Det finns mycket som de flesta vindrickare inte känner till om Beaujolais, som till exempel att vinerna därifrån kan dofta och smak som det här vinet gör. Fjärran från de saftliknande, lätta och något syrliga men trots sina milda tanniner ändå något kärva viner eftersom kroppen är så lätt. Här finns det istället gott om mörk frukt, körsbär och blåbär, en mild kryddighet från nya ekfat (dock försiktig, måste betonas) och en kropp som ger stadga åt både syra och de ungdomligt bestämda men ändå fina tanninerna. Druvsorten Gamay har nämligen en hel del tanniner och därför har vinmakarna de senaste 60–70 åren vinifierat vinerna i slutna tankar med lite kolsyra enligt metoden maceration carbonique som ger just saftighet och mjuka tanniner. Men så gör man inte här på Château des Jacques, här arbetar men med klassisk vinifiering med sedvanlig maceration, precis som uppe i Bourgogne. Men frukten är klart mörkare än den i röda bourgogner, helt i linje med den något mer pigmentdruvan Gamay. Och något lättviktsvin i stil med den vanligaste uppfattningen om Beaujolais är det inte, det här känns mer strukturerat och seriöst.
En liten och rätt läcker bitterhet i samspel med en fin syra mot slutet av smaken, nästan som om vinet hade jästs med stjälkar såsom vanligt i Beaujolais, men då är det inte. På Château des Jacques avstjälkar man nämligen alla druvklasar. Det man känner är istället en hel del av byns personlighet, en fin struktur av tanniner och mineralspänst som gör att vinerna från Moulin-à-Vent kan lagras länge. Väldigt länge. Vid ett besök på egendomen för sju år sedan provade vi viner ner till mitten av 1970-talet som var absolut fantastiska – och fortfarande inte fullt mogna.
Det här vinet är läckert, ett superhärligt exempel på vad Beaujolais kan vara och vad Château des Jacques alltid är. Och 199 kronor för en flaska är minst sagt en allmosa från ovan – det är ett inget mindre än ett litet grand vin som bjuder på mycket karaktär och stor seriositet till ett vardagspris.

Château des Jacques är en anrik vinegendom i byn Romanèche-Thorins i norra Beaujolais som tidigare ägdes av firman Mommessin (tidigare ägare till grand cru Clos de Tart) men 1996 köptes av den stora firman Maison Louis Jadot. Att båda producenterna har sina rötter uppe i Bourgogne har inneburit att de har gjort vinerna med samma metod och teknik för extraktion ur druvskalen som i det klassiska Bourgogne. Idag har man 79 hektar stora ägor i framför allt byarna Moulin-à-Vent, Morgon och Fleurie och är därmed en av de största egendomarna i norra Beaujolais.
I vingården Champ de Coeur i den centrala delen av byn Moulin-à-Vent har man 5.80 hektar. Vinifieringen inleds med att druvklasarna först kyls ner ordentligt över natten, därefter sorteras de för att sedan varsamt avstjälkas utan att druvorna krossas för mycket. Under fyra till sju dagar sker en långsam kallurlakning av druvskal och fruktkött i druvmusten, därefter kommer musten att med dess naturliga jäst börja jäsa i ståltankar och cementtankar och den processen sträcker sig över drygt tre veckor. Under macerationstiden sker både överpumpning av skalkrosset och nerpressning av det. Framställningen följer ett ultramodernt mönster som inte är särskilt vanligt här i Beaujolais. Därefter kommer vinet att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under cirka ett år i 228 liters ekfat som till 35–40 procent är nya. Hela processen förklarar vinets karaktär.
Vid måltidsbordet tänker vi inte klassisk beaujolais, vi tänker snarare Syrah från norra Rhône och vi luftar gärna vinet en stund och serverar det vid cirka 17–18 grader. Maten kan gärna vara smakrik, vilträtter eller fina kötträtter som helst får innehålla någon krämig eller fet detalj som fångar upp den unga strävheten. Drick gärna vinet nu och på så sätt, men stoppa gärna undan några flaskor att bli minst tio år gamla – du kommer att bli rikt belönad då.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det här vinet släpps inte på Systembolaget förrän den 24 september, men det är värt att notera det i kom-ihåg-listan eftersom det är så bra. La Chablisienne behöver inte någon närmare presentation, det är en mycket väletablerad producent på den svenska marknaden. Att det är ett kooperativ med 255 aktiva medlemmar som äger och sköter om ungefär en femtedel av den totala vingårdsarealen om 5 595 hektar i Chablis skulle kunna ses som lite mindre intressant är egentligen helt fel. Det här är inte bara Frankrikes bästa kooperativ, det är ett av världens allra bästa i sin genre. Dessutom kan många av deras viner mäta sig med de bättre i Chablis – och priserna ligger alltid i underkant.
I Chablis finns det totalt 40 vingårdar, lokalt benämnda som climats, som är klassificerade som premier cru och de ligger i 17 olika övergripande vingårdslägen. Fourchaume är med sina 132.90 hektar den största av alla dessa lägen och det är indelat i vingårdarna l’Homme Mort högst upp i nordväst genom La Fourchaume ner mot Vaupulent och Côte de Fonteny i sydost. Intressant nog finns det ytterligare en vingård som hör till Fourchaume men som inte ligger i direkt anslutning till de andra utan jämte Bougros och Les Preuses som är grand crus och ligger på grannsluttningen. Den vingården heter Vau Laurent eller Valourent och buteljeras ibland separat – framför allt här hos La Chablisienne. Men det är en annan berättelse.

Alla tre viner som La Chablisienne särbuteljerar från de olika vingårdslotterna i Fourchaume görs på precis samma sätt. Det betyder att druvorna från de cirka 25–30 år gamla stockarna till det här vinet först har skördats med maskin (inget konstigt eller dåligt, omkring 90 procent av alla druvor i Chablis skördas faktiskt maskinellt idag), sedan har druvorna pressat försiktigt och musten har därefter fått sedimentera i ståltankar över natten så att alla orenheter och skalrester har fallit till botten i tanken. Den klara musten jäses sedan i en kombination av rostfria ståltankar och äldre och därför neutrala ekfat, en vinifieringsteknik som både är klassisk i Chablis och fortfarande vanligt på nivån premier cru och grand cru. Ekfaten i sig ska inte kännas i vinet, de bidrar främst till en textur och viss komplexitet. Precis som alla annan chablis genomgår vinet malolaktisk jäsning och i det här fallet en total lagringstid på hela 15 månader, en lite längre lagring än i snitt i distriktet. Det visar på ambitionen här hos La Chablisienne.

Även om 2019 blev en varmare odlingssäsong än i genomsnitt och vad som hos odlarna här i Chablis brukar anses som optimalt, måste man räkna årgången till de bättre på senare tid. Frost i någon betydande mening fick man inte, vilken man fick i förskräcklig utsträckning 2016, 2017 och nu i år, 2021. Tack vare de något svalare nätterna jämfört med 2018 fick vinerna en underbar kombination av fruktintensitet med områdestypisk svalka och en klassiskt uppfriskande syra som har gett dem spänst. Rikedomen i vinerna gör dem riktigt läckra att dricka redan idag, men precis som lite varmare årgångar som 2009 och 2015 finns det potential för vinerna att utvecklas fint över de kommande fem till tio åren. Mot bakgrund av omfattande provningar med äldre viner från Chablis vågar man dessutom lova att väl förvarade flaskor kommer att utvecklad mot stor komplexitet under de kommande 15 åren minst. Men som sagt, de är riktigt fina att dricka redan idag. Servera vinet vid cirka tio till som mest tolv grader i glas med typisk bourgognekupa – och vill du dekantera vinet en stund innan kommer det att blomma ut fint i glaset.
Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det här vinet lanseras tisdagen den 14 september – så du hittar det inte riktigt ännu i butik. Men när det ställs upp på hyllorna är det ett vin som är värt att köpa. Pinotage blir ibland lite baktalad som en mindre nobel druvsort, men det finns faktiskt undantag som är utmärkta och i allra högsta grad gjorda med känsla och noggrant hantverk. Det är en korsning mellan Pinot Noir och Cinsault och även om den skapades för snart 100 år sedan har den aldrig riktigt slagit igenom. Idag odlas den dock på ungefär 6 625 hektar av Sydafrikas 92 005 hektar stora vingårdsareal – och en av de bästa producenterna av Pinotage är just Kanonkop Estate i Stellenbosch.
Egendomen drivs i fjärde generation av Johann och Paul Krige och på deras 140 hektar stora egendom odlas vin på ungefär 100 hektar. Pinotage är med 50 hektar deras viktigaste druvsort och firman har länge varit omtalad för sitt vin av Pinotage.

Man har åtta vingårdar med Pinotage, belägna på olika altitud med olika exponering och varierande jordar. Det har lett till att man gör ett par viner av Pinotage. I de äldsta vingårdarna som planterades från mitten av 1950-talet till 1980-talet, vilka är tidigt i druvsortens historia, är stockarna friväxande och knotiga och de ger alltid färre och mindre druvklasar med små tjockskaliga druvor. Det är från dessa vingårdar som man gör sina bästa viner.

”Pinotage är kanske den mest känsliga druvsorten av alla att odla och det märks ofta när man provar viner av Pinotage – många av dem är verkligen inte bra”, säger vinmakaren Abrie Beeslaar som har varit här sedan 2002.
Bara en sådan sak som att nästan alla vinmakartraditioner har skapats kring de franska kvalitetsdruvorna är ett grundläggande fel och Abrie menar att man måste tänka helt annorlunda med Pinotage. Druvorna utvecklas ju faktiskt helt olika i vingården.
Också i vineriet skiljer sig druvorna åt. Pinotage jäser färdigt på bara tre eller fyra dagar, medan Cabernet Sauvignon behöver en vecka eller åtta dagar. Här gäller det att man är vaken, extraherar man för mycket ur skalen av Pinotage får man ett rustikt och kärvt vin.
”Den här vetskapen lär oss att vi måste vara mycket skickligare på att extrahera exakt rätt mängd färg och polyfenoler på bara några dagar för Pinotage och vi måste göra det innan musten har jäst till maximal alkohol”, säger han och förklarar att extraktionen blir större när alkoholen höjs.
”Därför är vi försiktiga, vi söker elegans och den fina strukturen från druvans skal och det märks också när man provar våra viner”, säger han.

Av Estate Pinotage gör man idag omkring 80 000 till 90 000 flaskor om året och det är ett vin som verkligen visar på druvsortens kvaliteter. Mest på kul sattes det här vinet upp blint mot två andra sydafrikanske viner, ett med Cabernet Sauvignon och ett med Syrah, och det stack verkligen inte ut som ett direkt annorlunda vin – eller ett av sämre kvalitet. Tvärtom är det ett väldigt bra, mörkfruktigt och snyggt vin med viss kraft och en ganska mjuk fruktkropp med röda nyanser och fin syra. Smaken är medelfyllig och len med en lätt kolaliknande ekfatston och god längd. Du serverar det vid cirka 18 grader i glas med typisk bordeauxkupa och till mat som är densamma som till viner av Cabernet Sauvignon eller Syrah.
”Jag tycker att det är dags att omvärdera Pinotage, det är en kvalitetsdruva om man arbetar med den på det sätter vi gör”, summerar Abrie efter provningen.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Ska man välja bland det mest typiska vinet som USA kan uppbringa, då borde det bli ett vin med Cabernet Sauvignon. Det är ju trots allt med sin 38 402 hektar planerade areal den allra största och viktigaste druvsorten i Kalifornien (drygt 256 000 hektar). Ska man välja ursprung känns Napa Valley som det mest rimliga – inte för att det är särskilt stort (totalt 18 354 hektar och inte ens fyra procent av delstatens totala vinproduktion) utan för att det är det mest kända. Slutligen, producentvalet känns minst sagt logiskt, ingen vinfirma i Nordamerikas historia har haft en så central roll som Robert Mondavi Winery. Bara det är värt att hylla!
När Robert Mondavi grundade den här firman 1966 var varken Napa Valley eller Kalifornien vidare känt runt om i världen, det var till och med så att det inte fanns mer än ett 20-tal vinerier i Napa Valley och knappt någon export ens till andra delstater. Den energi och ambition som Robert Mondavi hade skulle snabbt sprida sig i dalgången, som under 1970-talet och än mer 1990-talet såg en boom av sällan skådat slag. Helt plötsligt var både dalgången, Kalifornien och Robert Mondavi omtalade och hyllade i hela världen. Tyvärr förlorade familjen Mondavi kontrollen över firman 2004 och istället etablerade de två nya firmor. För Robert Mondavi Winery fortsatte allt precis som tidigare, med samma vingårdsteam och med samma vinmakare, som dessutom har berättat att den nya ägaren har investerat ytterligare i att fortsatt finslipa på detaljerna.
Firmans mest omtalade vin är Cabernet Sauvignon Reserve, ett vin som alltid är ett toppselektering av de bästa vingårdslotterna och vinerna som görs varje år. Även om det görs i förhållandevis stor volym, precis som på de mest kända slotten i Bordeaux, är det ett vin med högsta kvalitet, distinkt karaktär och en väl dokumenterad lagringspotential. Vill du läsa mer om det vinet finns det en lång artikel om en omfattande vertikalprovning att läsa under fliken ”Vertikalprovningar” här på Vinlegender. Under fliken ”Vinmakare” hittar du också en annan omfattande artikel, om Robert Mondavis liv och hans gärningar. Missa inte dessa.
Det här vinet är firmans definition av Napa Valley. Den görs som en bordeauxblandning med en proportion av druvsorterna som varierar från år till år. Det här året gjordes vinet med 87 procent Cabernet Sauvignon och resten ungefär lika delar av de övriga fyra Bordeauxdruvorna. Druvorna kommer uteslutande från Napa Valley, från både egna vingårdar och kontrakterade odlare, och omkring 40 procent av druvorna kommer från Oakville (mestadels från den egna To Kalon Vineyard intill vineriet) och majoriteten av resten från Stags Leap District. Musten jäses i rostfria ståltankar vid cirka 30 grader och vinet genomgår sedan malolaktisk jäsning och lagring i 20–22 månader i ekfat som till 25 procent är nya. Precis som toppvinet buteljeras det här vinet utan att filtreras.

Vad ska man då förvänta sig av ett förstklassigt vin från Napa Valley? Djup och ganska tät färg, en drygt medelstor och både koncentrerad och något frisk och till viss del gräsnyanserad mörk bärfruktighet med inslag av björnbär och svarta körsbär, den typiska vaniljsötman från ekfaten och en liten kryddighet som drar åt svarta oliver och valnötter. Direkt ur flaskan är det framför allt frukten som står upp, cabernetviner från Napa Valley behöver oftast minst fem men hellre sju till tio års ålder för att frukten ska mattas av något och bereda plats åt den grusiga mineralitet och större komplexitet som alltid kommer med viss ålder. Därför rekommenderas en halvtimma i karaff för den som har bråttom och närmare en timma för den som söker större finess i doft och smak. Fördelen med det unga vinet är såklart den yppiga fruktkroppen och den mjuka sötman som bäddar i tanninerna och de unga ekfaten. Också i smaken noterar man en slags gräsig fräschör. Tycker man om amerikanska röda viner är det här definitivt ett vin som rekommenderas, för njutning till smakrika kötträtter med smörstekt svamp och ett inslag av färska gröna örter och ett tillbehör med något krämig konsistens. Servera det i klassisk bordeauxkupa vid cirka 18 grader.
Får man för sig att köpa ett sexpack och njuta av en flaska nu och spara fem till framtiden, ligger den fullkomliga mognadshorisonten minst 15 år bort!

Importör i Sverige är Altia Sweden, www.folkofolk.se

Det här är alltid ett av de finaste och mest eleganta vita vinerna från Crozes-Hermitage, så också i den utmärkta årgången 2019. Doften är medelstor och växer till större kraft, fetma och djup med en stunds luftning i glaset och stegrad temperatur, den är ren och elegant stenfruktaromatisk med viss blommighet och ett uns av honung. Man kan möjligen förnimma en liten vaniljsötma från ekfaten, mer är så är det inte, och balansen är väldigt fin utan att någon komponent sticker ut för mycket. Smaken är medelfyllig, ung och elegant och mer driven av ljusa persikor och citrus än av komplexitet och kryddighet och med en riktigt fin syra som tillsammans med en tydlig mineralsälta ger smaken spänst och fräschör. Den här typen av vitt vin från Rhône har alltid två ansikten och två användningsområden. Serveras vinet ungt och svalt, cirka tio grader, upplever man vinet friskt och mjukt fruktigt som en fullvärdig partner till sushi, färska räkor, skagenröra, skaldjur och fisk med eleganta smör- eller vitvinssåser och även milda till medellagrade ostar. Låter man vinet luftas i minst en halvtimma och serverar det vid cirka 14 grader, blir det istället en ledsagare till smörstekta och grillade fiskar och skaldjur med rikare såser eller till och med stekta rätter av kyckling och kalv. Man kan till och med göra så att man tar varsitt glas svalt till förrätten och låter flaskan stå framme i rumstemperatur till ökad smakupplevelse till varmrätten. Det är faktiskt smått genialiskt.

Bara sju procent av vinet i Rhônedalen är vitt, men under 2010-talet har intresset för vitt vin härifrån ökat så mycket att man ser en långsam förändring mot större andel gröna druvsorter i framför allt södra Rhônedalen. Här i Crozes-Hermitage, som med sina 1 696 hektar stora vingårdsareal är den största appellationen i norra Rhône, är dock åtta procent av vinet vitt. Förr i tiden användes de gröna druvorna Marsanne och Roussanne främst för att ge det röda vinet en mjukare struktur och en lite större fräschör. Som mest fick man ha 15 procent gröna druvor i det röda vinet från Crozes-Hermitage. I flera av de äldre vingårdarna är de gröna druvorna till och med samplanterade med Syrah, men så gör man inte nuförtiden.

Paul Jaboulet Aîné är en av de klassiska producenterna i norra Rhône, grundad som négociant 1834 och sedan dess utvecklad till en mycket större firma med idag 113 hektar egna vingårdar. Även om man är vida omtalad för sitt enastående vin Hermitage La Chapelle är man väldigt känd för sina viner från Crozes-Hermitage. Den mest berömda vingården är den 45 hektar stora Domaine de Thalabert som planterades redan 1946 och ger ett av de finaste och väl dokumenterat mest långlivade röda vinerna i Crozes-Hermitage. Inte långt från denna vingård ligger den 7.00 hektar stora Domaine Mule Blanche som är planterad med Marsanne och Roussanne i ungefär lika andelar och stockarna är allt från 25 till över 70 år gamla. Sedan 2009 är den här vingården ekologiskt skött. Vinet görs också normalt sett med lika delar av de två blommiga och stenfruktaromatiska sorterna. Det har jästs i en kombination av cirka 80 procent äldre 228 liters ekfat och cementägg och därefter lagrats i dessa under sju månader. Ett gott år kan man göra upp emot 24 000 flaskor av det här vinet och nu finns det återigen i Sverige.
Det här är ett utmärkt vin med typisk ursprungskänsla och utsökta druvkaraktärer. Kvaliteten är hög och priset väldigt attraktivt. Köp gärna ett par flaskor och låt några av flaskorna utvecklas under kommande fyra till åtta år från idag.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Glöm alla (helt ogrundade) fördomar om att Beaujolais är ett distrikt som ger lätta, saftiga viner av den enklare druvsorten Gamay, viner som saknar strävhet och som bör drickas unga och kylda. För även om det också finns sådana viner i Beaujolais ger det absolut ingen rättvisa åt det klassiska vindistriktet, som är en av sex regioner i det större Bourgogne.
Totalt sett täcker vinodlingarna i Beaujolais 15 773 hektar, men regionen är indelad i tre kategorier av ursprung och viner där 98 procent är rött och gjort med Gamay. Den ofta lite enklare appellationsnivån Beaujolais, som främst återfinns i den södra delen av distriktet och till större del har sandjordar på lite flackare mark, står för 5 585 hektar av detta. Den lite högre klassade och oftast något bättre Beaujolais-Villages, ett antal särskild utvalda byar som främst ligger i den centrala delen av distriktet, täcker totalt 4 209 hektar. I den kategorin kan man hitta en hel del fina viner som också har ganska god lagringspotential, åtminstone fem till åtta år från skörden. Men det är på nivån Beaujolais Cru, som omfattar tio klassificerade byar med totalt 5 979 hektar stora vingårdar, som de allra bästa och mest lagringsdugliga vinerna finns. Här är inslaget av magra granitjordar stort och att vingårdarna dessutom ligger på sluttningar bidrar till att vinerna kan bli både smakrikare och mer tanninstrukturerade än vad gemene man faktiskt tror att beaujolaisviner kan vara.
En annan fördom som faktiskt inte är helt korrekt är tron att alla viner i Beaujolais jäses med den slutna tankmetoden maceration carbonique, kolsyrejäsning, som resulterar i mörka viner med mjuk tanninstruktur och lite saftig fruktighet. Förvisso är det den vanligaste metoden, men många producenter som har en mer burgundisk filosofi jäser musten i tankar med klassisk skalkontakt och extraktion precis som i Bourgogne. Att Château de Jacques gör på det viset är inte så märkligt, man har nämligen ägts av det stora vinhuset Louis Jadot sedan 1996 och dessförinnan av Mommessin, en annan stor négociantfirma i Bourgogne. Här i Beaujolais har man 87 hektar stora vingårdar, vilket faktiskt gör dem till en av de större producenterna i norra Beaujolais. De största ägorna har man i byn Moulin-à-Vent (näst störst i Morgon) i närheten av vineriet där man har 37 hektar fördelat över åtta vingårdslägen. Clos du Grand Carquelain precis nedanför den berömda väderkvarnen, som har gett byn dess namn, är den mest kända och ger ett vingårdsspecifikt vin. Vinet Clos des Rochgrès kommer från vingården Au Mont som med sitt läge på 350–360 meters höjd är byns högst belägna vingård. Till den här cuvéen tar man bara de bästa faten, resten går till firmans vanliga Moulin-à-Vent, också det ett välgjort och bra vin med god struktur och lagringspotential. Druvorna avstjälkas helt, till skillnad från klassisk beaujolais där druvklasarna normalt sett behålls hela, och vinifieras sedan i ståltankar under tio dagar med regelbunden nerpressning och överpumpning av skalhättan, precis som man gör uppe i Bourgogne. Därefter dras vinet över till 228 liter stora ekfat, cirka 40 procent nya, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under tio till elva månader. Precis som firmans andra toppviner är det här ett av de viner i Beaujolais som ser störst andel nya ekfat – och det utan att eken tar för stor plats.

Har man inte druckit den här typen av beaujolaisvin tidigare får man nog svårt att placera vinet just i Beaujolais. Det är både doften, som är lite rikare och framför allt rödfruktig och något nyanserad av ekfat, och den lite fylligare och mer strukturerade smaken som skiljer sig från grundidén om vad beaujolaisvinerna ska smaka. Den ibland lätt gräsiga stjälknyans som många klassiska viner har till följd av jäsning i hela klasar finns inte här, däremot finns en nästan bourgognelik rödfruktighet och en fin mineralisk energi.

När man serverar det här vinet ska man inte tänka Beaujolais i den klassiska bemärkelsen, snarare en högklassig bourgogne med struktur och potential att lagras. Nog för att vinet är gott ungt, men då behöver det en god stund i karaff och gärna serveras till medelkraftiga rätter av kött som bör ha något krämigt tillbehör för att fånga upp strukturen. Ger man vinet fem års lagring börjar det poleras och bli alltmer elegant, ytterligare fem år än mer komplext precis som en riktigt bra bourgogne och därefter kommer det att utvecklas och hålla i ytterligare minst fem år. Av den anledningen bör man köpa ett par flaskor och dricka dem undan för undan från nu till tio år framöver.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Få spanska kvalitetsviner har en så fantastisk statistik som Faustino 1 Gran Reserva. Enligt firmans hemsida har det sålts över 76 miljoner flaskor av det i över 120 länder sedan 1970 och 30 procent av all gran reserva i distriktet Rioja är just detta vin. Det är lätt att förstå att vinet också i Sverige har en särställning – det finns nog inte en vindrickare som inte känner till vinet eller kanske till och med har druckit det.
Bodegas Faustino vilar på en historia som sträcker sig tillbaka till 1861 då Eluterio Martinez Arzok köpte ett palats med vingårdar i Oyón och därpå grundade Bodegas Victorianas. I början av 1900-talet slog vinlusen till i Rioja, men problemen började märkas mer tydligt det kommande årtiondet. Inte ens när Don Eluterio gick bort 1920 hade firman återhämtat sig och allt vin såldes fortfarande i bulk på den här tiden. Tjugo år senare började Faustino Martinez Pérez de Abéniz att buteljera lite av vinet själv, något som var mycket ovanligt på den här tiden. Det var inte bara just det som var nytänkande, än mer spektakulärt var att han lät särbuteljera alla vingårdslägen för sig; Campillo, Parrita, Famar och Santana – något som fortfarande idag på 2000-talet kan ses som innovativt och ovanligt. Just att man buteljerade vinet själv ledde till en statushöjning för märket och gjorde att firman kunde växa.
Julio Faustino Martinez, son till Don Faustino, tog 1955 över ansvaret för firman och för att hedra sin far lanserade han samma år vinet Faustino 1 Gran Reserva, som blev firmans prestigevin – och en total superhit!

Lite beroende på årgång är det här en cuvée av ungefär 85–88 procent Tempranillo, sju till tio procent Graciano och fem procent Mazuelo. I de tidiga årgångarna (exempelvis 1955, 1964 och 1970, som faktiskt fortfarande säljs på bodegan) hade man också några procent av den gröna Viura i cuvéen. Druvorna kommer från de vingårdar som för varje årgång presterar bäst, framför allt de på 500–550 metes höjd i området kring Oyón och Laguardia. De skördas för hand och uttaget ligger 5.5 ton per hektar som mest, men oftare lägre än så. Musten jäses i ståltankar vid cirka 28–30 grader med totalt tre veckors maceration, och dras därefter över till ekfat, 80 procent amerikanska och 20 procent franska, för malolaktisk jäsning och sedan lagring under 26–28 månader. Efter buteljering följer ytterligare 36 månaders lagring innan försäljning.
Om gran reserva från Rioja kändes lite utdaterat för tio år sedan, har den klassiska vinstilen och framför allt Rioja som distrikt tagit sig tillbaka till trendlistan de senaste åren. Och vad kan då vara bättre än att återgå till en av de mest klassiska vinerna. I glaset hittar vi en riktigt fint rödfruktig och charmerande doft med en mjuk vaniljsötma och en jordig ton som ger vinet visst djup. Stilen känns igen, karaktärsfull men ändå elegant, lättdrucken med en god syra och finstämda tanniner som egentligen bara ger ett försiktigt motstånd i smaken. Helt klart är 2010 en utmärkt årgång som förenar typisk smakrikedom och fräschör.

En stor fördel med klassiska riojaviner är deras breda användningsområdet. Å ena sidan är det tack vare sin mjukhet trevliga som sällskapsviner, på egen hand eller till lättare tilltugg som kallskuret charkuteri, lufttorkad skinka och både milda komjölkostar och lite smakrikare ostar som exempelvis spanska Manchego. Å den andra sidan är de underbara till både stekt fisk (gärna med olivolja, grillad citron och vitlöksmajonnäs) och även en god paella med kanin och languster eller kräftor (eller en mer försvenskad variant med musslor och kyckling). Såklart är det också ett passande vin till egentligen de flesta typer av inte alltför kryddiga eller exotiska rätter av kyckling, fläsk- eller nötkött och självklart också lamm.
En lämplig serveringstemperatur är något sval, gärna kring 18 grader eller strax därunder för att ytterligare lyfta fram rödfrukten och fräschören, och det går utmärkt att servera vinet direkt ur flaskan utan luftning.

Vill du läsa mer om Faustino 1 Gran Reserva finns det en artikel med många årgångsbeskrivningar ner till 1955 under fliken ”Vertikalprovningar” här på Vinlegender.

Importör i Sverige är Philipson-Söderberg, www.pswine.se

Argentina är mer eller mindre synonymt med Malbec. Av deras 218 233 hektar stora vingårdsareal täcker Malbec så mycket som 45 829 hektar, drygt en femtedel. I de flesta fall vinifieras och buteljeras Malbec som ett mer eller mindre druvrent vin, men här liksom i andra delar av världen gör man cuvéer för att skapa viner med ett annat och ofta eget uttryck. Tittar man vidare i statistiken noterar man att 47 procent av landets vin är rött, så mycket som 24 procent rosé och bara 19 procent vitt. En annan intressant detalj om Argentinas vingårdar är att omkring 16 800 av hektar av dem består av vinstockar som är 60 år eller äldre – även om just inte direkt hör hemma med det här vinet.
Achaval-Ferrer har länge varit en favorit bland vinproducenter i Mendoza. Firman grundades 1999 av de argentinska industrimännen Santiago Achaval och Manuel Ferrer tillsammans med den framstående italienska vinmakaren Roberto Cipresso. Ambitionen var att skapa ett litet garagevineri med inriktning på högklassiga viner av Malbec. Man har ungefär 35 hektar stor egen vingårdodling fördelad över fyra vingårdar som ligger på mellan 720 och 1 100 meters höjd utanför byn La Consulta i distriktet Tupungato i Mendoza. Skördeuttagen är små, i snitt mellan 15 och 18 hektoliter per hektar, och framställningen är klassisk med fullständig avstjälkning, jäsning i ståltankar med två veckors skalkontakt och därefter lagring under tio månader i franska ekfat (och fem procent amerikanska ekfat) som till 40 procent var nya. Vinet har sedan buteljerats utan att klaras eller filtreras.

Även om det inte är ett druvrent eller ens nästan druvrent vin med Malbec är det ett vin som i alla avseenden andas Argentina. Här möts man av kraft, mörk frukt, substans och struktur värdigt vilket grillvin som helst. En verkligt trevlig aspekt är också åldern, vid snart tolv års ålder har vunnit en första fint nyanserade och mogna fruktighet, lätt intorkad och något komplex, ändå med ett djup och en sötma som mer känns igen i yngre viner. Ekfaten känns knappt, möjligen som en liten vaniljsötma, inte mer än så. Smaken är medelfyllig men generöst fruktig, rik med en viss värme mot slutet (etiketten säger 14.0 procent alkohol), men det finns också en fin syra och en alltjämt vital tanninstruktur som ger vinet stadga och gör att man mycket väl kan låta vinet får bli några och upp till åtta år äldre från idag. Alternativt lufta det i karaff eller stort vinglas inför servering, och då gärna matcha vinet med smakrika kötträtter – grillade, stekta eller långkokta.
Vem är då denna Roberto Cipresso? Han föddes i byn Bassano del Grappa i Veneto, men det var i Toscana som hans bana som vinmakare tog sin början. År 1987 började han som vinmakare hos Casse Basse och även hos Poggio Antico, två framstående firmor som bidrog till att hans namn hamnade i blickfånget. Året därpå tog han också uppdrag hos Ciacci Piccolomini. Med tiden blev han så efterfrågad att han 1999 etablerade en konsultfirma för att i större omfattning erbjuda sin vinmakartjänster. Achaval-Ferrer vara bara en av närmare ett trettiotal producenter som fick hjälp av Roberto Cipresso. År 2001 grundade han också The Winecircus, ett företag där han arbetar med forskning och utveckling inom vinframställning. Genom åren har Roberto utnämnts till årets vinmakare och en av världens bästa vinmakare och år efter år erhållit utmärkelser för sitt kunnande och hantverk – och för de viner han är med och producerar.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Av de 44 byar med status som egen appellation i den idag 30 052 hektar vinregionen Bourgogne ligger 29 i delsdistrikten Côte de Beaune och Côte de Nuits. Utöver Chablis är det just i dessa två deldistrikt som alla välkända byappellationer, villages, ligger. Det är också här som de högst prissatta vinerna i Bourgogne finns och det har oundvikligt lett till att den allmänna uppfattningen är att bourgogneviner är dyra. Så behöver det verkligen inte vara – med vägvisning åt annat håll än de mest berömda byarna och lite extra kunskap på det kan man fortfarande göra väldigt många fynd i Bourgogne.
I en lång dalgång med nästan rak östvästlig riktning bakom Meursault ligger tre appellationer som helt klart har hamnat i skuggan. En av dessa är Auxey-Duresses, en by som fick status som villages redan 1937 och som idag har en vingårdsareal på strax över 169 hektar. Det placerar Auxey-Duresses bland de sex minsta byarna i Côte de Beaune och Côte de Nuits och det förklarar såklart att byn har haft svårt att göra sig hörd. En annan faktor som spelar in och bidrar till anonymiteten är att man inte har några grand crus. Däremot har man nio premier crus om totalt 31.76 hektar. Till skillnad från de flesta byar i Bourgogne som till största del har sina vingårdar i östligt läge, ligger vingårdarna i Auxey-Duresses på två sluttningar på vardera sida om byn och landsvägen där den ena sluttningen har en nästan direkt sydlig exponering och den andra främst nordlig. Auxey-Duresses är framför allt en rödvinsby med elegant rödbärigt parfymerade och finstämda viner med silkig textur och lena tanniner. Chardonnay odlas på bara 13.80 hektar och är såklart något av en kuriositet i byn, men stilmässigt i linje med andra vita viner i Côte de Beaune om än i lite lättare stil.

I glaset bjuder det här vinet på en klassisk elegans med en något solmogen men ändå sval fruktighet som drar åt citronskal och gul stenfrukt. Man noterar också en fin kombination av den rökiga nyansen från kalkstensjordarna och till mindre del ekfaten. Liksom all vit bourgogne vinner vinet djup och intensitet med luftning och servering vid cirka tolv grader snarare än svalare. Smaken är knappt medelfyllig och märkt av kalkig mineralitet och frisk syra, men också smaken breddas till viss fetma och ökad känsla av gulfrukt.
Vinets kropp och läckra frukt förklaras främst av att druvorna har vuxit på södersluttningen, men också på stockarnas ålder, de är drygt 45 år gamla. Druvorna har pressats långsamt och musten har sedan sedimenterats för att avlägsna de grövsta fruktkött- och skalpartiklarna innan den har dragits över till 500 liter stora ekfat för naturlig jäsning. Tack vare att bara 15 procent av faten var nya har ekfatstonerna inte fått särskilt stort utrymme.
Visst är det skillnad i framför allt kropp, struktur och komplexitet jämfört med de bästa vita bourgognerna, men skillnaden i pris är betydligt större. Med sitt måttliga pris är det här ett absolut fyndmässigt vin som bjuder på precis allt man kan önska av vit bourgogne. Drick vinet ungt, inom fyra år från idag, och slå gärna upp det i karaff en kort stund innan servering. Maten bör bara densamma till annan vit bourgogne, från ostron naturell, vitvinskokta musslor och klassiska rätter av fisk med vitvinssås eller smörsås till ljusa kycklingrätter och milda komjölkostar.

Vincent Girardin är en utomordentligt bra négociant, en typ av vinfirma som helt eller delvis köper druvor eller viner och slutför produktion och lagring. Man har idag 26.00 hektar egna vingårdar i Côte de Beaune och är särskilt stark i Meursault. Alla dessa vingårdar sköts biodynamiskt, men man har ingen avsikt att certifieras sig. I tillägg till detta köper druvor motsvarande 50.00 hektar av odlare som man har nära samarbete med. Dessa vingårdar är antingen ekologiska eller skötta enligt idén lutte raisonnée, en närmast ekologisk skötsel där man har möjlighet att använda lite bekämpningsmedel om nöden absolut kräver det.
Sammanlagt skördar man druvor i 120 vingårdslotter och man gör nästan varje år 65 viner, drygt 40 vita och resten röda. Bara i Meursault gör man 15 viner, fyra premier crus och elva villages som till stor del är vingårdsspecifika.
Vill du läsa mer om Vincent Girardin hittar du en djupare artikel här på Vinlegender om firman och dess viner. Skriv in ”Girardin” i sökrutan så kommer du rätt.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se