas med en delikat kalkjordighet som med all önskvärd tydlighet placerar vinet i Bourgogne – och en fantastisk årgång som 2019. Smaken är lite fylligare än i genomsnittliga årgångar, fortfarande mer lätt och charmerande, och den bjuder på mineralitet och fräschör och tack vare årgångens fruktdjup upplevs tanninerna lena och därmed blir vinet otroligt lättdrucket.
Savigny-lès-Beaune ligger precis norr om staden Beaune, i en dalgång strax nedanför den stora Cortonkullen. Här odlas vin på 375 hektar och 89 procent av vingårdsarealen är planterad med Pinot Noir. Stilen på vinerna är sval och lättsam, mer syrlig och friskt elegant än kraftig och vinerna brukar vara trevligast och godast att dricka under sina första tio år. Av byns 22 premier crus om totalt drygt 142 hektar är vingården Les Lavières oftast den som levererar finast viner. Vingården ligger i något sydligt läge med kalkstenslera i jorden i den norra delen av appellation, nära den berömda Ile de Vergelesses i grannbyn Pernand-Vergelesses, och täcker totalt 17.66 hektar.
Och så har vi det där med stora producenter. Hur är det nu, är de sämre för att de är större och därmed gör volymviner, eller är de bättre för att de är större och starkare? Egentligen är frågan helt irrelevant, kvalitet handlar aldrig om storlek utan om fokus. Och är det något man har här hos Bouchard Père et fils sedan två decennier tillbaka är det just fokus, och än vassare har man blivit sedan nya vinmakaren Frédéric Weber tog över posten som vinmakare för några år sedan. Visst är firman stor, drygt 130 hektar egna vingårdar har man och av det är 86 hektar klassificerat som premier cru eller grand cru. Det, gott folk, är verkligen imponerande. I vingården Les Lavières äger man 3.94 hektar och vinet är, som nämnts, alltid köpvärt.

Röda bourgogner som den här dricker man med fördel unga när de är som saftigast, bärigast och blommigast. För att fånga vinets finess bör man servera vinet svalt, kring 16 grader är bäst, och helst ska det slås upp i glas med stor bourgognekupa så att alla fina aromer får chans att blomma ut. Dekantering behövs inte, här är det den första primärdoften man helst vill åt, inte bara de dofter som växer fram med luftning. Maten ska vara lätt och elegant, allt från god stekt vit fisk till lättare rätter av fågel och ljust kött med milda såser är att rekommendera. Undvik sötma och kryddofter i maten, ju renare och mildare maten är, desto bättre. Vill man njuta av vinet till ost är det klokt att välja milda vitmögelostar som Brie, Brillat-Savarin och Chaource och liknande.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

En favorit i repris – och det är en väl värd repris eftersom det är så svårt att begripa att det här vinet bara kostar 149 kronor, inklusive alla tillägg och skatter till staten som faktiskt är en ganska betydande del av måttligt prissatta viners pris.
Doften bjuder på både mörk och ganska intensiv frukt och komplexitet i form av en fint stenrökig jordig ton och en lätt örtig kryddighet – och helheten är riktigt läcker. Och som sagt, få viner i det här försiktiga prisläget har stor karaktär som det här vinet har. Precis som i förra årgången är det känslan av druva och plats som styr karaktären, av ekfaten känner man inget alls. Smaken är medelfyllig, ungdomlig och friskt fruktig med en rätt tydlig men ändå fint balanserad tanninstruktur, som förvisso tar för sig lite i eftersmaken och gör att man antingen kan servera vinet till maträtter med någon salt eller fet komponent, alternativt låta vinet ligga till sig ett år eller så. Men det är redan nu riktigt gott och ger mersmak på mer.
Det här vinet behöver ingen dekantering eller luftning, det har tillräckligt öppen doft och smak för att serveras direkt ur flaskan. Glaset kan vara medelstort och av bordeauxtyp och temperaturen kring 18 grader eller strax däröver när vinet slås upp. Tack vare den oväntat lena strukturen kan vinet serveras till en mångfald av maträtter, medelkraftiga och lagade med fågel, kött och höstens och vinterns grönsaker (rotsaker, lök och svampar) eller mustiga grytor eller raguer där dessa ingredienser samverkar. Smakrika ostar är en annan väg att gå, liksom charkuterier tack vare deras sälta och feta textur.

Bakom firman Lusovini och varumärket Pedra Cancela hittar man vitikulturisten och vinmakaren João Paul Gouveia som under lång tid har arbetat med flertalet vinegendomar i region Dão. Han har tio hektar egna vingårdar som ligger på sluttningarna ner mot floden Dão. Omkring hälften av vingårdsarealen är planterat med Touriga Nacional, landets kanske allra bästa druvsort för rött vin (och portvin) och omkring två hektar av dessa stockar är över 40 år gamla. Resten av vingårdslotterna är planterade med de blå druvorna Alfrocheiro, Jaen och Tinta Roriz (i Spanien heter den Tempranillo), samt lite av de gröna sorterna Malvasia Fina, Cerceal Branco och Encruzado som han gör ett krispigt friskt vitt vin med. João Paul Gouveia har ett stort intresse för utveckling av vinkulturen och hans vingård är varit betydelsefull för studier av kloner av Touriga Nacional och även tekniker för vinodling och vinframställning.
Om Touriga Nacional är en välkänd druvsort är Alfrocheiro betydligt mindre känd. Den förekommer på flera ställen i framför allt Portugal, ibland under andra namn, och till mindre del i Castilla y Léon i Spanien där den kallas Baboso Negro. Eftersom det är en druvsort med stor känslighet mot fukt och därför lätt kan angripas av svampsjukdomar och mjöldagg, hittar man den framför allt i vinregioner med torrare klimat, däribland Dão där den är förhållandevis vanlig. Som druvsort är den tidig, med tidig knoppning och mognad och den ger medelstora skördar med små pigmentrika druvor som växer i små kompakta klasar. Den ger viner med mörk färg, bärig fruktighet och uppfriskande syra, egenskaper som gör den utmärkt som komponent i blandningar.
Det här vinet görs med de två inhemska druvsorterna Alfrocheiro och Touriga Nacional om växer i sand- och granitjordar i de egna vingårdarna. Druvorna skördas för hand, sorteras och vinifieras sedan helt avstjälkade i ståltankar med en inledande kallurlakning i musten och en jäsningstemperatur som når upp emot 26 grader. Därefter dras vinet över till framför allt äldre franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under sex månader. Ett normalår gör man bara cirka 15 000 flaskor av det här vinet.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Chablis är ett av det mest populära vita kvalitetsvinerna i Sverige och så har det varit under en längre tid. Den stramt återhållna och nyanserade stilen, renheten och elegansen, den friska syran och absolut torra smaken är något vi alla uppskattar. Under de senaste sex åren har produktionen av chablisvinerna tyvärr reducerats kraftigt av både frost och hagel och många firmor har drabbats väldigt hårt av det. Av den anledningen har priserna skjutit i höjden – men det är troligen och tråkigt nog inget mot vad vi kommer att se de närmsta åren, inte minst efter den lilla skörden 2021. Än så länge finns det gott om chablisvin och priserna är acceptabla, därför är det en stark rekommendation att köpa på sig viner för de kommande åren. För vinerna från Chablis har en god lagringskapacitet, särskilt från bra producenter. På nivån grand cru kan man lätt och tryggt räkna med minst 15 års lagringskapacitet och till och med 20 år, för premier crus nästan lika länge och till och med på nivån chablis kan vinerna utvecklas mycket fint under tio år. Och det finns en stor fördel med lagring av chablisviner, de vinner alltmer djup och komplexitet och upplevs oftast ge betydligt mer karaktär med åtminstone fem års lagring.

I det 5 771 hektar stora distriktet Chablis utgör nivån village, kort och gott buteljerad som Chablis, strax över 3 700 hektar. Majoriteten av dessa vingårdar är planterade från 1980-talet och framåt och är förhållandevis unga. Det beror till stor del på att Chablis var ett underutvecklat distrikt fram till för ungefär 40 år sedan och har vuxit betydligt efter det, dessutom på att man har haft ett antal svåra frostvintrar som har tagit de äldsta vingårdarna ur tiden. Att hitta viner från över 60 år gamla vingårdar är därför inte särskilt vanligt, men det precis ett sådant vin som 2019 Chablis Vieilles Vignes från Domaine des Chaumes är.
Det här är en anrik egendom, familjen började odla vin för över ett sekel sedan, vilket ett av deras andra viner vittnar om, Chablis Vieilles Vignes Cuvée 1902. Det vinet kommer från firmans allra äldsta stockar och görs i mycket liten volym. Idag drivs den 11.00 hektar stora familjefirman av Céline och Romain Poullet och det arbetar sedan lång tid tillbaka enligt hållbara metoder och är numera också certifierade enligt HVE, Haute Valeur Environnementale. Det kan jämställas med vad skulle säga vara återhållsamt, i stort sett strikt ekologiskt men med fler och mer djupgående värderingar kring natur, miljö och jordbruk. Man gör vin på nivåerna petit chablis, chablis och premier cru (från de tre vingårdarna Vaillons, Fourchaume och l’Homme Mort). Därtill gör man lite crémant samt Bourgogne Rouge och rött vin från en till Chablis närliggande appellationen Irancy.

Åter till veckans vin som görs med druvor från flera små vingårdslotter och musten jäses med sin naturliga jäst i ståltankar vid låg temperatur. Till skillnad från det mesta vinet i Chablis på den här kvalitetsnivån får vinet mogna på sin jästfällning i hela 15 månader, tio till tolv är annars det vanligaste. Det leder till en lite djupare kropp och rundare textur, vilket också de gamla stockarna och den varmare årgången (2019) har bidragit till.
Vi ska inte fastna i traditionella beskrivningar som ”lätt”, ”ståligt” och ”knivskarpt”, här talar vi istället om en mer seriöst strukturerad chablis med lite mer fokus på kalkjord, djup och fint mogen gul äppelfrukt, det finns redan en fin komplexitet och en försmak på vad som ska komma med mer ålder. Smaken är medelfyllig, lite rikare än i genomsnittet i Chablis, fruktig men absolut torr. Och det är väldigt gott.
Det är en chablis att njuta av vid cirka tio grader, nu som ung eller mogen om tio plus år, och med tanke på djupet gärna till medelkraftiga fisk- och skaldjursrätter – gärna klassiska vitvins- och musselsåser, god moules frites, och fisken kan hellre vara stekt än kokt och den milda umamisötman från pilgrimsmusslor, hummer och havskräftor passar alldeles utmärkt till vinet – just för vinets lite större frukt och djup.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Det är fortfarande sommar och vi ska fortfarande dricka rosévin. Det här rosévinet kommer från södra Frankrike precis som så mycket annat populärt rosévin, men det har en lite djupare färg än majoriteten av rosévinerna från den hyllade rosévinsregionen Provence och det känns mest positivt. Rosévin ska se ut som rosévin, inte som vita viner. Djupare färg betyder dessutom lite större koncentration och intensitet eftersom man har gett musten ett par timmars extra skalkontakt innan jäsningen. En fin rödparfymerad bärfrukt med toner av mosade smultron, svala hallon och rabarber samt ett uns av zest från blodapelsin. Rätt läckert, och somrigt. Smaken är lika trevlig, lite djupare fruktig än snittet av roséviner från Provence, mjuk i syra och med god längd.
Det är ett vin att njuta av nu, gärna vid tio till tolv grader för att lyfta fram lite mer av den fina fruktkroppen, och till klassisk provencalsk mat som innefattar grönsaker (tomat, fänkål, zucchini, lök, med mera), vitlök, olivolja och såklart både lite lättare lammrätter och allt gott som havet i söder erbjuder. Fisken och skaldjuren får gärna vara stekta i olivolja eller grillade och en klassisk aïoli eller rouille blir ett utmärkt tillbehör. Dessutom är det här en fin vinstil att njuta av till augustikräftorna.

Domaine Fontchêne ligger i intill byn Saint-Rémy de Provence i ett område precis söder om Rhône, i utkanten av det som är Provence. Här liksom i Rhône och Provence har vin odlats sedan romartiden, men området har inte haft någon högre status än lantvinsområde, sedan det lyftes upp till vin de pays år 2000 (den kategori som sedan 2009 heter IGP). Idag heter ursprunget IGP Alpilles tack vare läget vid den lilla bergskedjan Chaîne des Alpilles, där vinodlingarna primärt ligger på sluttningar med kalkstensjordar. Klimatet är detsamma som i södra Rhône och Provence, torrt och soligt med inslag av den svala nordliga vinden le mistral och med en förhållandevis liten nederbörd som huvudsakligen faller under hösten och vintern. Ser man till statistiken är drygt 70 procent av vinet rött, Syrah och Cabernet Sauvignon (faktiskt!) är de viktigaste sorterna följt av de sedvanliga Grenache och Mourvèdre och en del av de blå druvorna ger rosévin. Bara knappt 20 procent av vinet är vitt och Grenache Blanc, Roussanne och Marsanne är de viktigaste sorterna, med Clairette och Chardonnay som andrahandssorter.

Den här domänen grundades 1956 av vinodlaren Roland Milan och han drev egendomen fram till 1984 så han son Henri tog över. Numera drivs familjegården av brorsonen René Milan som har konverterat odlingen till biodynamisk och gör viner av mer modern kvalitet. Utöver det här vinet gör han också ett par vita viner med Grenache Blanc, Roussanne, Marsanne och Chardonnay (vinerna Les Antiques och Auphio finns att beställa här i Sverige), samt ett rött vin gjort med Merlot.
Köp gärna några flaskor av det här rosévinet, det har tillräckligt djup och intensitet för att klara minst sex till åtta månaders lagring med fin utveckling. Ett enkelt sätt att sträcka ut sommarkänslan en bit in i vintern.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Australien är ett stort land som sedan deras internationella genombrott för ungefär 50 år sedan för den vanliga konsumenten mest har kommit att förknippas med modernt gjorda viner och många stora och oftare enklare och billiga varumärken från gigantiska firmor. Att landet är stort stämmer i och för sig, men själva vinodlingen täcker inte större areal än 146 250 hektar, vilket egentligen är mycket mer än Bordeaux och Champagne tillsammans. Den arealen fördelas över 65 vindistrikt i framför allt fyra delstater (Tasmanien står för bara en procent och i Queensland finns det ett litet distrikt som utgör 0.5 procent av landets produktion). Allra viktigast är South Australia, som står för ungefär 52 procent av landets produktion och kan ståta med ursprung som Barossa Valley, Eden Valley, Clare Valley, McLaren Vale, Padthaway och Coonawarra. Delstaterna New South Wales (24 procent av produktionen) och Victoria (15 procent) är andra viktiga ursprung, medan Western Australia är betydligt mindre – men med mycket goda förutsättningar för kvalitet.

Det här vinet kommer från distriktet Langhorne Creek som ligger sydost om staden Adelaide och dess mer kuperade svala distrikt Adelaide Hills. I Langhorne Creek ligger odlingarna på låg altitud, upp emot cirka 70 meter, och klimatet präglas som i övriga Australien av sol och värme och låg nederbörd, sällan mer än 170 millimeter per år och enbart fallen under vintern och tidig vår. Däremot har man ganska tydliga influenser av de svalkande vindarna från havet och det gör att klimatet aldrig blir för varmt. Jordarna är bördiga, dominerade av alluviala avlagringar, sand och lerskiffer med visst inslag av järnoxid och i samspel med klimatet får man generellt sett viner med god fruktighet, silkig textur och ganska tydlig fräschör.
I det 6 069 hektar stora distriktet är Shiraz den viktigaste druvan (det är för övrigt landets viktigaste druvsort med 27 procent av landets totala vinvolym), följt av Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Merlot.

Producenten Heartland Wines grundades 1999 av tre vänner, bland dem Ben Glaetzer som är en av de verkligt välkända vinmakarna i Australien. Till det här vinet har han valt ut Shiraz från äldre vingårdar och för att maximera fräschören i vinet har man skördat druvorna på natten då det är svalt och både syra och aromer är som friskast. Efter jäsning i delvis öppna rostfria ståltankar vid måttliga 22 grader och med tio dagars skalkontakt har vinet lagrats i 14 månader i både amerikanska och franska ekfat, omkring 40 procent nya.
Nog finns den solstänkta mörka och sötmogna australiska bärfrukten här, men i den direkt jämförelse med mer typiska shirazviner från Barossa Valley finns här en större elegans och fräschör. Inte heller hittar man den ganska vanligt förekommande ekfatssötman som har blivit signum i kraftiga australiska viner. Därför känns det klokt att lägga eventuella fördomar åt sidan och istället ta fasta vid att man här i Australien precis som i resten av världen gör viner som präglas av både druva, plats och vinmakare. Smaken är medelfyllig med plustecken, mjukt fruktsöt och något uppfriskande, absolut ren och mer driven av frukten som sådan än av jordighet och terroir, och med en lika fint integrerad ekfatskaraktär som i doften. En detalj som bidrar till finessen är tanninstrukturen, som är ung och tydlig men fin. Just nu noterar man en liten alkoholvärme mot slutet av smaken (14.5 procent enligt etiketten), men den balanseras ändå av syran.

Med tanke på fruktigheten och smakrikedomen är det är här ett vin som höra hemma till sommarens grillrätter, gärna kyckling eller kött med inslag av sötma från glaze eller sås och eftersom tanninstrukturen är måttlig klarar vinet också av en viss kryddhetta.
Vinet är drickfärdigt redan nu, men det kan mycket väl sparas i fem sex år och kommer med tiden att upplevas än mer elegant. I nuläget serveras det bäst vid cirka 18 grader och även om det egentligen inte behövs kan det gärna slås upp på karaff för att blomma ut en aning.

Importör i Sverige är Mondo Wine Sweden, www.solera.se

Det finns mycket som en vinälskare kan älska Italien för, bland annat mångfalden av alla druvsorter som finns i landets 20 vinregioner. Lite beroende på hur man räknar finns det omkring 400–450 olika druvsorter i Italien, många av dem är helt egna, andra är korsningar eller närbesläktade med varandra. Flera sorter i södra Italien är urgamla och har sin historia i det gamla Grekland, kanske är de rent av äldre än så. Och skulle man räkna in alla synonymer på sorterna finns det säkert en bra bit över tusen namn på dem.

En av de intressanta gröna druvsorterna är Carricante, som i slutet av 1900-talet var närmast okänd utanför Italien, men som med renässansen på Sicilien har kommit att bli alltmer omtalad. Den här ganska unika sorten odlas idag på drygt 300 hektar i Italien och omkring hälften av det återfinns på Sicilien. Det är också på Sicilien, troligen i regionen Catania på den centrala östkusten av ön, som druvan har sitt verkliga ursprung. Dess släktskap med andra druvsorter är inte fullt utrett, varför man inte riktigt vet om det var här den föddes (som korsning ur andra sorter, såklart) eller om den hade kommit hit långt tidigare. Att druvan har gett odlarna stora skördar kan mycket väl ha legat bakom dess namn, carica betyder just ”lass” eller något i den stilen.
Ett tydligt karaktärsdrag för druvsorten är den höga syran, detta trots att den odlas i det varma medelhavsklimatet. Många odlare väljer därför att skörda Carricante förhållandevis sent så att syran mildras något, vissa år i slutet av september eller till och med i början av oktober, och då särskilt när den odlas på hög höjd som uppe på vulkanen Etna. Druvsorter som Carricante, som kan bevara en god syranivå även i varma klimat, har i klimatförändringens tider kommit att bli särskilt uppskattade och det har också lett till att arealen av den har vuxit under 2010-talet.
Uppe på sluttningarna av Etna är det en mycket populär om än inte stor sort. I vinet med ursprunget Etna Bianco måste den ingå till minst 60 procent, medan den högre kvalitetsnivån Etna Bianco Superiore kräver 80 procent Carricante i vinet.

Etna fick sin appellationsstatus DOC redan 1968, men det är först nu på 2000-talet som området har vunnit internationellt erkännande. Odlingarna ligger på 450 upp till emot 1 100 meters höjd på den norra och östra sluttningen av Etna, där jorden är mager och nästan uteslutande utgörs av vulkaniska bergarter av olika vittringsgrad. Idag odlas vin på drygt 1 100 hektar här och drygt hälften av vinet är rött (främst druvsorterna Nerello Mascalese och Nerello Cappuccino) och en tredjedel är vitt. Resten är en liten mängt rosévin och ännu mindre spumante.

Tillbaka till vinet Mandrarossa Etna Bianco Sentiera della Gerle. Doften är stor, blommig och citrusskalsfet med personlighet och kraft och en känsla av Medelhavets vegetation och det är rätt läckert och inbjudande. Baserat på det kan man lätt tro att vinet skulle vara tungt, men det är medelfylligt och läckert fruktigt och framför allt uppfriskande. Och gott. Det behöver inte luftas, doft och smak är omedelbara direkt vinet slås upp ur flaskan.
Glaset kan vara medelstort och temperaturen kring åtta till tio grader. På tallriken har man gärna naturella eller halstrade skaldjur, stekt eller grillad fisk och bläckfisk med en klassisk aïoli eller citronmajonnäs, en god räksmörgås eller pasta med havets delikatesser. Visst kan man njuta av vinet som sällskapsvin, men man kan eventuellt uppleva det som lite för smakrikt för det.
Mandrarossa är en producent som grundades i slutet av 1950-talet som ett kooperativ av odlare kring Menfi. Man har en bred portfölj av viner med både klassiska italienska sorter och internationella. Det här vinet är gjort uteslutande med Carricante från friväxande gamla stockar i mager vulkanisk jord, skördade för hand och sedan långsamt pressade. Endast den första finaste pressmusten har använts och den har jästs i ståltankar vid låg temperatur (som mest 15 grader). Vinet har sedan fått mogna i ståltankar på sin jästfällning under ungefär 15 månader.
Etiketten är skapad av konstnärinnan Nancy Rossi och föreställer kvinnor som skördar vingårdarna. Förr i tiden var det nämligen främst kvinnor som arbetade i vingårdarna här.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se8

Vinerna från Bourgogne kostar inte alls vansinnigt mycket – åtminstone behöver de inte göra det om man väljer klokt och tar sig bortom den mest berömda och åtråvärda allfarvägen. Och det här är precis ett sådant vin som ger utmärkt smakvaluta och tydlig typicitet.
Den fint kalkjordiga mineraliteten finns här, renheten i frukten också, liksom finessen och känslan av ett riktigt naturligt vin med tydlig platskänsla – helt befriat från onödiga vinmakarkonster. Frukten är å ena sidan sval, å den andra plats- och årgångstypiskt solmogen med svala nyanser av gul stenfrukt varvad med gula och gröna äpplen på det sätt som vit bourgogne ska vara. Mer specifikt vit bourgogne från Mâconnais, som oftast är lite rundare i stilen än den från områdena längre norröver. Syran är uppfriskande och fräsch och fint integrerad i fruktigheten och man får också en liten känsla av kalkjordig mineralitet. Några spår av ekfat noterar man dock inte, men helt ståligt som ett klassiskt vin från Chablis är det heller inte.
Det är ett vin att dricka ungt, nu och de kommande tre fyra åren, svalt serverat vid cirka tio grader i ett klassiskt rundat bourgogneglas. Man njuter av det som det är, den här typen av vit bourgogne är trevlig som både sällskapsvin och aperitif, men det matchar också många typer av lite lättare och elegantare fiskrätter som gärna kan vara av mer klassisk stil. Det kan vara rätter av kokt eller stekt fisk med vitvins- eller musselsås, vinkokta musslor, en god ostronsoppa, pastarätter eller risottos på samma havstema, alternativt en skagentoast eller liknande. Och såklart också till milda ostar.

Vinet kommer från Domaine de la Croix Senaillet ligger i byn Davayé i regionen Mâconnais i södra Bourgogne. Här har bröderna Richard och Stéphane Martin i många år odlat sina 25 hektar fördelat över 70 små vingårdslotter med Chardonnay och man är sedan lång tid tillbaka också certifierad som ekologisk vinodlare.
”Trots att området är litet har vi omkring tio olika sammansättningar av jordar här”, säger Richard Martin och sveper mer armen mot de två klippor som reser över byarna Solutré och Vergisson några kilometer bort från vineriet.
Merparten av jordarna domineras av lera, kalkstenslera och kalksten i någon form, men på vissa håll är jorden stenigare. Att man har valt att buteljera flera vingårdslägen separat förstår man – variationen av lägen och jordar ger viner med egna personligheter.

Saint-Véran är en 769 hektar stor appellation i den södra delen av Mâconnais, alldeles intill Pouilly-Fuissé som är något mer välkänt – inte minst numera sedan de 2020 fick 22 vingårdar klassificerade som premier cru, en klassificering som tidigare inte fanns i Mâconnais. Intressant nog är Saint-Véran på gång att också (inom en snar framtid?) få flera av sina finaste vingårdar uppgraderade till premier cru. När det sker kommer firmor som Domaine de la Croix Senaillet bli än mer omtalade – man gör redan idag fem vingårdsspecifika viner från Saint-Véran och kanske kommer något eller några av deras vingårdslägen uppgraderas.
Just det här vinet är firmans största och viktigaste, det görs från 40 vingårdslotter om totalt 17 hektar med varierad exponering mot syd, öst och väst. I genomsnitt är stockarna 40–45 år gamla och de växer i lika fina kalkstensjordar som i Côte de Beaune, med inslag av kalkstenslera som bidrar med mer struktur och kropp i vinet. Som de allra flesta viner i Mâconnais vinifieras det här vinet i ståltankar vid låg temperatur för att maximera fräschören och det har också lagrats på sin fina jästfällning i tankarna under nio månader. Att man arbetar så mycket med ståltankar här i Mâconnais har till viss del att göra med kostnaden för ekfat, både faten som sådana och hanteringen med fatlagring. Samtidigt finns det inget direkt behov av ekfat eftersom jordarna både bidrar till kropp och en slags rökighet som av många vinkonsumenter uppfattas som lite ”ekfatsrostad”.

I takt med att vinerna från det mest kända området Côte de Beaune i Bourgogne har blivit både mer svårfunna (stor efterfrågan och liten tillgång) och därmed betydligt högre prissatta jämfört med för tio år sedan, har det blivit läge att söka sig till områden som inte är lika omtalade och eftertraktade. Mâconnais är just ett sådant område och det här vinet är ett utmärkt exempel på hur goda och välsmakande viner som görs där idag.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se