Firman Tua Rita har legat på min personliga topplista bland italienska producenter i långt över två decennier. Skillnaden mot mina tidiga upplevelser, är att vinerna idag faktiskt är än mer polerade och imponerande. För den här Veckans Vin tar oss därför ner till Tua Rita i Maremma vid den toskanska kusten, ett knappt en halv miljon hektar stort område som sedan början av 1990-talet har vuxit till ett fantastiskt vindistrikt med idag 8 770 hektar stora vingårdsareal. Vinodling var emellertid inget nytt påfund här i Maremma, redan på 700-talet till 400-talet före Kristus hade etruskerna odlat vin här, men efter att de försvann gick också det mesta av områdets vinodling ur tiden.

I den omfattande kvalitetsutvecklingen i Italien för omkring tre decennier sedan och med stor uppmärksamhet på vinerna från Bolgheri som också ligger ute vid kusten, vände ett flertal välkända vinfirmor blickarna till det här området, där det på sina håll redan fanns ett par vinodlingsområden. Det mest omtalade av dessa var Morellino di Scansano (Morellino är en variant och en synonym för Sangiovese) som fick status som DOC redan 1978. Dessutom fick området som sådant status som Maremma DOC några år senare, 1983.
De nytillkomna vinfirmorna investerade i vad som på den tiden var förhållandevis billigt land för att röja den vildvuxna marken och plantera vingårdar. Fram till 1930-talet hade stora delar av området varit knappt brukbar mark, här och var snarast våtmarker, men med tiden hade pinjeskog tagit över – och den röjdes nu på de för vinodling på de mest lämpade ställena.

Området Maremma sträcker sig från kusten vid Livorno i norr, genom Grosseto och ner söderöver mot Lazio och i öster gränsar det till appellationen Brunello di Montalcino. Under 1990-talet fick området alltmer uppmärksamhet, delvis för att Morellino di Scansano hade vuxit i areal till drygt 1 100 hektar och i kvalitet så att området 1996 fick status som DOGC. Ett annat område, det blott 119 hektar stora Montecucco, uppgraderades 1998 också till DOCC för Sangiovese. Idag är Maremma den tredje största appellationen i Toscana, bara Chianti och Chianti Classico är större.

Idag är Maremma ett välkänt och välmående vindistrikt med ett typiskt medelhavsklimat och en omfattande vinproduktion som till ungefär 65 procent utgörs av rött vin. Sangiovese tillsammans med framför allt bordeauxdruvorna Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc (som är mycket lovande här) och Merlot dominerar, men man hittar också Syrah som i vissa viner kan imponera. Dessutom hittar man såklart ett antal klassiska toskanska druvsorter. En liten mängd rosévin produceras också, men det vita vinet har med framgång tagit för sig och står idag för cirka 31 procent av produktion. Den fint blommiga, citrusfruktiga och lätt pinjekryddiga sorten Vermentino är den stora stjärnan bland de vita vinerna och ungefär 750 hektar av marken är hem för denna sort.

Perlato del Bosco är ett av flera utomordentligt fina och välgjorda viner från Tua Rita, som är en av områdets allra bästa producenter. Allt började redan 1984 när Rita Tua och Virgilio Bisti köpte en liten egendom utanför Suvereto söder om Bolgheri. Här fanns ett par hektar vingård, men Rita och Virgilio hade större ambitioner och började plantera ännu mer vin. Ambitionen låg också på kvalitet och de kunde snabbt visa att de hade potential att odla och producera några av landets mest hyllade viner. Redigaffi, som gjordes första gången 1992, är ett exempel på det och sedan lång tid tillbaka rankas det tillsammans med Masseto från Tenuta dell’Ornellaia som landets bästa vin med Merlot. Även vinet Per Sempre hör till de allra bästa i landet i sin genre, druvsorten Syrah. Idag har Tua Rita ungefär 65 hektar stora vingårdsägor och den årliga produktionen av ett dussin viner når omkring 220 000 flaskor.
Veckans vin är ett druvrent vin gjort uteslutande med Sangiovese med första årgång 1992. Det har jästs med den naturliga jästen i koniska ektankar med upp emot en månads skalkontakt och sedan lagrats i en kombination av 2 000 respektive 4 000 liter stora ekfat under totalt cirka 18 månader.
I glaset? Ett väldigt elegant vin med en modern känsla av sorten Sangiovese, solmoget körsbärsfruktig och diskret örtkryddig men också med ypperlig balans där varken frukt eller ekfat tar för sig för mycket. Med tiden i glaset växer vinet i intensitet, ett tecken på att viner har goda framtidsutsikter om man vill lagras det vidare i fem sex år. Smaken är lika fint balanserad och stiligt texturerad och med druvtypiska men snyggt polerade tanniner. Det är helt enkelt ett fantastiskt hantverk.
Mer än 360 flaskor kommer det inte till Systembolaget av det här utmärkta vinet, så det blir till att skynda till de butiker som får en tilldelning.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Tänk inte Chambolle-Musigny och syrliga viner från pinotvingårdarna kring Chablis, tänk heller inte de mest ljusröda och späda pinotvinerna från Tasmanien eller Canterbury på Nya Zeelands sydö. I det här vinet är frukten lite mörkare och tätare, men fortfarande i lättare och frisk stil och med större elegans än kraft. Att enbart tillskriva Pinot Noir ljusröda bär är inte helt korrekt, det finns många kloner av Pinot Noir med högre färgpigment och områden som ger intensitet och något tätare pinotviner utan att fräschören går förlorad. Det här är ett sådant vin.
Förklaringen till den lite mörkare färgen och frukten ligger delvis i det kyliga kustnära klimatet där rankorna får kämpa lite för att mogna druvorna som därmed blir lite mindre med ett tjockare skyddande skal. Det ger ett större förhållande färgpigment (skal) till den mindre mängden druvmust. Den andra förklaringen ligger i klonerna, framför allt den pigmentrika Dijon 777 som alltid ger lite mörkare viner. I den här buteljeringen har den klonen fått sällskap av den lite silkigare och något mer rödfruktiga Dijon 667. Druvorna kommer från fem små lotter om totalt 3.25 hektar planterade år 2010 på en sluttning i Elgin Valley, som tack vare den sydliga och sydostliga exponeringen ger ytterligare svalka. Här på södra halvklotet är sydexponering svalare, särskilt i de kustnära vingårdarna i Sydafrika som vetter mot det kalla havet.
Det var faktiskt inte länge sedan vinodlare började hitta ut till kustområdet vid Elgin och för bara tre decennier sedan var det inte många som trodde att blå druvsorter skulle kunna nå mognad här. Idag vet vi att det går alldeles utmärkt och kvalitetsrevolutionen för just Pinot Noir är ung och har i stort sett uteslutande handlat om kustdistrikten Elgin och Hemel-en-Aarde.

Rent geografiskt är Elgin en dalgång på cirka 300 meters höjd som omges av berg i alla väderstreck. Dalgången är inte direkt platt, snarare en böljande formation av sluttningar. Närheten till havet formar såklart klimatet och här blir det i stort sett aldrig varmare än 30 grader mitt på sommardagarna. Det svala klimatet gjorde att de första vinodlarna satsade primärt på Sauvignon Blanc, men med tiden förändrades synen på detta och några odlare insåg att det skulle vara en utmärkt växtplats för Pinot Noir. De fina havsbottenorienterade sandstensjordarna med inslag av vittrat skiffer bidrog också sitt till att Pinot Noir (och Chardonnay) kom att ge fina viner här.
Även om Elgin är en ungefär 7 000 hektar stor dalgång, täcker vinodlingen idag bara cirka 800 hektar, resten är till stor del fortfarande fruktodling och naturmark. Även om närmare 30 producenter gör vin från Elgin finns det inte fler än nio vinerier här, ett av dessa är Damascene Wines.

Druvorna till det här vinet skördades tidigt, mellan den 11 och 14 februari, vid en mognad på 23.5 till 24.0 Brix. Efter sortering och full avstjälkning av druvklasarna inleddes jäsningen naturligt i små ovala cementtankar. Jäsningen och skalmacerationen var bara tio dagar lång och man tillämpade en försiktig överpumpning av musten som extraktionsmetod. Därefter drogs vinet över till 300 liter stora franska ekfat som bara till 20 procent var nya för malolaktisk jäsning och lagring under tio månader. Alkoholhalten i det färdiga vinet landade på 13.7 procent trots att man upplever en god fräschör i smaken ligger pH-värdet på 3.48 och syran på måttliga 5.2 gram per liter (något lägre än i Bourgogne).

Moya Meaker har i sig inget med det här vinet att göra, men hon var en naturkraft och vacker och vann 1959 titeln som Fröken Sydafrika. Därför har hon fått ge namn till en serie viner som kan sägas symbolisera dessa egenskaper. Bakom vinet hittar vi vinmakaren Jean Smit som har en fin meritlista som bland annat innehåller praktik hos Stéphane Ogier i Côte-Rôtie, arbete i både Marlborough på Nya Zeeland och i Russian River Valley i Kalifornien. Dessutom var under tre år vinmakare på Rustenberg (med Adi Badenhorst) och ett decennium på den förstklassiga firman Boekenhoutskloof här i Sydafrika. Sedan 2017 står han på egna ben då han tillsammans med David Curl (som då ägde ett slott med 14 hektar vingård i Fronsac i Bordeaux) grundade Damascene Wines. David hade redan 2010 köpt en 250 hektar stor äppelfarm i Hemel-en-Aarde och låtit plantera några hektar med Pinot Noir, men med Jean Smit som vinmakare växte vingårdsarealen och de utvecklade firman till en av de mest intressanta i Sydafrika. Moya Meaker Wines ett sidoprojekt till Damascene Wines.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Temperering till 18 grader är perfekt, servering i glas med medelstor kupa och egentligen egalt huruvida det är av rakare bordeauxmodell eller en mer rundkupad bourgognemodell – och direkt ur flaskan känns spontant fullt tillräckligt. Till utseendet är vinet ganska mörkt, vilket är typiskt för den pigmentrika druvsorten bakom det här vinet, och till doften generös med mörk körsbärfrukt, en liten blommighet och en viss örtkryddighet. Ek noteras inte, det är ren druvkaraktär som gäller här. Smaken är medelfyllig och också den mörkt fruktig med en god struktur av mogna och fint integrerade tanniner och en fint uppfriskande och även den snyggt balanserad syra. Det här är ett fint sammansatt och gott vin att dricka nu, men det känns också som att det kan ligga till sig ett par år om man så önskar.

Carignan, Carignane, Cariñena eller Carinyena, kärt barn har många namn som för just den här druvsorten ändå är snarlika. Okej, förutom i Rioja där druvan kallas Mazuelo. Druvsorten kommer från början från Aragonien i nordöstra Spanien och där odlas den fortfarande på drygt 7 200 hektar. Det är dock i södra Frankrike, från Roussillon i väst till Rhônedalen i öst, som den har sitt starkaste fäste. Trots det har arealen här minskats drastiskt från slutet av 1960-talet, då den täckte ungefär 211 250 hektar av vingårdsmarken, till dagens knappt 31 000 hektar. Förklaringen är (tyvärr) ganska enkel, i det gamla Frankrike kunde odlarna ganska lätt ta ut skördar om 120–200 hektoliter vin per hektar, vilket gjorde vinet enkelt och gav druvsorten ett rykte som billig volymdruva.
Det är förvisso sant, så såg det ut och kanske i enklare viner fortfarande idag. Samtidigt finns det flertalet högklassiga viner i både södra Frankrike (främst i regionen Languedoc) och även i Mendocino i norra Kalifornien som mer eller mindre är gjorda uteslutande med Carignan. Det man har kunnat konstatera att kvaliteten kommer med lägre skördeuttag och att magra stenjordar, gamla vinstockar, ett soligt och torrt klimat och odling utan bevattningen leder till kvalitet. En fördel med Carignan, som är mer aktuell än någonsin, är att druvsorten tål värme och till viss del torka bättre än många andra sorter utan att den förlorar syra och fräschör. Därmed är det en framtidsdruva i det på sina håll allt varmare klimatet.

Vigno, eller Vignadores de Carignan, är ett kollektivt varumärke skapat av tolv vinproducenter i Valle de Maule. Syftet var att sätta fokus på druvsorten Carignan från gamla och inte bevattnade vingårdar och få den för området historiska vintypen att leva vidare. Allt tog egentligen sin början efter den stora jordbävningen i området år 1938, då tusentals personer omkom och jordbruket drabbades hårt. Som en del i ett statligt stöd erbjöds vinodlare att plantera Carignan istället för den svagare och lägre avkastande País. I många fall ympades Carignan in på äldre rotstockar med País och Torrontés. Projektet föll väl ut, men när Chile växlade upp från ett ålderdomligt till ett modernt och internationellt influerat vinland under framför allt 1990-talet, kom arealen för Cabernet Sauvignon att växa från 11 000 till cirka 20 000 hektar, den för Merlot fyrdubblades och för Sauvignon Blanc och Chardonnay kom arealen att närmast explodera. Detta på bekostnad av druvsorter som exempelvis Carignan. Trots det gjordes landets första druvrena vin med Carignan år 1994.
När en ny jordbävning drabbade Valle de Maule år 2010 fick satsningen på Carignan nytt liv genom att Vigno etablerades. Med gemensam kraft skulle man satsa på druvsorten och därmed sätta fokus på den lokala och traditionella vinkulturen. Enbart inte bevattnade vingårdar med minst 30 år gamla friväxande stockar får ge vin med namnet Vigno och vinet måste till minst 85 procent bestå av Carignan – resten kan vara andra druvsorter med samma krav på ålder och odling. Vidare måste vinet lagras i minst två år innan försäljning och namnet ”Vigno” måste skrivas ut med större tecken än producentens namn.

I Valle del Maule hittar man idag omkring 700 av druvsortens totalt 845 hektar stora areal i Chile. Dalgången omges av berg som reser sig upp emot 300 till 600 meter, men vinodlingarna ligger generellt sett på 40 till som mest 250 meters höjd. Tack vare närheten till havet i väst sveper det in fuktiga och svala vindar och det gör framför allt nätterna svala och till och med kyliga. Det förklarar dels fruktintensiteten i vinerna, dels den friska naturliga syran. En annan aspekt på dalgångens utmärkta förutsättningar är geologin, som är en komplicerad sammansättning av 290–340 miljoner år gammal vulkanisk aktivitet (under havsytan) med yngre inslag av kvarts, fältspat, granit och mer på ytan maritima avlagringar.

Just det här specifika vinet görs till 100 procent med Carignan som kommer från två vingårdslotter med vittrad granit och lerjord, allt skördat för hand med ett uttag på cirka sju ton per hektar. Druvorna fördes till vineriet i små plastlådor och inför alkoholjäsningen skedde fullständig avstjälkning och två dygns kallmaceration vid strax under tio grader. Jäsningen ägde rum naturligt i cementtankar vid 24–28 grader med två veckors skalkontakt och därefter fick vinet mogna under ett år i äldre foudres av ek.
Bakom vinet hittar vi Bouchon Family Wines som är en firma driven i fjärde generation sedan vinmakaren Emile Bouchon emigrerade från trakten utanför Bordeaux till Colchagua Valley i Chile år 1887. Idag har man tre vingårdar om totalt drygt 123 hektar, allt ekologiskt certifierat och till största del inte bevattnat (framför allt de äldre vingårdslotterna som är planterade på 1950- och 1960-talen).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Den här veckan tar vi oss till Kampanien i södra Italien, en region med ungefär 25 600 hektar av Italiens totala vingårdsyta om nästan 695 000 hektar. Här utgör staden Neapel ett nav i den historiska kulturen. Redan på romartiden var vinkulturen väl utbredd här, men spår visar att vin odlade här för över tretusen år sedan. Det gör området till ett av de äldsta vinområdena i Italien.
I Kampanien hittar man många gamla druvsorter som räknas in i den lokala och i många avseenden unika vinfloran. För röda viner är Aglianico den mest kända. En annan av de verkligt fina klassiska sorterna är Fiano, en grön druvsort som var omtalad redan i början av 1200-talet. Flera syditalienska druvsorter verkar ha kommit från Grekland och de östra delarna av Medelhavet, men Fiano är troligen en genuint italiensk sort. En teori är att den först ska ha upptäckts i området kring byn Lapio (idag har byn omkring 1 700 invånare), som en gång i tiden hette Appia. Vinet härifrån fick namnet Apianum och senare ska det namnet ha förvrängts till Fiano. Den här sorten förekommer under flera namn och DNA-studier visar att Fiano Aromatico och den sort som kallas Fiano di Puglia, som odlas i Apulien (klacken) faktiskt inte är helt identisk med den sort som i Kampanien heter Fiano och där främst ger vinet Fiano di Avellino.

Innan utbrottet av phylloxera mot slutet av 1800-talet var Fiano en betydligt mer planterad och vanlig druvsort än den var efter andra världskrigets slut. Detta trots att den är växtkraftig (vilket brukar uppskattas av odlare) och i det torra klimatet i centrala och södra Italien också en sjukdomshärdig sort, samt att den alltid mognar mitt under hösten och därför är skördad innan eventuellt regnigt höstväder drar in över vingårdarna. Först i mitten av 1970-talet tog ett par odlare tag i Fiano och började åter plantera den. Två decennier senare hade sortens areal vuxit till nästan 800 hektar och sedan dess har den vunnit ytterligare mark tack vare ett ökat intresse för lokala viner. Idag odlas den på drygt 500 hektar i Kampanien och utöver det ett par hundra hektar till i områden som Basilicata och på Sicilien. Det mest kända området för druvsorten är det kuperade landskapet i Avellino, där vingårdarna sträcker sig upp emot 600 till 740 meters höjd. Här uppe vinner vinerna alltid en större fräschör.
Appellationen Fiano di Avellino fick tack vare ett par producenters insatser sin status som DOC år 1978 och år 2003 uppgraderades statusen till DOCG. I ett par decennier har man kunnat räkna Fiano di Avellino som ett av de mest intressanta och bästa vitvinsområdena i hela Italien. Idag täcker appellationen omkring 440 hektar, fördelat över fyra zoner med Lapio som den bäst ansedda. Endast vitt vin tillåts och Fiano måste utgöra minst 85 procent av vinet. Resten kan vara två andra högintressanta lokala sorter, Greco och Coda di Volpe Bianco, samt den mer generiska Trebbiano.

Villa Matilde är en av de bästa producenterna i Kampanien. Firman grundades 1960 av Salvatore Avallone som hade inspirerats av den gamla vinkulturen och ville väcka liv i vintyper som nästintill höll på att försvinna. Inte minst gjorde Villa Matilda sig kända för att väcka liv i det historiska romerska vinet Falernum, men de var också tidiga med att lyfta druvsorter som Aglianico och druvorna som ger vinet Fiano di Avellino. Just det här vinet görs uteslutande med Fiano som kommer från högt belägna sluttningsvingårdar. Vinet är jäst i ståltankar (och bara lagrat fyra månader på sin jästfällning) för att upplevas så elegant och friskt som möjligt.

Stilmässigt skulle man säkert kunna missta det här vinet för att komma från Rhônedalen, framför allt den norra och något svalare delen, men även och de feta citronzest- och gula stenfruktaromerna är förhållandevis lika finns det en härlig medelhavkryddig nyans av cypress och torkade örtkryddor som särskiljer vintyperna åt. Dessutom är syran en liten aning högre i det är vinet. Alkoholhalten ligger på cirka 13.5 procent och syran på 5.4 gram per liter, fullt i klass med det vinerna i Chablis och Bourgogne har.
Vinet njuts perfekt idag och är främst tänkt att drickas ung, inom fyra år från idag. En lämplig serveringstemperatur är cirka tio till tolv grader (helst inte så mycket kallare) och gärna en stunds luftning i karaff för att vinet ska växa i blommighet, kryddighet och aromatik. Maten? Vi tar oss till Medelhavets härliga kök med stekt eller grillad fisk eller skaldjur, olivolja och lite vitlök om man gillar. Och visst fungerar det här vinet också bra till en högst vanlig god fiskgratäng. Enjoy!

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Numera är det ingen hemlighet att man i södra England odlar och producerar mousserande viner av allra högsta kvalitet. I slutet av 1990-talet och under det nya millenniets första årtionde var det inte många som talade om brittiskt vin – trots att kulturen att odla vin i England faktiskt sträcker sig tvåtusen år tillbaka i tiden. Det var romarna som både ur jord- och klimatmässig aspekt såg en potential att etablera vingårdar. Så blev det och särskilt vinet från området kring dagens Sussex blev populärt hemma i Rom. Efter att romarna lämnade regionen på 400-talet minskade vinkulturen och nedgången fortsatte under de kommande seklerna, delvis på grund av att klimatet blev svalare och mer nederbördsrikt. Under ledning av kung Henri VIII skulle vinkulturen få en viss renässans under framför allt 1600-talet och inte minst skulle flera kloster anlägga vingårdar. Vinodlingen fortsatte att ha viss betydelse fram till början av 1900-talet, men de båda världskrigen satte mer eller mindre stopp för de vinodlare som fortfarande fanns kvar.

Det är först på 1980-talet som nytt liv blåstes i de engelska vingårdarna, då i den lite varmare sydöstra regionen Sussex med Denbies Wine Estate som grundades 1986 och Nyetimber som gjorde sina första mousserande viner två år senare. I mitten av 1990-talet fick de sällskap av Ridgeway View i samma region och med det hade England blivit ett vinland som åtminstone några talade om. Fram till 2010 fanns det bara ungefär 550 hektar vinodling i England, tio år senare har den arealen vuxit till 1 840 hektar och den fortsätter att öka i takt med att de engelska vinerna vinner internationellt erkännande.

Exton Park Vineyards grundades av Malcolm Isaac som planterade sina första 4.85 hektar stora vingårdar i Hampshire år 2003. Tjugo år senare har egendomen kommit upp i en areal om 24.30 hektar. Precis som de andra firmorna som producerar mousserande vin här i södra England delar man i stort sett samma geologiska (krita) och klimatmässiga (soligt men svalt utan några direkta värmeböljor) som i Champagne. Att man dessutom har planterat Chardonnay, Pinot Noir och till mindre del Pinot Meunier och följer samma framställningsmetod gör att vinerna likhet med champagne kan vara slående.
I vineriet har man ett väldigt starkt kort, Corinne Seely har sin vinmakarbakgrund i Bordeaux där hon först arbetade på Château Lynch Bages och senare blev chefsvinmakare på Domaine du Chevalier. Innan hon kom till Exton Park Vineyards hade hon konsultuppdrag runt om i världen. Hon har i allra högsta grad varit delaktig i att designa vineriet, där man har små tankar som motsvarar varje vingårdslotts skördevolym. På så sätt kan man vinifiera allt separat och med det bättre anpassa jäsningen till varje lotts unika egenskaper. Satsningen hos Exton Park Vineyards är minst sagt stor och fokuserad på de små detaljerna.
Man gör idag en serie av mousserande viner, både cuvéer, blanc de blancs, blanc de noirs och två rosé varav en är gjord uteslutande med Pinot Meunier. Den cuvée som går under namnet RB32 är en cuvée med cirka 60 procent Pinot Noir och 40 procent Chardonnay som kommer från ett par av firmans vingårdar. Jäsningen av basvinerna skedde i ståltankar, därefter blandades dessa med 80 procent av äldre reserveviner (vilket är en ovanligt hög andel) innan buteljering och den andra jäsningen i flaska. Tre års lagring på jästen, sedan dégorgering och en måttlig dosage på sju gram per liter – fullt i klass med det mesta i Champagne.
Hade man serverat vinet blint, utan att veta vad det är för vin eller ursprung, hade en gissning på champagne varit troligare än på exempelvis crémant från olika håll i Frankrike, en cava eller corpinnat från Spanien eller till och med mycket av det bättre mousserande som görs i norra Italien och i Kalifornien. Doften är medelstor, elegant jästkomplex med en viss brödighet i den svala gula äppelfruktigheten och det finns också ett visst djup och aningen mogna nyanser från den stora mängden reservevin i cuvéen. Smaken är lätt till medelfyllig och påfallande frisk med en liten kritig mineralstruktur och en finstämd frukt och absolut torr eftersmak. Trots den stora andelen Pinot Noir är det ett mer lättsamt än djupt vin och det är utmärkt som uppfriskande och aptitretande aperitif. Njut av vinet nu och de kommande fem sex åren, ungefär.

En lika onödig som nödvändig kommentar – i Sverige kostar vinet ganska precis hundralappen mindre än hemma i England. Det är väl ändå sådant som motiverar begreppet ”prisvärt”.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Från svampskogen till köksbordet – en smakrik och gräddigt svampsoppa, karljohansvampfyllda raviolis med svampbuljong och riven lagrad ost, en god kantarelltoast eller en krämig svamprisotto. Oavsett vart matlagningslusten tar din svampfångst är ett glas gott vin med Nebbiolo det rätt valet, svalt serverat vid 16–17 grader i ett glas med stor rundad kupa. Det kan liksom inte gå fel!

Även om Nebbiolo är en gammal druvsort har dess historia inte varit den allra lättaste. Går vi två århundraden tillbaka var de flesta viner med Nebbiolo oftast blandningar med andra sorter och vinerna var antingen lätta och syrliga, inte sällan lätt oxiderade och emellanåt något spritsiga, eller var de fylliga och fruktsöta och kryddade med örter som en slags vermouth. Den senare stilen har överlevt till våra dagar om än i liten skala, kallas Barolo Chinato och är hos de bättre producenterna ett gott om än lite udda vin. Det vi känner som Barolo idag – och Barbaresco också för den delen – är en mer elegant och helt druvren (100 procent Nebbiolo) vinstil som utvecklades från ungefär 1860-talet och framåt.
Inte heller den vinstilen kom att bli någon större succé för den breda publiken eftersom Nebbiolo är en sent mognande druvsort som sällan ger kraftiga viner, men alltid viner med tydlig och förr om åren ganska rustik och torr tanninstruktur. Få vinodlare i Barolo och Barbaresco kunde leva gott på sin vinproduktion, om ens leva enbart av den, och vinerna dracks mest lokalt. Så kom en våg av modernisering under 1980- och än mer 1990-talet då en grupp unga vinmakare insåg att stilen på vinet måste moderniseras. Gruppen blev känd som Barolo Boys och en ny tid för Nebbiolo hade sett dagens ljus.

I början av 2010-talet kom nästa fas det brokiga livet för Nebbiolo. Nu helt plötsligt blev druvsorten trendig och både Barolo och Barbaresco fick ett stort internationellt genombrott, inte minst hos yngre konsumenter. Vinhandlare och sommelierer fyllde på sina listor med både Barolo och Barbaresco och såklart också den lägre prissatta och lite lenare vintypen Langhe Nebbiolo, som egentligen inte fordrar någon lagring utan kan njutas direkt den har lanserats. Nebbiolo har under de senaste tio åren skrivit in sig allra högst upp på vinvärldens trendlista och är nästintill lika stekhet som Pinot Noir.
Den här utvecklingen syns också på vinlistorna i landet och på Systembolagets sortiment, som i mitten av augusti i år erbjöd omkring 380 viner eller blandlådor av viner från Barolo, omkring 140 från Barbaresco och 116 viner med ursprung Langhe Nebbiolo. Det är ett rätt imponerande utbud. Att trenden bör Barolo är stor och världsomfattande har också inneburit att priserna för de bästa vinerna har skjutit i höjden – på Systembolaget finns det gott om exklusiva baroloviner för 1 000 till 2 000 kronor flaskan och de mest exklusiva vinerna ligger snarare i prislägen över 6 000 kronor flaskan med toppnoteringen 7 495 kronor. Eller 14 995 kronor för den högst prissatta magnumbuteljen. Det är en tråkig men inte helt oväntad del i utvecklingen.

Därför kan vi glädja oss extra mycket åt att vi här hittar en utmärkt barolo för ett attraktivt pris. Till att börja med kan man konstatera att det här återigen är ett lättgillat och charmerande vin från den storartade årgången 2019, som överlag har gett viner med en omedelbar och yppig frukt, silkig textur, stor fräschör och finlemmade tanniner. Om viner med Nebbiolo i stort sett alltid kräver ett par års lagring för att infinna sig i charmsektorn, är det här vinet där redan nu. I doften möter druvsortens och årgångens rena och elegant rödbäriga fruktighet (körsbär och tranbär) en fin jordighet och ger man vinet luft i karaff en kort stund eller i vinglaset, som bör vara av bourgognemodell, växer det också fram en ton av djupröda rosor. Smaken är uppfriskande och fruktig med precis lagom mängd tanniner för att avslöja druvsorten och samtidigt göra vinet lättgillat. Precis som baroloviner ska vara är det ett elegant vin.

Bakom vinet hittar vi Azienda Agricola Virna Borgono som ligger i byn Barolo och ägs av familjen Borgogno. De hör till de äldre vinodlarfamiljerna här i Barolo och kan spåra sina vinodlarrötter tillbaka till 1720-talet. I sin nuvarande form grundades firman Borgogno först 1950 av Enrico Borgogno. En intressant detalj som gjorde att man också ändrade namn på firman var att dottern Virna år 1988 blev den första kvinnan i regionen som examinerades som oenolog och det är fortfarande Virna som driver firman.
Man har en fin vinlista med flera viner med Barbera och Nebbiolo och gör också ett par viner i appellationen Barolo, bland annat från den hyllade vingården Cannubi. Veckans vin kommer dock från flera vingårdar med ungefär 30–50 år gamla stockar (med de klassiska klonerna Lampia och Michet) i ett par vingårdar på 280 till 350 meters höjd. Jäsningen sker i ståltankar vid cirka 30 grader med tio till tolv dagars skalkontakt. Vinet får sedan mogna i framför allt äldre franska ekfat under 18 månader.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Domaine Grand Veneur är en familjeägd egendom som ligger strax söder om Orange i den allra nordligaste delen av Châteauneuf-du-Pape, nästan granne med Château de Beaucastel. Den anrika egendomen (etablerad 1826, snart 200 år med andra ord) drivs av Alain Jaume, som också är firmans riktiga namn, och hans tre barn. Mer detaljerat är Domaine Grand Veneur en enskild egendom i Châteauneuf-du-Pape och Vignobles Alain Jaume en négociantverksamhet som köper druvor, vinmust och viner och förädlar det till viner med ursprung hela Rhônedalen. Jodå, det kan vara lite förvirrande när båda namnen brukar används som avsändare för vinerna, men bortser man från det kan man vara absolut säker på att man får ett utomordentligt gott vin, alldeles oavsett vilket namn man lystrar till.
Allra mest är man känd för sina viner från Châteauneuf-du-Pape (fyra olika buteljeringar) som ofta får skyhöga betyg av internationell press, men kvaliteten gäller hela vägen från insteg till topp. Familjen äger idag omkring 80 hektar vingårdsmark som utöver Châteauneuf-du-Pape omfattar ägor i appellationen Lirac och de två allmänna appellationerna Côtes du Rhône och den mer specifika Côtes du Rhône Villages, som är 23 utvalda byar. Hela vingårdsarealen är certifierad ekologisk sedan 2012.

Les Champauvins är firmans största enskilda vingård, 34 hektar stor och belägen vid vineriet bara ett par meter från gränsen till Châteauneuf-du-Pape. Vingården delar såklart de klimatmässiga och geologiska förutsättningarna med den berömda och emellanåt dyrbara appellationen – men den ligger precis utanför. Därför har vinet den generiska appellationen Côtes du Rhône som ursprung. Druvorna till det här vinet kommer enbart från den här vingården och cuvéen är ungefär 70 procent Grenache, 20 procent Syrah och tio procent Mourvèdre. Eftersom dessa sorter mognar vid olika tillfällen och kräver olika behandling i vineriet, vinifieras de separat. Allt avstjälkas och efter några dagars kallmaceration jäses musten med den naturliga jästen i ståltankar med ungefär två och en halv veckans skalkontakt och regelbunden pigeage, nerpressning av skalkrosset. Den mer oxidationskänsliga Grenache lagras sedan i cementtankar medan de mer syrekrävande Syrah och Mourvèdre tappas i minst tre fyra år gamla ekfat. Totalt sträcker sig lagringen över 14 månader. Rätt seriös vinifiering med andra ord. Med en alkoholhalt på cirka 15.0 procent och en doft och smak som är ett ordentligt steg över majoriteten av viner på den här ursprungsnivån och uppför sig snarare som ett vin från just Châteauneuf-du-Pape. Och att priset är som en helt vanligt tappning från Côtes du Rhône gör det här vinet till ett kassaskåpssäkert dunderfynd!

Om vanliga viner från Côtes du Rhône är helt redo att drickas vid lansering och sedan kan klara lagring fint upp till fem eller sju år, är det här vinet lite djupare och bättre strukturerat och kan därför få ligga ett par år till i vinkällaren om man önskar lite mer mognadsnyanser. Det är absolut inget man behöver göra, Les Champauvins dricks alldeles utmärkt redan nu, serverat direkt ur flaskan eller uppslaget i karaff en kort stund innan. Temperaturen kan gärna vara 18 grader, mest för att balansen mellan frukt och den något värmande alkoholen ska vara som bäst.
Maten som ska komplettera upplevelsen bör vara medelkraftig som mest, då syns vinets finess på ett bättre sätt. Kyckling, ljust kött och nötkött i mer klassiska rätter med sydfranska örter och rostad vitlök gör sig fint, men visst vågar man sig på lite skön nordafrikansk kryddning som spiskummin och korianderfrö, kanske också en gnutta hetta. Detta kryddor är som klippt och skurna för grenachevinernas naturliga kryddighet och inbjudande solmogna frukt. Vill man dricka rött till smakrikare fiskrätter, exempelvis en smörstekt abborre eller gös med sommarens kantareller eller annan svampfångst, är det här också ett trevligt val. I det läget kan man också kosta på sig att servera vinet någon grad svalare.

Oavsett vad du tänker servera vinet till – eller om du bara vill dricka det som det är eller till lite goda ostar, men inte grönmögelostar – är det ett vin att köpa på sig ett antal flaskor för att ha senare i höst och vinter, eller nästkommande år.

Importör i Sverige är Hermansson & Co, www.hermanssonco.se

Den här veckan tar vi oss till distriktet Wachau i Niederösterreich, lite drygt en timmas bilfärd norr om huvudstaden Wien. Som distrikt är det inte särskilt stort, totalt 1 295 hektar som i jämförelse med landets totala areal om 44 210 hektar närmast är försumbart. Just det kan man dock inte säga om vinerna, som hör till de allra bästa vita viner som produceras i landet. I stort sett allt vin här är vitt och Grüner Veltliner är med sina 829 hektar distriktets allra viktigaste sort, detta trots att en bara 239 hektar stor areal har Riesling ofta stulit showen eftersom det är en av världens mest kända druvsorter.

Det mest typiska vinet i Wachau är ändå Grüner Veltliner och den druvsorten har blivit en av svenskarnas allra största favoriter, en vintyp som numera finns på en majoritet av landets bättre restauranger och som har hittat en trygg plats på de flestas matbord. Druvsortens bakgrund hittar man troligen i området kring norra Italien upp mot Österrike och genom DNA-studier har man kunnat fastställa att det är en naturligt uppkommen korsning mellan den rikt fruktiga, något kryddiga och generellt sett syrafattiga Gewürztraminer och den numera så gott som utdöda sorten St Georgener (år 2000 fann man ett par stockar av den i Eisenstadt i Österrike). Idag är det en nästan alltigenom österrikisk druvsort, faktiskt landets mest planterade – och vi älskar den.

I glaset hittar vi precis det vi söker och önskar av druvsorten och den lokala vinkategorin federspiel som i regel är ett ståltanksjäst och elegant vin motsvarande Tysklands kabinett i helt torr stil med en alkoholhalt kring 11.5 till 12.0 procent. Doften är medelstor, rent fruktig med toner av citronzest, grapefrukt och gul stenfrukt med en diskret kryddighet och viss stenmineralisk nyans. Smaken är föredömlig ren och elegant fruktig med en lite piggare syra än vad Grüner Veltliner vanligen bjuder på och en läckert yppig textur av frukt och fetma och gör vinet än bättre anpassade till matbordet. Kokt fisk med vitvinssås, stekt eller friterad fisk med majonnäs- eller crèmefraichesås, skaldjur naturell (skaldjur vill helst inte ha för strama viner, hellre mer fruktkropp), småplockmat som inte alltför karaktärsfulla charkuterier och goda ostar samt – såklart – den klassiska österrikiska schnitzeln, kan gärna stå på menyn.
Servera vinet svalt, cirka tio grader för både karaktär och fräschör, och drick vinet nu och de kommande två åren. Längre lagring är det inte ämnat för.

Bakom det här vinet ligger en för de flesta svenska konsumenter troligen okänd vinproducent, Weingut Josef Fischer. Någon ny firma rör det sig dock inte om, familjen Fischer kan spåra sina vinodlargener fem generationer tillbaka och sedan 2015 är det Josef Fischer som tillsammans med sin hustru Katja sköter om en 11.00 hektar stor vingårdsareal. Medan de allra flesta firmor i Wachau håller till på den norra stranden av floden Wachau, där vinbergen reser sig brant och dramatiskt i steniga terrasser med till största del sydlig exponering, håller den här firman till i Rossatz på den ”södra” stranden där marken är flackare. Rent geografiskt ligger Rossatz dock rakt öster om nordstrandens medeltida stad Dürnstein som är huvudort i östra Wachau.
Firman arbetar sedan lång tid tillbaka enligt ekologiska metoder, något man också har certifierat sig som, och jäsningen sker alltid med den naturliga jästen. Som vanligt här i Österrike går vinet med Grüner Veltliner inte igenom malolaktisk jäsning.
Weingut Josef Fischer är ny på den svenska marknaden och det finns idag flera trevliga viner att bekanta sig med, bland annat två ortswein (motsvarande village i Bourgogne), Riesling från byn Rossatz (209 kronor) och Grüner Veltliner från byn Rührsdorf (209 kronor), samt två lite rikare viner på nivån smaragd (motsvara en fullt utjäst spätlese) med Riesling Ried Kreutzberg (379 kronor) och Grüner Veltliner Ried Mugler (359 kronor).
Vinerna från Fine Wine Service beställs och betalas online och levereras sedan tryggt till din dörr, hur enkelt som helst.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Blanc de blancs, champagnestilen som bygger på enbart Chardonnay (eller åtminstone gröna druvsorter) är inte den mest klassiska typen av vin i Champagne. Går vi tillbaka några hundra år i tiden var det primärt Pinot Noir som odlades i Champagne och ytterligare en bit tillbaka i tiden var det stilla rött vin som gjordes. Dagens Champagne är således ett helt annat distrikt än dåtidens och idag är Chardonnay med sina 10 474 hektar en viktig komponent i blandningen som ger champagne – eller som ensam komponent i blanc de blancs. Lika viktig är den blå Pinot Meunier som odlas på lika stor areal som Chardonnay, men störst är ändå Pinot Noir som odlas på 13 219 hektar.
Till en början användes Chardonnay enbart till blandningar med de blå sorterna, framför allt för finess och fräschör, men när prestigechampagnen Salon gjordes i sin första årgång 1905 blev det början på något nytt, just blanc de blancs. När Taittinger ett halvsekel senare (1952) gjorde den första årgången av sin chardonnaychampagne Comtes de Champagne befästes storheten i stilen. Sedan dess har blanc de blancs blivit en självklarhet i Champagne och dessutom fått spridning till alla vindistrikt i världen där man gör mousserande viner.

Den här veckan tar vi oss därför an en champagne gjord uteslutande med Chardonnay. Den kommer från Charles de Cazanove, en familjeägt hus med säte i Reims som har cirka 200 hektar egna vinmarker fördelat över 64 vingårdar i många byar. Odlingen sköts naturligt och sedan 2021 är man certifierad som HVE3, den högsta nivån av Haut Valeur Environnementale. Sedan firmans grundande år 1811 (av en glastillverkarfamilj) har de gjort en champagne som heter Vieille France. Till en början var det en cuvée, men numera finns den i versionerna blanc de blancs och blanc de noirs (enbart de blå druvsorterna). Omkring 34 hektar av firmans vingårdslotter går idag till vinserien Vieille France.
Sedan 2004 ägs Charles de Cazanove av Christophe Rapeneau vars familj har varit verksamma i Champagne sedan 1901. Hans tradition och kunnande är gediget och han har både blivit invald i distriktets Hall of Fame och utsetts till Champagne Winemaker of the Year, förvisso år 2017, men ändå en fin utmärkelse.
Vinet är såklart gjort med Chardonnay som nästan helt har vinifierats i ståltankar. Inför slutkorkning har man tillsatt en dosage på 10.0 gram per liter, vilket är lite högre än snittet i Champagne idag. Den lilla sötman noteras i den medelfylliga och fruktiga smaken bjuder toner av gula äpplen och citrus och det finns även en liten brödigt nyans från jästlagringen. Möjligen är smaken lite av kortare slag och kanske är syran åt det lite försiktigare hållet till, men det finns en omedelbar måltidsinbjudande känsla snarare än en lockelse att skänka upp den här champagne som en uppfriskande aperitif.
Champagne och mat är en lika uppskattad som tyvärr bortglömd kombination. Trenden mot allt torrare och syradrivna champagner med lägre dosage har gjort att champagne emellanåt är för stram för många maträtter. Här har du dock en champagne som är den perfekta partnern till smörstekt fisk som gärna kan ha ett aromsmör eller en sås med fet textur, exempelvis hollandaise, där just stekytan och smöret gifter sig med champagnens fruktighet och mjuka sötma och där champagnes syra ändå ger en fin balans till rättens feta texturer. Champagnens fina brödighet är också en komponent som på ett utmärkt sätt möter de stekta eller grillade tonerna och brynt smör om sådant finns med i rätten. Det behöver inte vara de mest exklusiva rätterna bara för att det är champagne, en god fish’n’chips med den feta tartarsåsen är exempel på en helt perfekt rätt som kan få sitt lyft mot lyx tack vare champagnen.

Och helt ärligt, är inte champagne något vi alla borde unna oss oftare just att kvotera in lite extra känsla av lyx i vardagen.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Den här veckan tar vi oss till Rüdesheim i Rheingau för ett kassaskåpssäkert vin gjort med Riesling. Tre detaljer är väldigt bra med det här vinet. För det första är det producenten, Weingut Leitz, som är en av de allra bästa och mest pålitliga i regionen. För det andra är det vinet som sådant som är fantastiskt gott och i alla avseenden typiskt, och för det tredje är det priset som i flera år har varit på tok för lågt sett till innehållet i flaskan.
”Det allra viktigaste med det här vinet är att det är väldigt bra, och såklart att det är väldigt typiskt för vingårdarna i Rüdesheim”, säger Johannes Leitz när jag frågar.
Johannes är en driven terroirist, en vinodlare med största fokus på varje vingårds unika förutsättningar och egenskaper. Han har sammanlagt 43 hektar stora vingårdsägor i flera av de finaste lägena i Rüdesheim, bland annat i Berg Schlossberg (1.17 hektar), Rosengarten (1.28 hektar), Berg Rottland (2.46 hektar), Berg Roseneck (1.36 hektar), Berg Kaisersteinfels (1.64 hektar) och Klosterlay (1.36 hektar). Från dessa gör han små volymer av utomordentligt fina vingårdsspecifika viner med distinkt känsla av sina respektive ursprung. Men så blir det små skvättar över från var och en av dem, oftast yngre delar av vingårdarna, och från andra små lägen och de används till hans alldeles för billiga ”enklare” viner.

Att det här vinet (främst från kvarts- och skifferjordar i Berg Rottland, Berg Roseneck och Bischofsberg) och vinet Dragonstone (från vingårdsläget Drachenstein, ska förtydligas) bär engelska namn kan man tycka vad man vill om, men sedan Johannes gjorde sin första affärsresa till USA för att marknadsföra sina viner har han blivit väldigt framgångsrik i USA. Det är därför inte konstigt att han har gett två av sina viner engelska namn, det är ett klokt sätt att flirta med (bland annat) den amerikanska publiken. Men så är också båda vinerna awesome, för att använda ett passande amerikanskt uttryck.

Vi slår upp det lagom kylda vinet, tio grader men helst inte kallare, i ett glas med medelstor kupa och möts omedelbart av en skolboksmässig doft – en absolut renhet och druvsortens fina blommighet i samspel med toner av citrusskal som ger den lite oljiga och parfymerade känslan, dessutom en stenig jordighet som gör att vinet känns än mer högklassigt och komplext än väntat av prislappen. Smaken är fruktig och något avrundad men helt torr och det finns också här en slags fetma och den för Riesling så typiska fruktsyran. Det är precis så bra som man hoppas på från Johannes Leitz.
Drick vinet nu och de kommande sex till åtta åren, svalt som det är (det är ett utomordentligt trevligt sällskapsvin) eller till lite mer eleganta fisk- och skaldjursrätter som inte behöver ha någon direkt sötma, däremot en uppfriskande syra från lime eller citrus. Man kan njuta av det till sashimi, snarare än sushi som kan vara lite sötare, eller till den i augusti typiska soppan man kokar av lättrostade kräftskal med vitt vin och grädde.

Årgång 2023 räknas som bra och på sina håll även högklassig, inte minst när det kommer till Riesling som blev en av årgångens stora vinnare. Säsongen hade bjudit på en del nederbörd men mot slutet av sommaren blev det varmt (upp emot 30 grader i början av september) och det ledde till en snabb utveckling i vingårdarna. Många odlare vittnar om att 2023 blev en av de snabbaste skördarna någonsin. Att Riesling blev så framgångsrik är särskilt positivt för regioner som Rheingau där 2 460 hektar av totalt cirka 3 200 hektar täcks just av Riesling.

Importör i Sverige är Johan Lidby Vinhandel, www.johanlidbyvinhandel.se