Av de 13 vinregioner som finns i Tyskland är Nahe med sina 4 225 hektar bara den sjunde största (Rheinhessen och Pfalz är med sina 26 617 respektive 23 652 hektar de två största). Ungefär 76 procent av vinet i Nahe är vitt och Riesling är med 1 217 hektar den allra viktigaste druvsorten. Den röda sidan representeras främst av Dornfelder och Spätburgunder, det tyska namnet för Pinot Noir.
Här liksom i flera andra tyska vinregioner har man odlat vin i omkring tvåtusen år. Områdets geologiskt historia är också intressant och har gett upphov till ovanligt varierade jordar, vilket i sin tur har skapat förutsättningar för odling av olika druvsorter. På de branta och sydligt exponerade sluttningarna med magra skiffer- och vulkaniska jordar har odlarna i alla tider valt att plantera Riesling, som ger utsökt mineraliska viner med fin frukt och en fin kryddighet. I de lägre och mer flackt belägna vingårdarna är jordarna djupare och domineras av sand- och lössjordar med inslag av lera och här har den mer produktiva Müller-Thurgau hittat sin växtplats. På samma sätt har Silvaner, Grauburgunder och Weissburgunder och de blå Dornfelder och Spätburgunder planterats i jordar och lägen som har ansetts optimala för just dessa sorter.

Rent geografiskt ligger Nahe mellan floderna Rhen och Mosel och mer precist följer distriktets vingårdar floden Nahe. Här har familjen Schönleber levt och verkat sedan andra hälften av 1700-talet, men det var först på 1960-talet som Werner Schönleber byggde sitt vineri och började utöka vinodlingen från då bara ett par hektar. Idag är Emrich-Schönleber tillsammans med Dönnhof det lilla distriktets stora stjärna.
Firman drivs sedan början av 1970-talet av grundaren Werners son Werner, som framför allt fokuserar på vingårdsarbetet, och hans son Frank som sedan 2018 har ansvaret inne i vineriet. Frank hade studerat vitikultur och oenologi vid Geisenheim och sedan gjort praktik hos Toni Jost och Franz Künstler innan han 2005 började arbeta med sin far. Numera har familjen 20 hektar stora vinodlingar som fördelas över sex vingårdslägen. Halenberg, som har en mager kvarts- och skifferjord, och Frühlingsplätzchen, är båda klassificerade som grosses gewächs (motsvarande grand cru) och är de två mest kända, men vingårdarna runt byn Monzing har länge varit omtalade för sin höga kvalitet.
Hos Emrich-Schönleber håller man kvar vid traditionen av vinifiera sina viner med den naturliga jästen i större äldre ekliggare, men vissa viner jäses på modernt vis i ståltankar.
Det här vinet kommer från den förstklassiga vingården Halenberg, men det är en selektering från de yngre vinstockarna och man låter skörda druvorna något tidigare än till sin Halenberg Grosses Gewächs. Vinet buteljeras som ”Riesling trocken”, men man skulle enligt den tyska vinlagen lika gärna kunna använda beteckningen spätlese trocken, vilket förvisso är betydligt mer otydligt för konsumenterna än vad just Riesling Trocken är.
Doften är medelstor och absolut ren, den upplevs fint solmogen med en riktigt fin ton av ljusa persikor, söt citrus och limeskal och det finns också en viss stenig mineralisk känsla som är riktigt fin. Smaken är någonstans mellan lätt och medelfyllig, mjukt texturerad av en rika frukten men föredömligt ren med en härlig balans mellan den friska syran och nästan salta mineraliteten. Det är ett ungt och läckert vin att njuta av direkt, serverat vid cirka tio grader för finaste balans mellan frukt, kropp och syra, och direkt ur flaskan snarare än dekanterat.
Maten till bör vara av elegantare slag, fisk- och skaldjursrätter med smaksättning av vin- eller citrussyra för att matcha vinets livfulla syra, rätter av ljust kött eller fågel med motsvarande smakbalans, och även inte alltför lagrade och smakrika ostar. Tack vare att det finns en försiktig fruktsötma (vinet är torrt, men fruktigt), kan det också fungera fint till sashimi.

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

När drack du en Egri Bikavér senast? För de allra flesta var det nog länge sedan. Nu är det dags igen, till det facila priset av 149 kronor har Systembolaget släppt en sådan för en vecka sedan.
Förvänta dig inga stordåd, det här är ett billigt vin, men det är rättframt och lite charmigt fruktigt med en viss jordighet och smakmässigt något lättsamt tack vare de sammetslena tanninerna. Om man har fått för sig att Egri Bikavér skulle vara ett rustikt vin med lite grovhuggen och burdus frukt och kantiga tanniner, som ryktet säger att vinet kan vara, kan man lägga den känslan helt åt sidan. Det här är istället okomplicerat och väldigt lättdrucket vin. Det är inget vin att spara, drick det nu och det kommande året vid ungefär 17–18 grader för att lyfta fram den saftiga fruktigheten.

Området Eger ligger i den nordöstra delen av Ungern och är en anrik vinregion med en vinhistoria som sträcker sig drygt tusen år tillbaka i tiden. Läget i centrala Europa var utsatt och genom regionens historia har först mongoler, sedan både franska cisterciensermunkar, tyskar, valloner och flamländare befolkat området och på sitt sätt bidragit till vinkulturen. När ottomanerna ockuperade den här delen av landet från 1596 och nästan ett sekel framöver, lät det faktiskt vinodlingarna finnas kvar trots att de var muslimer. Detta eftersom vinet gav dem goda inkomster.
På den här tiden var vingårdarna nästan uteslutande planterade med gröna sorter, men med tiden skulle blå sorter som bland andra Kadarka och Kékfrankos långsamt börja ta över. Ett sekel senare stod det röda vinet för nästan 80 procent av produktionen och det fylliga röda vinet Bikavér hade blivit ett av landets mest kända viner.
Under det kommunistiska styret mellan 1949 och 1989 var vinproduktionen framför allt en inkomstkälla för staten och någon vidare ambition mot kvalitet var inte aktuell. Först därefter skulle privata aktörer med sinne för detaljer och ambition att producera bättre viner ta vid. Idag är Eger en välmående vinregion med ungefär 5 620 hektar stora vinodlingar. En stor del av distriktet breder ut sig på flackare mark på ungefär 150 till 180 meters höjd, men norr om staden Eger reser sig vinodlingen upp emot 500 meters altitud. Där är det också svalare, vilket är positivt med tanke på det centraleuropeiska läget med sitt överlag varma kontinentala klimat. Somrarna är dock alltid varma, helt perfekt för de blå druvsorter som trivs här, men tack vare svalkan om nätterna vinner vinerna en god fräschör. Jordarna varierar från olika typer av kalksten med inblandad lera till mer vulkaniska magra bergarter uppe i norr.

När jag träffade Tibor Gál första gången, var det på Tenuta dell’Ornellaia i Bolgheri i Toscana. Han var en enastående vinmakare som i allra högsta grad bidrog till att lyfta egendomen till det världsrykte den fick från mitten och slutet av 1990-talet. Samtidigt drev han sin egen familjeegendom i Eger och blev en av de allra främsta pionjärerna och krafterna inom den ungerska vinrenässansen. Tibor hade lagt grunden till sin framstående karriär hos kooperativet Egervin, men gick snart sin egen väg för att bli sin egen. Dessvärre gick Tibor bort alldeles för tidigt i en olycka i Sydafrika år 2005, och hans son med samma namn tog över familjens vingårdar. Sedan 2011 är Tibor Gál Jr chefsvinmakare här och idag har man fem vingårdar om totalt 37 hektar och gör en bredd av viner. På vita sidan en druvren Viognier, en Chardonnay Rajnai Rizling och en cuvée med bland annat Viognier, Pinot Gris och Traminer som man kallar Fuzio. Den röda vinlistan omfattar en Pinot Noir, en Syrah och en Cabernet Franc, samt det klassiska vinet Egri Bikavér Superior.

Det här vinet är en intressant cuvée av flera druvsorter med cirka 40 procent Kékfrankos som fundament. Kékfrankos är samma sort som den österrikiska Blaufränkisch och det finns ett par teorier om hur den har fått sitt namn. En av dessa menar att druvan har fått sitt namn från Franken i Tyskland, där den förvisso idag kallas Lemberger, en annan att den i Österrike skulle syfta på ett vin som var särskilt fint och därför för flera hundra år sedan benämndes som ”franskt”. Här i Ungern menar man att namnet ska ha kommit efter att Napoleons trupper ockuperade området och att de franska soldaterna skulle uppskatta det mustiga röda vinet i Sopron i västra Ungern så mycket att vinet och därmed druvan kom att kallas ”fransk”.
Även om den här sorten odlas på flera ställen i centrala Europa, är det Ungern som har de största arealerna av den. Kékfrankos knoppas och blommar ganska tidigt och den trivs allra bästa i soliga och varma klimat där det pigmentrika skalet behöver värme för att mogna ordentligt. Om man inte beskär rankorna hårt kan den ge riktigt stora skördar, vilket såklart tidigt har gjort den uppskattad bland vinodlarna. Vinet får ofta en djup fruktighet med en generös körsbärsliknande frukt och god syra, och druvrena viner har i regel en markerad tanninstruktur.

Alla druvor till det här vinet har skördats för hand och vinifieringen har ägt rum i 5 000 liter stora tankar av ungersk ek med omkring tre veckors maceration i genomsnitt för de olika sorterna. Efter ett års lagring i nästan lika delar ett, två, tre och fyra år gamla stora ungerska ekfat har vinet buteljerats utan att klaras eller filtreras.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vinos de Madrid är en av Spaniens 94 appellationer. Av de omkring 12 000 hektar stora vinodlingarna som finns kring Madrid ingår nära 8 900 hektar i det område som har status som DOP, det skyddade ursprungsområdet. Vinodlingen ligger i de fyra subzonerna Arganda, El Molar, Navalcarnero och San Martín de Valdeiglesias. Merparten av appellationen är egentligen inte särskilt märkvärdig, men området i väst, som reser sig från stadens ungefär 500 meters altitud upp från 650 till över 1 100 meters höjd är i allra högsta grad ett högintressant område. Det är här vi hittar de finaste vinerna – och denna veckas vin.
Västra Vinos de Madrid spänner över bergsryggen Sierra de Gredos där vingårdarna ligger utspridda på sluttningar med skiftande exponering, på platåer och i små dalgångar på hög höjd. Jordarna består till stor del av vittrad sandsten och kalksten, på sina håll med inslag av skiffer och vittrade urbergsjordar, och trots att läget är kontinentalt (mitt i landet) når svalkande Atlantvindar från väst hela vägen in till de högst belägna vingårdarna. Det är till och med så att nederbörden här i väst är betydligt större än den i regionens inre östra del, ungefär 900 millimeter per år mot mellan 450 och 700.
Tack vare vingårdarnas altitud har man ett förhållandevis svalt klimat och det har lett till att en stor del av vingårdarna är planterade med gröna druvsorter som Albillo (som kan ge fantastiska, nästan bourgogneliknande viner), Malvar och den syrafriska Viura. De röda vinerna står för ungefär en tredjedel av produktionen och Garnacha är den ledande sorten. Till skillnad från varmare vinområden som Priorat och Côtes du Rhône får garnachavinerna här en betydligt större fräschör och högre syra än i nästan någon annan vinregion och det gör Vinos de Madrid till ett ganska unikt distrikt.

Commando G är en ung producent, grundad 2008 av vännerna Fernando García från Bodegas Marañones och Daniel Jiménez-Landi från Bodegas Jimenez-Landi (och på den tiden även Marc Isart från Bodegas Bernabeleva) som är några av de bästa producenterna i regionen. Ambitionen med den nya firman var att satsa fullt ut på Garnacha från högt belägna gamla vingårdar som sköts antingen ekologiskt eller biodynamisk. Flera av vingårdarna ligger väldigt ensligt och är i de flesta fall små och produktionen av varje enskilt vin är därför liten.
De är också de som ligger bakom det här vinet, som har gjorts i samarbete med Quim Vila som producerar och levererar förstklassiga viner och råvaror till prima restauranger och andra samarbetspartners. Under etiketten Uvas Felices producerar Quim småskaligt gjorda premiumviner i flera spanska vindistrikt.

Vinet görs uteslutande med Garnacha, samma druvsort som i Frankrike heter Grenache, från små ekologiskt skötta vingårdslotter med 40 till 90 år gamla knotiga stockar som växer i vittrad granitjord på hög höjd utanför byn Cadalso de los Vidrios. På traditionellt vis jäses druvorna i hela klasar med stjälkarna kvar, med den naturliga jästen i öppna ektankar. Precis så som man gjorde viner förr i tiden. Vinet har sedan fått mogna i huvudsakligen äldre franska ekfat under 14 månaders tid och buteljerades utan klarning eller filtrering. Alkoholhalten har landat på 14.5 procent, vilket är högst naturligt för Grenache som sällan når full fenolisk mognad och ger verkligt goda viner vid tidigare skörd.
Frukten är på druvtypiskt manér såklart generös, kombinerat mörkröd och djup med en friskare röd diskant (tack vare det höga, svalare läget) och en fint jordig och kryddig känsla som ökar det komplexa. Smaken är medelfyllig, skönt mjuk till texturen med en hallonsötma som förför och en försiktig beska och kryddighet från stjälkarna som skapar ett visst motstånd. Tanninerna är annars snälla, precis som syran som är mild.
Vinet vinner lite finess och rundas av något med en stunds luftning och allra godast är vinet när det serveras vid ungefär 16 grader i en typisk bourgognekupa för att ytterligare lyfta fräschören. Det är ett vin att dricka nu och de kommande fem sex åren, egentligen inte sparar det särskilt mycket längre än så.
I tillägg som allt som redan har noterats, kan tilläggas att det är ett ruskigt lättgillat, bra och typiskt vin för en ganska försiktig penning. Köp ett gäng, och njut!

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

En gång i tiden var Sydafrikas vinproduktion så stor att man bestämde att överproduktionen skulle destilleras till brandy. På den tiden fanns det inte lika många vinegendomar som idag, men KWV hade bildats som ett stort landsomfattande kooperativ för att kontrollera produktionen av vin och brandy. Sedan dess har mycket hänt, inte minst på 1990-talet när exporten av sydafrikanska viner släpptes fri efter en lång tid av handelssanktioner till följd av Sydafrikas apartheidpolitik.

Under 2000-talet har odlingen och vinproduktionen totalt sett minskat något, men Sydafrika har som vinland samtidigt tagit stora steg framåt i kvalitet och landets viner är idag bättre än någonsin. Idag odlas vin på 92 005 hektar, en minskning med 7.7 procent jämfört med 2010, och av de 1 047 miljoner liter vin som producerades 2020 destillerades endast fyra procent till brandy och 9.7 procent till vinsprit att användas till starkvinsproduktion eller exporteras som rå druvsprit. Tittar man vidare på den sydafrikanska vinproduktionen ser man att det finns 2 693 registrerade druvodlare och 529 som firmor tillverkar och buteljerar vin. Tokara i Stellenbosch är en av alla dessa.

Med en historia som i år skriver 300 år är egendomen Tokara en av de äldsta i Sydafrika. År 1994 fick egendomen nytt liv sedan den hade köpts av familjen Ferreira som lät plantera vin på marker på 350 till 550 meters höjd i Simonsberg Mountains, där klimatet har en tydlig påverkan från False Bay och dess svalkande havsvindar. Jordarna kombineras av sandsten och vittrad granit och passar flera druvsorter, som Chenin Blanc, Sauvignon Blanc och Chardonnay för vitt vin och de fem blå bordeauxdruvorna för rött vin. Man har också vingårdar i Elgin och Hemel-en-Aarde ute vid kusten. Idag har man sammanlagt 82 hektar stora egna vingårdar

Vinet Director’s Reserve är firmans röda prestige, en klassisk bordeauxblandning med stor dominans av Cabernet Sauvignon och en egentligen ovanligt hög andel Petit Verdot. Druvorna kommer enbart från de egna vingårdarna och har särskilt valts ut till den här cuvéen. Efter noggrann sortering har vinifieringen inletts med fem dagars kallmaceration följt av en naturlig jäsning i både ståltankar och större foudres och man har tillämpat både överpumpning och nerpressning samt delestage som extraktionsmetoder beroende på kvaliteten och tanninstrukturen i de respektive tankarna.
Efter jäsning har vinet dragits över till 225 liter stora franska ekfat, 54 procent nya och resten ett par år gamla som mest. Under lagringen har man gjort fyra omdragningar och slutligen har vinet buteljerats utan att klaras, men efter en lätt filtrering. Hela framställningen känns igen från den hos toppslotten i Bordeaux och andra producenter som siktar högt i sin produktion.

Doften är medelstor och solmoget mörkfruktig med en fin gräsig svalka som vittnar om att vingårdarna förvisso njuter av solsken och ger mognad, men samtidigt låter druvsorternas mer aromatiska toner skina igenom tack vare kustinfluenserna. En försiktig vaniljsötma och svagt rostad ekfatston noteras, precis som i fina bordeauxviner, men den är väl integrerad. Smaken är medelfyllig, rent fruktig och mer elegant än kraftig, mjukt texturerad och frisk och kännbart med finstilt sträv till strukturen. Det är ett vin som ett härlig sätt förenar sol och svalka med en ambitiös men varsam vinframställning. Helt enkelt en mycket god bordeauxtolkning.
Vinet är fullt njutbart redan nu, men det vinner lite mer finess på en halvtimmas luftning i karaff. Omkring 18 grader är en lämplig serveringstemperatur och glaset får gärna vara av bordeauxformat. Vill man uppnå en än mer förfinad doft och smak kan tre till fyra års flasklagring vara att rekommendera.
Servera vinet till medelkraftiga rätter av kyckling, lamm eller nötkött som gärna kan få ett inslag av en skysås med frisk rödvinssyra och en grönskande smaksättning med färska örter som bladpersilja, körvel och gärna även lite basilika för att matcha vinets grönskande aromer.

Slutligen lite mer intressant kunskap. Sydafrika är till volym sett världens åttonde största vinland. Omkring hälften av vinet dricks inom landet, resten exporteras runt om i världen. Det dricks 19 miljoner glas sydafrikanskt vin varje dag och i Sverige är vi så förtjusta i vinet att Sverige har blivit den femte största importören av sydafrikanskt vin i världen. Förra året importerades 17 138 288 liter sydafrikanskt vin till oss. Det är rätt imponernade!

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det här är en favorit i repris, ett vin som varje gång jag provar eller dricker det visar att druvan Barbera är förmögen att producera väldigt fina viner till priser som är mycket attraktiva. Att Piemonte dessutom ligger alldeles rätt i tiden som ett av de mest trendriktiga ursprungen gör det hela bara ännu bättre.

Rent allmänt finns det massor av gott i Piemonte, den av Italiens vinregioner som har störst andel viner från ursprung klassificerade som DOC och DOCG. Men allt handlar inte om den alltid så upplyfta och nobla druvan Nebbiolo, som faktiskt bara står för tre procent av allt vin i Piemonte, eller om appellationerna Barolo och Barbaresco. Den betydligt mer planterade druvsorten Barbera har massor av gott att erbjuda.
Jämför man vinerna från Alba och Asti brukar man säga att vinerna från Alba har en lite fylligare kropp och både rikare och mjukare fruktighet medan de från Asti är lite lättare med ljusare frukt och större finess. Men stilen handlar precis lika mycket om firman som sådan som om det geografiska ursprunget. Hos toppfirman Braida är vinerna av Barbera fullkomligt lysande och av helt annan dignitet och kraft än i genomsnitt. Det får sin förklaring när man hastigt kikar i de tidiga kapitlen av historien om vinodlarfamiljen Bologna. Giacomo Bologna hade redan i början av 1980-talet velat lyfta anseendet på den ofta missgynnade druvsorten Barbera, som alltid odlades i sämre lägen än vad Nebbiolo gjorde och sällan fick samma omsorg om vinifiering och lagring som de större och mer exklusiva vinerna. Därför lät han plantera Barbera i bättre vingårdslägen, binda upp och beskära rankorna för lägre skördeuttag och högre druvmognad och dessutom skörda druvorna lite senare än vad hans grannar gjorde. Såklart ansåg de att Giacomo var smått galen, att lägga ner så mycket möda på druvor som skulle ge billiga vardagsviner förstod man sig inte på.
Att han dessutom lagrade sina finaste viner i små fat av fransk ek medförde såklart att han än mer sågs som skvatt galen. Men så lanserades vinerna, djupa av mogen frukt och fylligare i smaken än några andra barberaviner, balanserade i syran med fina tanniner – och hyllade av vinhandlare och vinjournalister. En ny tid för Barbera hade inletts, firman Braida höjdes till skyarna, Giacomo Bologna med kultförklarad och med tiden skulle allt fler vinodlare och vinmakare följa i hans fotspår.

Det här vinet kommer från vingårdsläget Montebruna i Asti. Som vanligt hos familjen Bologna har man skördat druvorna vid hög mognad så att vinet ska vinna djup och kropp och få en något mer balanserad syra. Efter sortering och full avstjälkning av druvklasarna jäses musten i ståltankar och vinet dras sedan över slavonska botti som är 2 000 till 5 500 liter stor för malolaktisk jäsning och lagring.
Helt traditionellt är vinet inte, men det är ett typiskt och mycket lättgillat modernt exempel på hur Barbera kan te sig. Något djupare i frukten än i klassiska versioner, mörkare i frukten, ett finare samspel mellan frukt, kropp, tanniner (som är fina) och syra, som i mer klassiska viner kan vara påfallande hög men i det här vinet utsökt balanserad. Att alkoholhalten har landat på 15.0 procent är förvisso inte helt vanligt, men intressant nog upplevs den ändå balanserad i den rika eftersmaken, även om den tillför en viss värme mot slutet.

Vinet kan njutas till fullo direkt utan vidare lagring, men ett par år äldre flaskor har också visat sig vara riktigt goda och kanske något mer nyanserade och finstilta. Upp till fem sex års källarlagring är därför inte fel. Servera vid ungefär 16–18 grader för att lyfta fram druvans fina fräschör och allra helst i glas med stor rundad kupa (bourgogneglas) för bäst aromutveckling. Maten bör vara medelkraftig och ha en fin syra för att möta upp vinets syra. Det kan röra sig om pastarätter med raguer av med vin långsamt bräserat kött eller andra rätter med fågel eller kött med vinsyrliga såser, men också till stekt eller grillad vit fisk med tillbehör som också har en fin syrlig touch. Såklart fungerar ett vin som det här också till lagrade ostar och goda charkuterier med fin sälta.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Med en prislapp på minst sagt blygsamma 149 kronor är förväntningarna på ett vin sällan höga. I vissa fall får man en renhet och hygglig balans mellan doft och smak, i bättre fall också en balans mellan fruktkropp och ryggrad. Bara i bästa fall kan man också hitta en kombination av finess och struktur som gör att vinet känns seriöst. Och i just det här fallet får man just en hel del av det sistnämnda goda – och betydligt mer än väntat för priset.

Doften är medelstor och primärfruktig med riktigt fina toner av mörka mogna bär som vittnar om solsken och en gräsighet och fräschör som talar om att ursprunget också har bjudit på en hel del svalka. När man vet vad man har i glaset stämmer ovan sagda mycket väl in på ursprunget, men druvmässigt skulle man mycket väl kunna ha gissat på en stor portion Cabernet Franc – just för finessen, gräsigheten och den läckra nyansen av cederträ. Detta är inte bara egenskaper som kan tillskrivas Cabernet Franc, utan också på Cabernet Sauvignon från lite svalare klimat. Som här i Margaret River i Western Australia.

Även om Western Australia till ytan är en stor delstat kommer bara knappt fem procent av landets vin härifrån. Den första vingården planterades av en engelsman redan 1829 i Swan Valley, som idag är ett av nio underdistrikt i Western Australien. Det är också det största distriktet, och det svalaste. Tack vare det svala klimatet var området tidigare till stor del planterat med frukt, framför allt äpplen. Först 1967 etablerades distriktet Margaret River som ligger vid kusten omkring 260 kilometer söder om staden Perth. Här var det primärt inte jordbruk som hade gjort området omtalat, istället sågs Margaret River som ett paradis för surfare.

Så är det än idag – vågorna slår högre än vinet. Men för den gastronomiskt lagda är vinet huvudfokus, med all rätt. Vinerna från Margaret River är alltid eleganta, med ”europeiska” i stil och fräschör än vad vinerna från resten av Australien i genomsnitt är. Från de idag 5 725 hektar stora vingårdarna kommer framför allt eleganta vita viner gjorda med Sauvignon Blanc och Sémillon, ofta en blandning av dem, eller med Chardonnay och till mindre del Riesling. På den röda sidan dominerar bordeauxliknande viner gjorda med Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc och Merlot. Shiraz odlas också här, men den är inte i närheten så betydelsefull och vinerna påminner inte alls om de viner man finner i Barossa Valley, eller ens Clare Valley eller Coonawarra.
Det beror såklart på klimatet, som här intill det kyliga havet bjuder på en behaglig temperatur på 20–25 grader dagtid under sommarmånaderna januari och februari. Klimatet kan beskrivas som en perfekt mix mellan Atlantklimatet i Bordeaux och Medelhavsklimatet. Några större problem med sjukdomar har man inte, vinlusen har aldrig hittat hit och tack vare att nederbörden bara ligger på omkring 200–240 millimeter om året har man heller inga bekymmer med fuktrelaterade sjukdomar.

Druvorna till här verkligt köpvärda vinet kommer från den svala sydvästra hörnan av Margaret River, alldeles intill Cape Leeuwin. Det är ett druvrent vin med Cabernet Sauvignon som har jästs i ståltankar och sedan lagrats under elva månader i 230 liter stora ekfat som till 56 procent var franska och 44 procent amerikanska. Bara en liten andel av faten var nya, vilket förklarar den fint integrerade ekfatskaraktären – resten var ett till fem år gamla. Även om vinet troligen kan lagras i fem sex år är det ett vin man njuter av direkt nu. Servera det vid cirka 18 grader för finessens skull, i glas av typiskt bordeauxformat och till precis samma typ av som mest medelkraftig mat som du väljer att servera bordeauxvinerna till.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Tasmanien är ett fantastiskt vinområde med ett läge och klimat som har visat sig vara ypperligt för vinodling. Det tyckte man tydligen också redan 1827 då den första vingården planterades utanför Hobart på öns södra del. Det här var i den allra tidigaste australiska vinhistorien och öns ensliga läge en bra bit ut i havet söder om Melbourne gjorde att vinodlingen var en mycket liten del av jordbruket. Dessutom var det ganska få människor som hade valt att bosätta sig här på den tiden (idag bor det cirka 515 000 personer här). Redan då hade de första odlarna skrutit om att har ett klimat som var ”perfekt för att göra lika bra viner som i Champagne”. Det skulle dock dröja ända till 1950-talet innan framför allt franska och italienska immigranter utvecklade odlingen här eftersom de fann både jordar och klimat snarlika de finaste områdena i Europa.
På 1970-talet och än mer 1980-talet fick Tasmanien ett med globalt genomslag eftersom man började utveckla odlingstekniker för att få rankorna att producera fullt mogna druvor i det ofta mycket svala klimatet. Att öppna upp rankorna med nya uppbindningsmetoder och arbeta mer med lövverket gjorde att man kunde maximera fotosyntesen. Den här kunskapen spreds över hela världen och skulle få kustnära och svala områden i både USA, Chile, södra Argentina och Nya Zeeland att utvecklas till moderna och uppskattade vindistrikt.
I nutid, när hotet om den globala uppvärmningen kryper allt närmare på vinodlare och ger växtsäsonger som ibland eller snarare alltför ofta är för varma, har många australiska firmor börjat söka sig till Tasmanien just för det tacksamt svala klimatet. Det har varit en bidragande orsak till det stora lyftet för mer finlemmade och friska chardonnayviner i stilar som faktiskt kan beskrivas som ganska burgundiska. Av framför allt den anledningen, och motsvarande lyft för mousserande viner och eleganta viner med Riesling och Pinot Noir, har arealen på Tasmanien vuxit från cirka 1 530 hektar år 2013 till 2 085 hektar idag.

Även om den genomsnittliga temperaren i januari och februari, då man börjar skörda för mousserande viner, har ökat från 14.7 grader (åren 1961 till 1991) med en hel grad till 15.7 grader i genomsnitt mellan åren 1992 och 2020, är Tasmanien fortfarande en av de svalaste vinregionerna i världen. Nederbörden är ungefär densamma i den äldre perioden (983 millimeter om året) som idag (940 millimeter) och idag precis som tidigare faller den i stort sett enbart under vintermånaderna. De tasmanska vingårdarna är till 48 procent planterade med Pinot Noir och 26 procent med Chardonnay. Resten är framför allt Pinot Gris, Sauvignon Blanc och Riesling.

Att det är svalt på Tasmanien behöver man inte fundera särskilt mycket över när man provar det här vinet. Svalka och fräschör är de två allra främsta egenskaperna man tänker på i den ljusa och lätta men ändå aromatiska fruktigheten och den uppfriskande och absolut torra och eleganta smaken i den årgångslösa Premium Cuvée från firman Jansz Tasmania. Citronskal, gula och gröna äpplen och en liten känsla av nybakat ljust bröd finns i beskrivningen och man kan också känna en slags kritighet som kanske inte är identisk med den i champagnernas mineralitet men faktiskt väldigt nära. Just kombinationen av sval frukt, uppfriskande smak, stor finess och en något stram mineralitet är annars något man sällan finner i mousserande viner utanför champagne. Här hittar man den dock, till halva priset dessutom.

Jansz Tasmania har gjort mousserande viner sedan 1986. När jag besökte dem 2004, många år innan Tasmanien egentligen blev ett med ”det nya mer eleganta Australien”, berättade vinmakaren att förutsättningarna för att göra finstämda mousserande viner på Tasmanien var perfekta. Idag gör man ett flertal mousserande viner, utöver veckans vin en årgångsversion, en långlagrad och senare dégorgerad årgångstappning och en rosé. Det till volymen sett största vinet är denna årgångslösa Premium Cuvée som görs till ungefär två tredjedelar Chardonnay och resten Pinot Noir som kommer från flera vingårdslägen runt om på ön, från Pipers River och Tamar Valley i norr till Coal River i söder.
De olika basvinerna är jästa i ståltankar och tack vare den naturligt höga fruktsyran har vinerna gått igenom malolaktisk jäsning innan blandning och den andra jäsningen i flaskorna. Efter 18 månaders lagring har flaskorna dégorgerats och tillsatsen av dosage ligger på drygt åtta gram per liter. Syran är ungefär densamma som den i champagner, knappt sju gram per liter.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

En gång i tiden beskrevs vinerna från Bandol som kraftfulla och rustika med en markerad tanninstruktur som gjorde att man framför allt såg dem som lagringsviner. Mellan fem och tio års lagring gjorde underverk och hade gjort vinet mjukare och mer elegant. Att dricka ett bara fyra år gammalt vin från Bandol och njuta fullt ut av det var knappast något man gjorde. Men årgång 2017 från Domaine de la Bégude är faktiskt drickfärdig även om den har en kännbar men ändå rätt finstilt tanninstruktur.
Vidare rustik är vinet heller inte i doften, istället är det en medelstor och mer elegant fruktig doft med en fin kombination av mörkare bär och yppigt röda nyanser som formar vinet. En liten kryddighet kan noteras, ganska typiskt för druvsorten Mourvèdre, men ingen ekfatskaraktär. Smaken är också åt det lite lättare och mer finstämda hållet till och har heller inget med dåtidens bandolviner att göra. Ungt och spänstigt är vinet, fint avrundat av frukten och försiktigt men ändå trevligt kryddigt och det är rätt lättgillat – och än mer elegant och framför allt komplext kommer doft och smak att bli med fem till sju års lagring.

Bandol är inte bara den mest kända appellationen i regionen Provence, det är också den som anses vara den allra bästa. Mest känt ursprung i Provence är för den breda massan annars Côtes de Provence, som är en säker källa till eleganta roséviner med karaktäristisk blek färg och lätt kropp. Rosévin är intressant nog också den allra viktigaste vintypen i den 1 125 hektar stora (kanske snarare lilla) appellationen Bandol, vilket i sig är något märkligt eftersom det är de röda vinerna som har gett Bandol som utmärkta rykte. Ett normalår står rosévinet för hela 64 procent av allt vin här i Bandol, medan de röda bara utgör 31 procent av produktionen. Enligt regelverket ska det rosa såväl som det röda vinet bestå av minst 50 procent Mourvèdre, vilket förklarar vinernas mörka frukt och markerade tanninstruktur, De återstående fem procenten är vitt vin gjorda med druvsorterna Clairette, Bourboulenc och lite Ugni Blanc och lite Rolle, en lokal synonym för Vermentino.
Själva orten Bandol etablerades redan 1596 och kom tidigt att bli erkänt för det vackra kustnära landskapet och de viner som odlade här. Idag finns det 268 producenter i trakten, de allra flesta små, och Domaine de la Bégude är en av dem. Trots att familjen Tari som har grundat egendomen har odlat vin i sju generationer, var det först på 1990-talet som Guillaume Tari flyttade från Margaux i Bordeaux till Bandol för att bli vinodlare. Årgång 1996 blev den första på hans Domaine de la Bégude.
Idag har man omkring 30 hektar stora vingårdar fördelat över 55 små vingårdlotter som ligger ganska avsides andra vingårdar på ungefär 400–420 meters höjd på sluttningarna av Mont Sainte Beaume. Allt sedan Guillaume kom hit har odlingen skötts ekologiskt och han förklarar att det är nödvändigt för kvalitetens skull, dessutom att det underlättar att man inte har grannar som använder sig av syntetiska bekämpningsmedel. Domänen har varit ekologiskt certifierad sedan 2006.

Produktionen omfattar bland annat två vita viner, gjorda med samma cuvée av druvor (cirka 80 procent Clairette och resten Ugni Blanc och Rolle), med Cuvée Louis som det mer klassiska och Cuvée Amphore som den amforajästa och lagrade versionen.
Såklart gör man också en rosé, ett djupare fruktigt vin som upplevs mer seriöst och framför allt rikare än vad majoriteten av rosévinerna i Provence är. Det här är egentligen ett bättre vin än dessa till den klassiska fisk- och skaldjursrätten bouillabaisse.

Veckans vin, 2017 Bandol, är en cuvée av 90 procent Mourvèdre och tio procent Grenache som har mognat under 18 månader i en kombination av 600 liters ekfat och foudres om 3 000 och 4 000 liter.
Domaine de la Bégude gör också ett lite lättare amforajäst rött vin, samt mellan 4 000 och 5 000 flaskor av den mer exklusiva tappningen Bandol La Brulade.

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

Så här mot slutet av året höjer vi insatsen på vininköpen och slår till med en fantastisk champagne, signerat det hyllade huset Louis Roederer som är bättre än någonsin. Just deras årgångstappade torra roséchampagne är dessutom en av de stående favoriterna. Därför blir det just den, i årgång 2015.
I korthet är det här ett framstående hus som idag har 240 hektar egna vinodlingar fördelat över 410 vingårdar som till stor del ligger i byar klassade som grand cru. En intressant detalj hos firman är att de egna vingårdarna täcker hela behovet av druvor till alla årgångsviner och prestigecuvéerna Cristal. Lika intressant är att 122 hektar av vingårdarna idag är certifierade som ekologiska. Det gör Louis Roederer till en av de allra största ekologiska firmorna i Champagne.

Cuvéen i den rosa årgången 2015 utgörs till 62 procent av Pinot Noir från sydexponerade vingårdslägen i Cumières i Vallée de la Marne och 38 procent Chardonnay från nordligt exponerade och därför svala vingårdar i Chouilly i Côte de Blancs.
”Tack vare att Pinot Noir växer i något varmare lägen når druvorna något högre mognad än i genomsnitt här i Champagne och vinet får därför en fin rikedom förklarar Jean-Baptiste Lecaillon som är källarmästare hos Louis Roederer.
Han menar att de stramare vinerna med Chardonnay ger en utmärkt kontrast till pinotdelen. För den här rosa tappningen odlar man alltid Pinot Noir just för en yppigare mognad och väl i vineriet avstjälkas druvorna helt utan att de krossas och man gör sedan en sju till tio dagar lång kallurlakning vid cirka fyra grader för att extrahera så mycket arom som möjligt och även en fint rosa färg. Under den här perioden gör man vare sig någon överpumpning eller nerpressning av skalen, man vill inte laka ur tanniner. Därefter blandas musten av Chardonnay i och musten dras över till ståltankar och cirka tio procent ektankar för jäsningen. Efter den andra jäsningen i flaskan lagras vinet under omkring 48 månader på sin jästfällning innan dégorgering. Man tillför en dosage på cirka åtta gram.
”Vi började använda den här metoden redan 1974 och var så nöjda med den att vi gjorde den till standardmetoden för våra roséchampagner”, berättar Jean-Baptiste.

Precis som i tidigare årgångar är det här en lidelsefullt förförisk champagne som skänker en flirtigt somrigt rödbärig fruktighet med härliga toner av vildhallon, röda äpplen och även lite blodcitrus. Även om frukten på årgångstypiskt vis är uttalad, skönjer man en förtjusande nyans av rosor och därunder en mineralisk kalkstenston. Smaken är medelfyllig och mjukt texturerad tack vare den yppiga och mjuka frukten som doften lovade, men smaken är helt torr med en livligt frisk syra, len mousse och lång smak.
En champagne som den här dricks antingen som den är, svalt serverad vid tio grader men inte kallare eftersom en del av den charmiga frukten och doften då göms i kylan. Ett klassiskt champagneglas går utmärkt, men vill man lyfta doftupplevelsen ett steg väljer man hellre ett glas med vitvinskupa eller till och med något större kupa. Jag serverar den gärna i en bourgognekupa och gör det gärna direkt nu – den är fullgod och närmast perfekt i sin härliga intensitet – men givetvis kan man lagra en champagne som den här i minst 20 år. Med tiden mattas den somriga fruktigheten av och ersätts med mer bourgogneliknande komplexitet som är minst lika läcker.
Tack vare en något yppigare fruktkropp jämfört med den vita årgångstappningen är det här en champagne som på ett fint sätt orkar med de mer umamisöta skaldjuren som räkor, havskräftor och hummer, som gärna kan få sällskap av en fin smörsås, hollandaise eller vitvinssås med en syrafrisk smaksättning för att möta upp champagnens friska syra. Såklart går det lika bra med kokt eller stekt fisk som huvudråvara. Ett annat trevligt serveringssätt är till milda eller medelkraftiga ostar, gärna komjölkostar som Brie, Camembert, Chaource eller Brillat-Savarin som får ha sällskap av något försiktigt sötsyrligt tillbehör, exempelvis hallon eller en kompott av rabarber.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se