Paul Sauer var den andra ägaren till egendomen Kanonkop Wine Estate, som ligger i Stellenbosch och grundades 1973. När man gjorde just det här vinet första gången 1981 var det faktiskt den tredje bordeauxblenden som hade gjorts i Sydafrika. På sitt sätt är det därför ett historiskt vin i Sydafrika. I årgång 2018 är vinet gjort enligt den mer genomsnittliga idén med cirka 70 procent Cabernet Sauvignon och resten lika delar Cabernet Franc och Merlot och druvorna har skördats manuellt från omkring 30 år gamla stockar i firmans egna vingårdar.
Vinet har efter jäsning dragits över till 225 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under 24 månader med omdragning var sjätte månad för att avskilja fällningen och tillföra lite syre under själva omdragningen. Idén med druvblandning och lagring känns igen från väldigt många förstklassiga viner från både Bordeaux och andra högsatsande egendomen världen över där man sätter Cabernet Sauvignon i första rummet.
Ett normalår kan man göra omkring 40 000 flaskor (plus minus några tusen) av det här vinet, medan man av sitt mer eller mindre druvrena Kanonkop Cabernet Sauvignon snarare gör 70 000 till 75 000 flaskor årligen.

Den 140 hektar stora egendomen drivs idag i fjärde generation och har omkring 95 hektar egna vingårdar. Fokus ligger på Pinotage, som täcker hälften av vingårdsarealen och ger ett av landets allra bästa viner av denna lokala men ibland något ifrågasatta druvsort. Cabernet Sauvignon är med cirka 35 procent av arealen den näst viktigaste druvsorten. Därtill hittar man Cabernet Franc och Merlot på ungefär 7.15 hektar vardera.
Vingårdarna ligger på mellan 60 och 120 meters höjd, merparten av dem med sval sydvästlig exponering och jordarna består framför allt av en lerhaltig vittrad granit.
”Fördelen med den här jordtypen är att den mättas av vatten under regnperioden på vintern, men torkar ut under den varma sommaren, då ingen nederbörd faller, därför brukar vi behöva bevattna vingårdarna lite under sensommaren”, berättar vinmakaren Abrie Beeslaar.

Om man kikar på ranking av årgångar i Stellenbosch noterar man 2003, 2005, 2009 och 2015 som de allra bästa årgångarna de senaste två decennierna, med 2018 som strax över medel mot god. Att rangordna hela årgångar och jämföra dem mot varandra är verkligen inte lätt, eller ens fullt ut relevant. Det finns alldeles för många aspekter på vad som gör en årgång bra och väldigt ofta måste man väga in sådana saker som de exakta vingårdslägena, vilken druvsort det rör sig om och vem som har odlat och gjort vinet.
När man slår upp 2018 Paul Sauer i glaset möts man av en väldigt fin mörfruktig och elegant doft där kraften är mer balanserad än den kan vara i prestigetappningar från många andra förstklassiga firmor. Det typiska uttrycket av Cabernet Sauvignon finns här med sina mörka bärtoner och samtidigt försiktiga gräsighet och ekfatskaraktären är stilfullt integrerad. Om man vill göra en jämförelse med Bordeaux – och det görs ofta med viner gjorda med den här druvblandningen – får man nog ändå säga att frukten är en liten aning mer yppigt fruktig och att man inte har precis samma bläckighet och blyertsnyans. I alla fall inte ännu – men tids nog (omkring tio år från idag) kommer nog också den biten till det här vinet.
Smaken är medelfyllig och härligt fruktig, absolut ren och snyggt texturerad med en god syra och stilfullt polerade tanniner. Det är verkligen en underbar årgång av det här vinet, faktiskt en av de finare jag har provat av det – just för att det är så vansinnigt fint balanserad.
Dricks vinet nu kan det gärna få en kort stunds luftning och gärna en maträtt (fågel, kött, vilt) som är medelkraftig och för allra finast kombination med något liten detalj eller smakbalans som bygger på fett och sälta för att fånga den sista lilla detaljen av tanniner. Vill man lagra det är minst 15 men snarare 20 år inga konstigheter.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det här vinet släpps på Systembolaget den 27 april och då är det läge att springa till de butiker där den kommer att säljas – vinerna från stjärnvinmakaren Sara Pérez är mäkta populära och de brukar kunna sälja slut ganska snabbt.
Sara Pérez har en gedigen bakgrund i vinets värld, dotter till den berömda vinmakaren José Luís Pérez som var en av fem tongivande vinmakare som i mitten av 1980-talet väckte liv i den anrika men förbisedda distriktet Priorat. Efter några års nära samarbete med vinmakare som René Barbier (Clos Mogador), Daphne Glorian (Clos I Terrasses med toppvinet Clos Erasmus) och Alvaro Palacios (som idag är en av Spaniens mest kända vinmakare) grundade José Luís sin egen firma Mas Martinet.
Här började Sara vid 24 års ålder arbeta med sin far 1996 och kom tillsammans med honom att utveckla firmans viner mot allt större finess och komplexitet. Hon har dessutom styrt om fokus till betydligt större andel klassiska spanska druvor (hennes far uppskattade också franska sorter) och introducerat ekologiska metoder från början av 2000-talet.

Tillsammans med sin make René Barbier Jr grundade hon 1999 en helt egen firma, Venus La Universal, i granndistriktet Montsant.
”Men vår egen firma ville vi göra något annat än det vi gjorde i Priorat där vinerna är tyngre och djupare, de är liksom från midjan och nedåt i jorden med stor kraft och mineralitet, så när jag började förstå Montsant insåg jag att vinerna tack vare det lite svalare klimatet fick en lite annorlunda kropp och framför allt parfym, de går liksom från midjan och uppåt”, menar hon.
I Montsant har hon på kort tid utmärkt sig som en av de allra bästa producenterna. Sedan 2007 har deras 4.00 hektar små odlingar varit certifierade som ekologiska och Sara menar på att hon har märkt en stor skillnad mot förr. Inte minst har hon genom att plantera tilläggsgrödor mellan raderna av rankor noterat att jorden bättre behåller fuktigheten och med det också minskar stressen för rankorna och även gör att druvorna inte får lika hög mognad.
Vinet Venus ”la Universal” är en cuvée av cirka 50 procent Carinyena (synonym med franska Carignan, en druva som Sara tror mycket på tack vare struktur och förmåga att bevara syra även i torra och varma klimat), 40 procent Syrah och tio procent Garnatxa (Grenache). Alla druvor kommer från vingården Venus, i vilken Syrah planterades 1998 och Carinyena någon gång på 1930-talet. Vingården ligger på cirka 400 meters höjd och jorden är djup och domineras av kalkstenslera, vilket alltid ger vinet en fräschör och en annan mineralkänsla än vad hennes andra viner Dido får.
De olika druvsorterna vinifieras var för sig i öppna ekjästankar med den naturliga jästen, vid olika temperatur för största aromvinning och med upp emot en månads skalkontakt. Därefter dras vinet över till äldre franska ekfat för naturlig malolaktisk jäsning och lagring i omkring 21 månader. Vinet buteljeras utan klarning eller filtrering.

I glaset finner man ett djupt fruktigt vin med massor av mörka bärfrukter, men precis lika mycket känsla av de steniga jordarna. På ett riktigt intressant sätt är det här varken modernt eller traditionellt, det är precis så som Sara vill ha det – ett vin format av sina druvor och sin plats. Hennes vinmakning står inte ut någonstans. Smaken är medelfyllig och lika intensivt fruktig, lite mjukare än vanligt och med ett par grader mer finpolerade tanniner än i tidigare årgångar. Det känns verkligen att Sara är i en ständig utveckling mot förfining. Det här är en av de godaste unga årgångarna hittills av Venus ”la Universal”.

Drick vinet nu och de kommande fem sex åren för fruktens och charmens skull, det behöver egentligen inte luftas men kommer såklart öppna upp sig lite med en halvtimma i karaff. Efter att ha köpt vinet i många års tid och druckit några årgångar vid ett par års extra ålder, finns det skäl att ge några flaskor några extra års lagring för att vinet ska vinna lite mer komplexitet.

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

Om Miguel Torres, hans liv, hans visioner och såklart den gigantiska familjefirman Familia Torres kan man skriva väldigt mycket. Få vinfamiljer i Spanien, knappt ens i världen, har haft ett så fantastiskt stort inflytande i vinets historia. Viner som det prisvinnande Mas La Plana Cabernet Sauvignon i Penedès, det billigare och mer storskaliga Gran Sangre de Toro, det unika Grans Muralles med till stor del traditionella druvsorter och såklart den banbrytande satsningen i Chile år 1979 har placerat namnet i vinvärldens Hall of Fame. Dessutom har man tagit en säker plats i grupperingen Primum Familiae Vini, där flera andra av världens mest historiska familjefirmor återfinns.

Det här vinet är också på sitt sätt lite säreget, utan att vara exklusivt eller dyrbart. Anledningen till det är att vinet är en så kallad vino de municipo, motsvarande villages i Bourgogne. Just den typen av ursprungsbeteckning var tidigare inte tillåten i Rioja, där vinet istället enbart skulle klassificeras som efter lagringens längd som joven, crianza, reserva och gran reserva. Samtidigt som denna nya ursprungsbeteckning skrevs in i vinlagen i Rioja år 2017, lade man också till ett mer specifikt ursprung, viñedo singular, Riojas nya beteckning för vingårdsspecifika viner.
Det här vinet görs uteslutande med Tempranillo, en allt vanligare idé sedan Rioja under slutet av 1990-talet började moderniseras och framför allt gröna druvsorter ströks ur cuvéerna. Druvorna kommer från omkring 25–70 år gamla stockar i tre olika lägen på olika höjd i vingården Cardonera som hör till bodegan med samma namn numera är en del av familjen Torres vinimperium. I Rioja har familjen varit aktiv sedan 2006 och Las Pisadas är det första vinet från just den här egendomen, som idag har 20 hektar stora vingårdar. Bodega La Cardonera ligger utanför Labastida i delområdet Alavesa, det område som generellt sett ger de mest eleganta vinerna.
Vinet har jästs i ståltankar och sedan lagrats under tio månader i 225 liter stora franska ekfat, som till största del var ett till ett par år äldre.

Det är förvisso inget storslaget, komplext eller välstrukturerat vin, men så är det heller inget dyrbart vin. Däremot har det en utomordentligt fin och för druvsorten och ursprunget typisk frukt och en sammetslen struktur – och det är riktigt gott och i allra högsta grad lättgillat. Doften är medelstor och utsökt mörkt bärfruktig (körsbär, björnbär och blåbär) med en viss blommighet och bara en förnimbar känsla av ekfaten. Samma känsla av mjuk och härlig frukt får man i smaken, som är snyggt sammansatt med en len tanninstruktur och fin snarare än pigg syra. Eftersom vinet blommade ut efter bara fem minuter i glaset behövs egentligen ingen dekantering, däremot känns det logiskt att servera vinet i ett glas med stor kupa, helst av bordeauxformat. Omkring 18 grader blir en bra utgångstemperatur.
Tack vare den medelfylliga kroppen och den lena strukturen är det ett mycket användbart till som matchar de allra flesta typer av medelkraftiga fågel-, kött- och vilträtter tillagade i en mer klassisk stil utan alltför mycket kryddiga eller klorofyllgröna inslag. En pepparstek eller motsvarande är dock ett välkommet kryddigt sällskap om man så vill. Något särskilt fokus på tillbehör som rundar av strävheten behövs inte – men visst fungerar det utmärkt med krämiga och feta tillbehör som potatisgratäng, potatispuré med smör i och alla former av gräddsåser och stuvningar. Vill man njuta av vinet till olika typer av medelkraftiga ostar – krämiga eller hårda – är vinet också lämpat till sådana, liksom till charkuterier i största allmänhet.
Rent spontant känns det inte som ett vin att lagra, det är fullt drickmoget nu. Däremot kommer det att kunna hålla väl i tre till som mest fem år från idag.

Importör i Sverige är The Wine & Spirit Collective, www.twscollective.se

Bara ungefär en halvtimme bort från utkanten av staden Adelaide reser sig bergsryggen Mount Lofty och på sluttningar och platåer från ungefär 150 till 715 meters höjd hittar man sedan några decennier tillbaka vindistriktet Adelaide Hills. Fram till 1990-talet var det här framför allt en fruktodlingsregion, men sedan man fick appellationsstatus 1998 (AGI, Australian Geographical Indication) har området utvecklats till ett fullskaligt vindistrikt. Idag odlas vin på 3 957 hektar, vilket förvisso bara är 2.7 procent av Australiens totala vingårdsareal om 146 244 hektar. Drygt hälften av denna totala areal ligger i South Australia, som således är landets största delstat ur ett vinperspektiv.

Chardonnay har odlats i Australien sedan vin planterades här på 1830-talet, men det är först nu på 2000-talet som druvan har kommit att bli verkligt uppskattad i takt med att vinerna har blivit alltmer eleganta. Shiraz är med 27 procent fortfarande landets allra viktigaste druvsort, men tvåan Chardonnay täcker idag 27 786 hektar vilket motsvarar 19 procent av vinmarkerna.
Det stora lyftet för Chardonnay har kommit med små och medelstora vinodlare som gör viner från enskilda och svala regioner snarare än den billiga volym av stora varumärken som alltid har gjorts och fortfarande görs som så kallade multi regional blends från många olika områden.
Att klimatet här i Adelaide Hills är svalt, vanligen omkring 18 till 25 grader mitt på dagarna under sommaren, gör att området är utomordentligt väl lämpat för druvsorten. Gröna druvor med övervikt av primärt Sauvignon Blanc och något mindre Chardonnay står faktiskt för 60 procent av vinet här. På rödvinssidan är det inte helt oväntat Pinot Noir som har funnit en utmärkt växtplats, med Shiraz som andrahandsdruva.
Firman Pike & Joyce etablerades 1998 av två familjer, Pike som har sin bakgrund som vinodlare och vintillverkare i Clare Valley en bit norrut sedan mitten av 1980-talet (och även tillverkat öl här i Adelaide), samt Joyce som har odlat frukt uppe i Adelaide Hills i fem generationer. Tillsammans planterade de 25 hektar vingårdar med mycket högt och svalt läge och gör idag en bred portfölj av parfymerade friska vita viner med Riesling, Sauvignon Blanc, Gewürztraminer, Pinot Gris och Chardonnay, två mousserande viner samt tre röda.

I glaset är det här vinet fantastiskt elegant, absolut rent och svalt fruktigt i en stil som kan sägas ligga någonstans mitt emellan Chablis, Bourgogne och svala vingårdar i soliga delar av nya världens bättre områden för Chardonnay. Att vinframställningen har varit sparsmakad när det kommer till ekfaten, allt jäst i 228 liter stora bourgognefat som till bara 15 procent var nya och resten ett samt fem år gamla, har resulterat i en ypperligt nyanserad och bara förnimbar känsla av ek. Smaken är medelfyllig till kroppen, men lätt i anslaget och med en frukt som bjuder på viss solmognad men samtidigt stor fräschör. Att vingårdarna är svala märks tydligt. Det här ett strålande exempel på hur australisk vinmakarkonst med druvan Chardonnay har avancerat på 2000-talet och det är supergott och stilfullt.

Servera vinet svalt men inte för kallt, gärna kring tio eller tolv grader, och gör det i samma rundade kupor som för klassisk vit bourgogne. Maten kan vara precis densamma som till vita bourgogner, eleganta till medelkraftiga fiskrätter som helst får vara i klassisk fransk stil – musselsåser, vitvinssåser och smörsåser med garnityr som inte bör vara för söta utan snarare ha en syrlig eller salt smakgrund.
Såklart är det ett härligt vin att bara njuta av på egen hand, eller till inte alltför smakrika vitmögelostar och krämiga getostar – men hoppa över de söta tillbehören till ostarna eftersom så här pass torra viner inte uppskattar dina söta inslag i maten.
Och precis lika självklart är det här ett magnifikt vin att servera till vårens första vita sparris, då gärna med en smörsås eller hollandaise med citronfrisk smaksättning.
Drick vinet nu och de kommande fem sex åren – det är inget vin att spara särskilt mycket längre än så.

Importör i Sverige är We & Wine, www.weandwine.se

Skulle man prova vinet blint, ha ledtrådarna av det är gjort med tre klassiska druvor och att det är en mycket känd producent som ligger bakom, hade man helt klart gått vilse. Inte för att det är ett dåligt gjort vin – tvärtom – utan för att vinet innehåller en druvsort som knappt en levande människa har hört talas om. Gissningen hade nog gått mot Grenache, således södra Rhône, eller Garnacha om man hellre vill placera vinet i Spanien. Och Spanien hade varit rätt.
Färgen är vackert klarröd av medelhög intensitet och doften är medelstor och charmerande rödfruktig och närmast yppig med ett spektrum av aromer som ligger någonstans mitt emellan solmogen Pinot Noir och mer elegant Garnacha från lite högre höjder i Rioja Oriental eller Sierra de Gredos i den svalare västra delen av Vinos de Madrid. Samtidigt noterar man lite mörkare frukttoner och en spännande kryddighet, men ingen känsla av att vinet skulle vara jäst med stjälkarna och heller inga toner av ekfat.
Smaken är medelfyllig och lika läckert fruktig som doften lovar, något sötaktig men också aningen frisk och tanninerna kan bara beskrivas som sammetslena. Det här är lättdrucket och gott, allra helst om det serveras lite svalt – omkring 16 till som mest 18 grader. Särskilt komplicerat är det inte heller, både grillad vit fisk, lättare fågel- och kötträtter (varför inte spädgris eller i ugn med olivolja långsamt bakat fläskkött) samt lite kryddigare rätter som chorizo med rostad potatis eller vita bönor med olivolja och vitlök är några exempel på utmärkta sällskap. Och såklart matchar vinet också de allra flesta ostar och goda charkuterier. När man får reda på priset blir det dessutom en högljudd köprekommendation.

Så vad är det i det här vinet, som heter Clos Ancestral och som sett till framför allt namnet antyder att det finns något gammaldags och historiskt över vinet. Det historiska är att vinet delvis är gjort med en mycket historisk druvsort, Moneu. Idén att studera den gamla katalanska vinkulturen, som i många avseenden var på väg att dö ut, fick Miguel Torres redan på 1980-talet.
”Vi vet att vi hade en utvecklad vinkultur här redan på romarnas tid och det finns tecken på att vi både importerade vin från östra Medelhavet och exporterade vin härifrån”, berättade Miguel Torres när vi redan i slutet av 1990-talet diskuterade det här på den tiden knappt kända projektet.
Då var det egentligen bara det relativt nya vinet Grans Muralles som hade ett inslag av historiska men fortfarande relativt okända druvsorter, Samsó och Garró. När vi talade om det vinet kunde Miguel inte bärga sig, entusiasmen för och förhoppningarna om de ännu mer okända sorterna som hade planterats i firmans experimentvingård på egendomen Mas Rabell tog helt enkelt över. Han berättade att han hade annonserat i lokalpressen och frågat odlare om de hade vinplantor i sina vingårdar som de inte riktigt visste vad de var. Och nog fick han svar. Genom annonserna kunde Miguel få in sticklingar från ett 60-tal knappt kända eller helt okända sorter som sedan planterades i en experimentvingård för att undergå noggranna studier och experimenterande avseende vinframställningen. Ett av de första stegen var att renodla sorterna från alla de virus de hade byggt på sig i de gamla vingårdarna. Bara det tog ett par år per sort.
Många av sorterna har med tiden avfärdats, men ett antal sorter är så intressanta att man har valt att plantera ut dem i lite större omfattning. Forcada, Garró, Gouda, Querer, Solana och Moneu hör hittills till de mest intressanta. Just Moneu har också blivit godkänd för produktion inom appellationen Penedès och den är särskilt intressant eftersom den både är tålig mot torka och värme och dessutom kan bevara sina fruktsyra trots att den odlas i varmare klimat.
Vinet Clos Ancestral görs till ungefär 50 procent med Tempranillo från cirka 40 år gamla stockar och 20 procent Moneu från den 16 hektar stora ekologiskt odlade egendomen Castell de la Bleda som ligger centralt i Penedès, inte långt från den mer omtalade vingården Mas La Plana. Här har man flera lotter med Moneu och de som producerar bäst kvalitet är planterade med 2 500 till 5 000 stockar per hektar. Tätare plantering än så visade sig efter flera år leda till ett inte alls lika bra vin.
Garnacha, cirka 30 procent i blandningen, tar man från en närbelägen vingård. Tempranillo och Garnacha har vinifierats i ståltankar och till viss del mognat i äldre ekfat, medan Moneu är vinifierad i små amforor av terra cotta. Den första årgången man gjorde av Clos Ancestral var just 2019.

Importör i Sverige är The Wine & Spirit Collective, www.twscollective.se

Sydafrika är faktiskt mest ett vitvinsland, de gröna druvsorterna står för nästan 56 procent av landets totala vingårdsareal, men de röda vinerna har under 2000-talet tagit för sig och knaprat in på vitvinets övertag. Chenin Blanc är idag liksom för tre decennier sedan den mest planterade sorten totalt sett, idag med 17 242 hektar av landets totala vingårdsareal om 93 021 hektar. Sémillon är i sammanhanget en liten sort, endast 1 064 hektar stor och under de senaste 20 åren tämligen stabil i areal.
Druvsorten Sémillon kommer från Bordeaux, där den var omtalad med sitt nuvarande namn redan på 1730-talet. Rimligen kan man anta att namnet är en förkortning för den lilla staden Saint-Emilion där den först nämndes. I Bordeaux har den alltid blandats med Sauvignon Blanc och i de ädelsöta viner som görs i bland annat Sauternes och Barsac har man också låtit blanda i lite av den blommiga Muscadelle för att ge lyft i doften. Under de första decennierna av 1800-talet spreds Sémillon till både Australien och Sydafrika och just här i Sydafrika blev den så populär att den kom att totaldominera vinodlingen och främst gick under namnet Wyndruif, ”vindruva”. Även i Chile, dit den kom mot slutet av 1800-talet, kom den att bli väldigt populär.

Hartenberg Wine Estate har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1600-talet, när koloniseringen av Sydafrika fortfarande av ung. Sedan dess har egendomen med olika ägare haft uppgång och nergång, men efter det senaste ägarbytet 1986, när den ambitiösa familjen Mackenzie tog över ansvaret, har kvalitetskurvan pekat stadigt uppåt. En viktig aspekt i det långsiktiga arbetet är att man har haft samma vinmakare sedan 1994 och 2000, något som ger en stabilitet i arbetet som sådant men också en djupare insikt i de olika vingårdar man gör sina viner från. Idag har man 170 hektar stora vingårdar som breder ut sig över flera vingårdslotter, olika jordar, med över 200 meters skillnad i altitud och med olika exponering i området Battelary Hills i Stellenbosch – således en producent med möjlighet att odla och tillverka en bred palett av viner.
Man gör ett par olika viner med Riesling, både torra och en sent skördad söt variant, torrt vitt med Chardonnay och även syrafrisk Sauvignon Blanc, och en svit röda viner med Shiraz och med de klassiska bordeauxdruvorna.
Tenacity är en serie med mer småskaligt gjorda viner. Just det här vinet görs uteslutande med Sémillon och det är jäst i äldre franska ekfat och i dessa lagrat under tio månader. Det färdiga vinet har en alkoholhalt på 13.0 procent och en naturlig syra på höga 7.4 gram per liter. Just den balansen och särskilt den höga syran gör att man kan räkna med att det här vinet kommer att kunna lagras väldigt länge – den typiska australiska versionen (som dock oftast skördas tidigare vid lägre mognad) kan bevisligen lagras i flera decennier. Så ge åtminstone det här vinet en härlig livslängd på minst tio år till.

Som vanligt är Sémillon en druvsort som i sin vinifierade form behöver en stunds luftning för att växla upp från sitt något neutrala startläge till sin mer härliga citrusskalsarom och lite vaxiga fetma. Direkt från flaska och kylskåpskallt läge är det mer försiktigt än vad det ska vara – men efter tio minuter i glaset får vinet sin typiska druvkaraktär och med det också både större doft och smakbredd. Kroppen är medelfyllig och härligt uppfriskande, tydligt citrusfruktig och elegant med en liten vaniljsnyans från ekfaten, därmed också fint avrundad. Med än mer luft får också eftersmaken lite mer längd och därför rekommenderas en 20–30 minuters luftning i karaff och en serveringstemperatur kring tio till ännu hellre tolv grader för största upplevelse.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Man kan utan vidare omsvep nästan lova att alla kommer att tycka om det här vinet. Det har ett djup, mörk och tät frukt, det har karaktär av druvan och stenjordar och till och med en viss komplexitet, men det är lättdrucket tack vare den närmast silkeslena tanninstrukturen. I flera avseenden är det här vinet själva sinnebilden av hur Malbec på hög höjd i Mendoza kan och gärna ska uppföra sig. Det är verkligen gott – och priset är närmast sensationellt attraktivt! Här talar vi verkligen om ett fyndvin.

Argentina står med sina 224 000 hektar vinmark för omkring 45 procent av Sydamerikas totala vinproduktion. Den allra viktigaste druvsorten i Argentina är sedan lång tid tillbaka just Malbec. Idag täcker den 41 300 hektar av landets vingårdar och den är inte bara störst, den är också landets bästa kvalitetsdruva. Såklart hittar man bra till riktigt bra malbecviner hos de allra flesta av landets producenter – och Catena är en av de bästa dem.
Efter att Nicolás Catena hade rest i Napa Valley i början 1980-talet och inspirerats av vad bland andra Robert Mondavi gjorde, växte idén om att göra viner av motsvarande ambition och kvalitet i Argentina. Dessa idéer togs inte emot med entusiasm i dåtidens Argentina, som stod för volymproduktion av billigare viner. Nicolás lät sig inte nedslås av det, full av framtidstro på landets vingårdar och både Malbec och Cabernet Sauvignon tog han sig bit för bit framåt och i mitten av 1990-talet kom genombrottet. Det blev ett uppvaknande för hela Argentina och helt plötsligt började fler vinodlare och vinmakare följa i Nicolás Catenas fotspår.

Redan 1950-talet hade Domingo Catena börjat köpa druvor från Finca Altamira (finca är det lokala ordet för vingård och paraje är i stort sett en synonym). Den här vingården ligger på omkring 1 050 meters höjd på den östra banken av Rio Tunuyan i Valle de Uco, ungefär 100 kilometer söder om staden Mendoza. Vingården täcker 5.50 hektar, har en jord bestående av sand och ungefär tio procent vardera med lera och lerskiffer. När den planterades 1925 var det uteslutande med Malbec och då precis som långt senare planterade man rankorna på sina egna rötter. Anledningen då var att man inte hade sett några tecken på den fruktade vinlusen. Idag vet man bättre och vingårdarna planteras numera med ympade rotstockar. Här är skördeuttaget lågt, vanligen kring tolv hektoliter per hektar vilket delvis förklarar vinets djup.

Vinifieringen inleds med några dagars kallurlakning för att extrahera aromer och djup utan att driva ut tanniner. Därefter jäses musten i ståltankar och vinet dras sedan över till 225 liter stora franska ekfat (samt en liten del amerikanska), ungefär en tredjedel nya, för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader. Trots vinets djup och kraft är alkoholhalten högst vanlig, 13.5 procent.
Vinet kan njutas direkt serverat från flaskan, men det vinner nyanser efter en stunds luftning och därför rekommenderas dekantering minst en kvart före servering. Alternativt låter man vinet utvecklas i ett glas med stor kupa. Glaset bör vara av typ bordeauxglas och temperaturen omkring 18 grader. Det känns högt naturligt att servera det här vinet till medelkraftiga kötträtter som kan utgöras av stekt eller grillat nöt- eller fläskkött alternativt vilt samt till långkok och grytor. Tack vare att tanninstrukturen är så finstämd behöver man inte oroa sig för den och av den anledningen lägga till ett mjukgörande tillbehör med fet textur – men det är såklart en god väg att gå ändå.
Drick vinet nu och de kommande fem sex åren.

Idag är Catena en av landets allra bästa vinproducenter. Utöver en ganska bred och bra men mer vardagligt prissatt produktion av både vita och röda viner under namnet Catena (med druvsortens namn därefter) och en lite högre serie som heter Catena Alta (också med druvsortens namn därtill), gör man ett antal verkligt exklusiva viner. Toppnumret heter Nicolas Catena Zapata, men i den högre sfären hittar man också ett flertal viner med Malbec från enskilda vingårdar. Söker man ett starkt uttryck för druvsort och terroir bör man inte missa dessa. Skriv in ”Catena” i sökrutan här på Vinlegender så kommer du hittar mer att läsa om dessa fantastiska viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Bouzeron är en av två unika appellationer med status village i Bourgogne. Medan Chardonnay är den enda tillåtna druvsorten för vita viner och Pinot Noir den enda godkända för röda viner, finns det två villages som görs med andra druvsorter. Utanför Chablis ligger Saint-Bris, där Sauvignon Blanc är den enda tillåtna sorten – och så har vi Bouzeron i Côte Chalonnaise där det är den gröna Aligoté som gäller.
Aligoté är egentligen ingen udda eller märkligt druvsort, den är en av flera sorter i familjen Noirien, ett druvsläkte som har Pinot Noir som stamdruva. Under minst ett och ett halvt årtusende har Pinot Noir både muterat och på naturlig väg korsats med andra sorter och därmed bildat helt nya druvsorter. Den gråaktigt blårosa Pinot Gris och den helt gröna Pinot Blanc är två tydliga mutationer, precis som den blå Pinot Meunier som är särskilt viktig i Champagne. Chardonnay är dock den allra vanligaste avkomman av Pinot Noir, en naturlig korsning med Gouais Blanc som troligen har uppkommit på 600-talet eller så. Också Aligoté är en naturlig korsning där Pinot Noir och Gouais Blanc är föräldrar och liksom de andra medlemmarna i familjen Noirien är det Bourgogne som är dess födelseplats.

Före vinlusens härjningar i slutet av 1800-talet var Aligoté en mycket mer planterad druvsort i vingårdarna i Bourgogne än idag, numera finns det bara omkring 1 700 hektar av den kvar, vilket motsvarar sex procent av vingårdsytan i Bourgogne. Sånär som på den lilla byn Bouzeron i norra Côte Chalonnaise och ett par vingårdar i Morey-Saint-Denis är det här en druvsort som nästan uteslutande används till en generisk vintyp som kallas Bourgogne Aligoté. Det är en vinstil som oftast beskrivs som lättdrucken, citrusfruktig och frisk och som ska drickas ung – även om det faktiskt finns exempel på viner som kan lagras i upp mot tio år.

Bouzeron är den nordligaste av fem byar med statusen village i regionen Côte Chalonnaise. I själva kommunen Bouzeron odlas vin på sammanlagt 160.20 hektar, men bara 55.80 hektar är planterat med Aligoté och därför klassificerat som village Bouzeron. Resten av vingårdarna blir régionale under ursprungsnamnet Bourgogne Côte Chalonnaise, eller om odlarna hellre vill vit eller röd Bourgogne.
Maison Louis Jadot är förvisso en stor producent som ett normalt år gör bortemot 180 olika viner. Men under den övergripande firman, som till största del köper druvor och viner som de förädlar, hittar man ett par mindre firmor som faktiskt äger sina vingårdar. Domaine Gagey är en av dessa och det är från den firman som det här vinet kommer. Den första årgången som gjordes var 2011, då från bara 2.50 hektar, men sedan 2013 äger Domaine Gagey totalt 5.00 hektar i Bouzeron är därmed en av de viktigaste vinodlarna i appellationen. Stockarna är idag omkring 60–65 år gamla, egentligen ett måste för att Aligoté ska ge vin av verkligt hög kvalitet.
Omkring 30 procent av vinet har vinifierats i 228 liter små ekfat, ytterligare en fraktion har jäst i två foudres (det är nytt från just den här årgången) och en liten del av vinet är jäst i ståltankar. Att man har valt att använda sig av små och större fat beror på att man vill öka densiteten och komplexiteten vinet eftersom dagens konsumenter inte uppskattar alltför syrliga aligotéviner såsom äldre generationer gjorde.
Doften är lättsam och som väntat driven av citrus och gula äpplen, men den är lite djupare än vad majoriteten av viner med Aligoté brukar vara. Eken i sig känns inte, men hade vinet varit ståltanksjäst hade vinet inte alls haft den fina textur det nu har. En annan detalj som gör vinet mer lättgillat och bättre än mer klassiska tappningar är att balansen mellan syra och kropp är betydligt finare. Det är med andra ord ett väldigt bra vin från Bouzeron.
Drick vinet nu och de kommande två till som mest fem åren och servera det precis som annan vit bourgogne.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är läge att köra en favorit i repris. Under alla år jag har serverat vinet i middagar, på provningar och vinföreläsningar har de allra flesta personer tyckt väldigt mycket om det här vinet. Och det är lätt att förstå.
Ànima Negra är en intressant och bra producent med säte i Felantix på sydöstra Mallorca. Även om man har en lång tradition att odla vin på den populära semesterön är det inte många som vet vilken fin vinkultur som faktiskt finns här. Innan vinlusen slog till i slutet av 1800-talet fanns det omkring 30 000 hektar vinodling här, ungefär hälften av dagens Rioja har, men idag är inte mycket mer än drygt 1 200 hektar planterat med vin. Stora delar av den östra ön har idag appellationsstatus (DO) som Pla I Llevant, och det är bland det här områdets drygt 450 hektar stora vinodlingar som man hittar Ànima Negra och deras vingårdar. I ett mycket mindre område precis nordost om huvudstaden Palma de Mallorca ligger Binissalem som fick sin appellationsstatus 1990 och idag har drygt 760 hektar vingård. Omkring 70–75 procent av vinet från Mallorca är rött och även om det finns ett par väldigt fina viner av Cabernet Sauvignon och Merlot finns det flera lokala druvsorter som bör upptäckas.
Trots att det finns så många vingårdar och man har en högintressant vinkultur som har blivit allt mer kvalitetsdriven på 2010-talet är vinutbudet på turistorterna alltför präglat av Riojas och Kataloniens viner. Det är synd, det finns mycket spännande och gott att upptäcka på Mallorca och Ànima Negra är en av flera producenter som är värda mycket större uppmärksamhet.
Firman grundades 1994 av vinmakaren Miguel Ángel Cerdà, Pere Obrador och oenologen Francesc Grimau i en tid då Spaniens långsamt började väckas ur en alltför traditionstyngd vinkultur. Nu vågade man satsa på mer okända ursprung, vinstilar och druvsorter och Mallorca och dess unika druvskatt passade definitivt in i den nya tiden. Man har idag 39 hektar ekologiskt skötta vingårdar, primärt planterade med druvsorten Callet som är en relativt sjukdomshärdig, sent mognande mörk druvsort. Den odlas faktiskt enbart här på Mallorca där den idag täcker omkring 150 hektar. Vinerna kan bli något rustika, därför används Callet gärna som blanddruva, men från äldre vingårdar och i händerna på noggranna odlare och vinmakare kan man göra riktigt fina viner av dem. Det visas tydligt i vinerna ÀN och Son Negre, två viner från Ànima Negra som uteslutande görs av Callet.

Vinet ÀN/2 kan ses som ett andravin till firmans dessa två viner. Det är en cuvée av de tre lokala druvsorterna Callet, Mantonegro och Fogoneu med ett litet inslag av Syrah. Druvorna skördas manuellt och efter noggrann sorteringen sker vinifieringen i små ståltankar följt av lagring under 13 månaders tid i en kombination av 70 procent franska och 30 procent amerikanska ekfat som till en tredjedel var nya. Eftersom vinet inte är klarat och det aldrig har varit i kontakt med animaliska ämnen kan det klassificeras som så kallat veganvin. Vinet bär inget appellationsursprung, utan är en vino de la tierra (lantvin), något som egentligen inte har någon betydelse eftersom det är vinet kvalitet som räknas, inte hur det etiketteras. Och kvalitet finns det verkligen här.

ÀN/2 bjuder på en ganska mörk fruktighet med medelstor intensitet, men precis som vanligt finns det en något bläckig och skönt Medelhavskryddig ton i doften och ekfaten ligger snyggt och prydligt i bakgrunden. Smaken är medelfyllig, lika läckert fruktig och välbalanserad med en fin syra och god fräschör och med en tanninstruktur som är väldigt vin avrundad och integrerad i frukten. Det är ett vin att njuta av idag, serverat direkt ur flaskan eller möjligen först dekanterat i karaff. Servera det i glas med medelstor kupa, helst vid 18 grader och till mat som är medelkraftig. Prova det till grillat lamm, kyckling eller inte alltför kraftiga nötköttsrätter som gärna kan ha inspiration från Medelhavsköket eller det nordafrikanska köket. Söker man en lite större mognadskomplexitet i vinet är fem till sju år en lämplig lagringsidé.

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

Under 2000-talet har andelen mousserande vin i Bourgogne gått från sex till elva procent, och intresset ökar fortfarande för det klassiskt framställda och eleganta vinet. Här i Bourgogne kallas vinet sedan 1975 för Crémant de Bourgogne och det måste enligt reglerna framställas enligt samma klassiska metod som i Champagne, således med den andra jäsningen i flaskan. Reglerna säger vidare att vinet måste mogna på sin jästfällning i minst nio månader innan dégorgering. I de flesta fall lagras vinet inte särskilt mycket mer än så, men visst finns det exempel på crémants som har mognat i både två och tre år på jästfällningen och därmed utvecklat en finare mousse och en lite större komplexitet. Numera finns det till och med två speciella kvalitetsklasser för de längre lagrade sorterna, Eminent Crémant de Bourgogne för den minst tvååriga varianten och Grand Eminent Crémant de Bourgogne för de sorter som har fått mogna minst 36 månader innan dégorgering.

Det här vinet från André Delorme har jästs i ståltankar innan assemblage (blandning av de olika druvsorterna och de olika vingårdslägena) och buteljering för en andra jäsning i flaskorna och sedan lagring under 18 månader. Det är således en för det försiktiga prisläget en ganska ambitiös crémant.
Maison André Delorme grundades som handelshus mitt i andra världskriget för precis 70 år sedan, efter att André hade skadats i kriget och tvingats återvända hem. Då precis som idag har man byn Rully i Côte Chalonnaise som bas och det var därför helt naturligt att man började buteljera och saluföra viner från byarna Rully, Mercurey, Givry och Montagny, men också den lilla byn Bouzeron. Man var också tidiga med att göra mousserande vin, som under de första decennierna såldes som Bourgogne Mousseux innan det mousserande vinet fick egen appellationsstatus. Vinerna vann snabbt ett gott rykte och man var tidig med att exportera dem till flera marknader runt om i världen. Familjen Delorme drev firman fram till 2005 då Eric Piffaut och hans son, som driver en annan familjedomän i Rully, köpte den. I samband med det renoverades källarna och man anställde också ett nytt vinmakarteam.

Man har idag att brett spann av vita och röda viner från Côte Chalonnaise, samt sju olika crémants som alla hämtar majoriteten av druvorna från Côte Chalonnaise. Den här regionen kom tidigt att bli ett slags centrum för mousserande vin och därför går en rätt betydande del av regionens 4 430 hektar till den vintypen.
Doften är medelstor och om inte påtagligt brödigare än majoriteten av all cava så åtminstone en liten bit åt det hållet. Tack vare den stora andelen blå druvsorter finns det en svagt rödäppelfruktig ton som gör att man upplever doften och smaken lite rikare och även längre än vad man förväntar sig av så här pass billig crémant. Som väntat är det lättdrucket, mjukt texturerat och fint men inte stramt syrafriskt.
Det är en crémant att dricka nu men inte lagra vidare (jodå, ett till två år orkar den nog med) och den är lika god och lättsam att dricka som den är som till mat. Servera den vid cirka åtta till tio grader för störst fräschör, till fiskrätter med klassisk vitvins- eller musselsås, till vitvinskokta musslor, en god Toast Skagen och till ostar utan söta tillbehör.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se