Äntligen en riktigt god Pinot Noir från Central Otago som Veckans Vin här på Vinlegender!

Nya Zeeland är förvisso ett litet vinland, men ett välkänt sådant och ett vinland som växer så det knakar. De senaste tio åren har den planterade arealen ökat från 35 510 till 41 860 hektar och alltjämnt är det Sauvignon Blanc som med sina idag 27 084 hektar är den totalt dominerande druvsorten. I jämförelse är därför Pinot Noir att betrakta som en liten spelare i den nyzeeländska vinkulturen, men dess areal täcker idag 5 687 hektar och det gör den till landets näst mest planterade druvsort. Redan på 1970-talet och än mer på 1980-talet hade de första lovorden för Pinot Noir sipprat ut från det då knappt ens omtalade vinlandet Nya Zeeland. Då handlade det om distriktet Martinborough på Nordön, men det var först mot 1990-talets slut som Pinot Noir började slå igenom med full kraft – och då i distriktet Central Otago längst ner i söder. Vin hade faktiskt odlats här i södern redan i slutet av 1800-talet och till och med vunnit priser i vinutställningen i Sydney år 1881 – som ”Burgundy”. Exakt vad m för viner det rörde sig om är kanske oklart, på den här tiden stal man friskt namn från välkända vinregioner på sina viner.
Dagens Central Otago har i sina fem underområden sammanlagt 2 055 hektar stor vinodling och Pinot Noir är med 1 656 hektar den absoluta stjärnan (följt av 172 hektar Pinot Gris och 92 hektar Chardonnay). Trots de sydliga läget är det ett av de varmare vinområdena på Nya Zeeland eftersom man tack vare omgivande berg har ett kontinentalt snarare än kustinfluerat klimat.

Prophet’s Rocks Wines grundades 1999 och kan på sitt sätt räknas till de mer klassiska firmorna här. Man har sitt säte i området Bendigo i nordost som är det soligast. Man använder enbart druvor från sina egna vingårdar, har inte helt oväntat Pinot Noir som sin viktigaste sort och gör bland annat två vingårdsspecifika viner. Ett av dessa är Rocket Point Pinot Noir som kommer från just Rocket Point Vineyard som ligger i den allra nordligaste delen i Bendigo och är en av de brantaste vingårdarna i hela Central Otago. Den stiger från 226 till 351 meters höjd och blickar ut över Lake Duncan. Tack vare den magra och väldränerade skifferjorden blir skördeuttagen förhållandevis små, omkring 30 hektoliter per hektar, och de soliga dagarna fångar fruktintensitet medan de svala nätterna bevarar en härlig syra.
Vinmakaren Paul Pujol har både lokal (Marlborough) och internationell (Alsace, Loire och Oregon) erfarenhet och har ett samarbete med François Millet som under många år var vinmakare hos Domaine Comte Georges de Vogüé i Chambolle-Musigny i Bourgogne. Här hos Prophet’s Rock väljer man till skillnad från i Bourgogne dock att avstjälka alla druvklasar, annars är framställningen mer eller mindre identisk med den i Bourgogne; en inledande kallurlakning, naturlig jäsning i små öppna tankar, skonsam pigeage (nerpressning av skalkrosset) och efter jäsningen omkring tio månaders lagring i 228 liter stora ekfat från Bourgogne, cirka 15 procent nya.

Allt man vill ha från Pinot Noir finns här, det lätta och friska och mjuka och om man så vill lite mer sensuella. Och det man brukar få från det lite varmare Central Otago finns också här, ett djup och en slags intensitet som dock inte gör vinet kraftigt, bara mer lättgillat. Det här är väldigt välgjort och oerhört lättgillat, allra helst när det serveras svalt vid cirka 16 grader och då gärna i en medelstor kupa för att lyfta aromerna.
Maten bör vara medelkraftig som mest, stekt eller grillad vit fisk med ett gott persiljesmör och smörstekt svamp och gärna en mild sötma från rotsaker (jordärtskocka, morötter, rotselleri, palsternacka, persiljerot) eller motsvarande rätter med kyckling eller kalvkött. Vinet njuts allra bäst nu och de kommande tre till fem åren.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Mousserande vin hör egentligen alla årstider till, men nu på våren och inför alla mottagningar, fester och bröllop som duggar tätt, är säsongen för bubblor större än någonsin på året. Och vill man vara lite speciell och servera ett på sitt sätt ganska unikt mousserande vin är Danza Escumoso de Albariño särskilt intressant – ytterst lite mousserande vin av den druvsorten produceras nämligen.

Albariño är en gammal druvsort med en brokig historia. Under lång tid trodde man att det rörde sig om Riesling som hade färdats med cisterciensermunkar från Tyskland genom Bourgogne och hit ner till det nordvästra hörnet av Iberiska halvön. Studier gjorda på 2000-talet visar snarare att det rör sig om en lokal druvsort i den här delen av Spanien (och strax söderut i Vinho Verde i Portugal där sorten heter Alvarinho) som har odlats här i minst tusen år. Det kan till och med röra sig om en sort som fanns här när romarna hade hittat till området för tvåtusen år sedan. Att det är en lokal druvsort förstår man när man tittar på statistiken – drygt 90 procent av all Albariño och Alvarinho i världen odlas just här.
I det gamla Spanien var vinet härifrån uteslutande lokalt, det såldes aldrig utanför regionen. Vinet var enkelt, alltid odlat enligt det traditionella systemet pergola, högt uppbundna rankor som gav stora skördar av inte alltid ordentligt mogna druvor som resulterade i viner med ganska lätt kropp, hög syra och lågt pH. Efter att området Rias Baixas i Galicien började uppmärksammas på 1980-talet och 1988 fick status som egen appellation, Denominación Origen, utökades odlingen från några hundra till dagens cirka 4 000 hektar och från 14 vinerier till dagens 180. Samtidigt förändrades odlingen med mer genomtänkta vingårdar, oftast med tätare plantering och med lägre uppbindning i spaljé. Med det har också kvaliteten förändrats markant till det bättre.
Klimatet i Galicien är som gjort för vitt vin, den direkta närheten till Atlanten innebär att det sällan blir varmare än 25 grader på dagarna. Dessutom har man skyhög nederbörd, cirka 1 700 till 1 900 millimeter om året, vilket gör landskapet svalt och fuktigt och lummigt grönt. Det förklarar varför den här delen av landet kallas ”det gröna Spanien”. Omkring 98 procent av allt vin i Rias Baixas är vitt och totalt sett är drygt 90 procent av arealen här planterad med Albariño. Och står det Albariño på vinets etikett måste 100 procent av vinet vara gjort med Albariño. Övriga druvor i området är Treixadura, Loureiro och den minst vanliga Doña Blanca.

Det unika med det här vinet är att det är mousserande, bara en försvinnande liten del av vinet i Galicien är mousserande. Det har gjorts med 100 procent Albariño och som allra vanligast för sorten har jäsningen ägt rum i ståltankar vid låg temperatur för absolut renhet och fräschör. Därefter har vinet buteljerats och jäst en andra gång enligt den klassiska metoden, lagrats under nio månader på jästfällningen (idén är densamma som för cava) och inför slutkorkning tillsatts en dosage på tio gram per liter för att balansera den pigga syran som mättes upp till höga 6.75 gram per liter.

Det hör verkligen inte till vanligheterna att dricka mousserande vin gjort med Albariño, så referenserna är närmast obefintliga. Möjligen kan man göra jämförelser med crémant från Alsace eller Loire som också görs med aromatiska druvsorter och det är ungefär där någonstans som det här vinet landar. Rent fruktigt med fina toner av citronzest, gula äpplen och en slags blommighet. Vinet har lagrats för kort tid på jästfällningen för att ha hunnit utveckla någon autolytisk komplexitet, här är det istället fruktighet och svalka som gäller. Smaken är också fruktig och initialt med en viss antydan till sötma, men ganska snabbt tar syra och fräschör över och därmed upplevs smaken helt torr. Det är rätt trevligt, friskt och fruktigt och en utomordentligt fin aperitif till vårens och sommarens bjudningar. Servera vinet vid cirka åtta till tio grader och gärna i ett champagneglas med viss kupa.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det har varit fantastiskt intressant och glädjande att följa den australiska vinindustrin under de senaste 35 åren. Då, när den på sitt sätt fortfarande kunde ses som något ny (trots att vin har odlats i Australien sedan 1830-talet var det först på 1960-talet som bordsviner började ta över från starkviner och brandy), gjordes omkring 80 procent av landets vin av en handfull stora vinföretag. På den tiden var det stora varumärken och multi-regional blends (blandning av druvor från flera regioner) och teknisk vinmakning som gällde, inte småskaligt hantverk och känsla av ursprung. Utöver en handfull premiumviner som exempelvis Grange från Penfolds, fanns det inte många verkligt exklusiva viner i landet – och det efterfrågades heller inte. Idag är det något helt annat, det finns mängder med små hantverksfirmor som producerar småskaligt viner av högsta kvalitet och viner som speglar sin växtplatser och som kan lagras i många decennier för den som har utrymme och tålamod.

Familjen Glaetzer lämnade sitt hemland Tyskland för att 1888 slå sig ner i Barossa Valley. Där planterade de vin och blev en av de tidiga familjerna inom vinodling, bara några decennier efter att de första vingårdarna hade planterats här. Det skulle dock dröja lite mer än ett sekel innan familjen blev vinproducenter och då var det Colin Glaetzer som 1995 grundade det lilla vineriet Glaetzer Wines.
Colin Glaetzer var lite av gamla skolans australiska vinmakare och firmans lyft kom för med sonen Ben som 2002 bara 25 år gammal tog över ansvaret för vintillverkningen.

”Förr om åren gjorde jag vinerna i ett rikare och fruktigare stil med mer och framför allt nyare fat, idag har i stort sett alla vinmakare börjat skörda druvorna tidigare och vinifiera vinerna i mindre andel nya fat”, säger och förklarar att det ger viner med betydligt större fräschör.

”Precis så tänker jag när gör alla mina viner, jag vill ha en fullgod fruktighet i dem men hellre fräschör än tyngd och bland annat når jag det genom att skörda en viss mängd druvor tidigare för fräschörens skull, men det mesta vid fullgod mognad för att ge vinerna frukt och kropp”, lägger han till.
När vi talar om bruket av ekfat har han en tydlig filosofi, att faten ska rama in vinerna och bidra till struktur, men egentligen inte ge dem en tydlig karaktär eller doft och smak av ek. Det märks tydligt i hans viner av idag. Ben berättar att han numera arbetar med 16 tunnbindare men att de är allra viktigast att ekstavarna måste vädras i ur och skur under minst två men mycket hellre minst tre år för att laka ur de mest bittra karaktärerna och hårdaste tanninerna.
”Det är mindre viktigt om det är amerikanska ekfat, som jag har mest av, eller franska, men jag är väldigt mån om att välja fat med försiktig rostning”, säger Ben.

I glaset har vi mörkt purpurrött vin med en nästan ogenomtränglig färg – så är det ofta med riktigt seriösa australiska viner byggda med Shiraz och Cabernet Sauvignon (i det här fallet ungefär 70 respektive 30 procent). Utifrån det kan man vänta sig ett vin med täthet och fruktdjup och det är precis vad man får, intensivt med en solstänkt mörk bärfruktsötma och med en elegant ram av ekfat som inte på något sätt tar över. Det är såklart omedelbart gott och inbjudande, men ger man sig till tåls och låter vinet stå i glaset en kvart eller så utvecklas det mot precis den elegans som Ben talar om när han presenterar sin idé. Ett råd blir därför att slå upp vinet i karaff en halvtimma innan servering. Smaken är medelfyllig och också den initialt byggd med den mörka bärfrukten och med en fin kryddighet, men smaken lyfts med en frisk fruktsyra och stadgas upp av en tydlig men fin tanninstruktur. Det hela lockar till grillen, en köttbit med protein och sälta, ett gott kryddsmör och stekta grönsaker med en gnutta grillad citron över. Eller till långkokt kött med rödvinssyra i såsen. Exempelvis.
Viktigast av allt, det är ett väldigt välgjort och gott vin med alla australiska parametrar på rätt plats, ett vin att dricka nu eller spara i vinkällaren för lite mer finess om fyra till sex år.

Samtidigt som Anaperenna släpps på Systembolaget släpps också firmans kanske mest kända och omtalade vin, 2021 Amon-Ra Shiraz (nr 94165 för 501 kr). Det är ett druvrent vin med Shiraz som kommer från de bästa och äldsta vingårdslotterna, framför allt cirka 80–130 år gamla stockar. Det är ett välgjort och på alla sätt typiskt vin med en generöst fruktig doft, men mer parfymerad och intensiv än direkt tät och kraftfull. Frukten är söt och mogen, men det finns också en liten rökighet och krydda som kommer från ekfaten, ungefär 95 procent fransk ek och fem procent fat av amerikansk ek. Det är ett vin man kan njuta av direkt, helst serverat vid 18 grader än rumstempererat för att lyfta fram lite mer av vinets eleganta sidor, och hellre till allehanda kötträtter (stekt, grillat, grytor, långkok, och varför inte en riktig god burgare) än på egen hand. Vill man lagra vinet finns det potential till åtminstone tio år i källaren.

Importör i Sverige är Solera Sweden, www.solera.se

Det finns så gott om viner som kvalificerar sig som Veckans Vin här på Vinlegender att man aldrig skulle behöva välja samma vin men med annan årgång igen. Och så finns det viner som är så fantastiskt bra och köpvärda att man egentligen skulle kunna ha dem som stående rekommendationer, varje vecka. Vinerna från Domäne Wachau i Österrike hör till den senare kategorin och allra helst gäller detta det fullkomligt magnifika rieslingvinet från toppvingården Achleiten.

Ried Achleiten är en av de allra bästa och mest omtalade vingårdarna i Wachau. Den täcker 22.33 hektar och ligger på en påtagligt brant och terrasserad sluttning, som mest hela 77 procent, som reser sig upp från floden Donau vid byn Weissenkirchen. Vingården har ett fint västligt och sydligt solberikat läge (upp mot 2 080 soltimmar per år) med en mager jord av vittrat urberg. Kooperativey Domäne Wachau har 44 vinodlarfamiljer som medlemmar och av dem äger 21 familjen sammanlagt 5.30 hektar med Riesling i den här fina vingården.

Att Wachau är ett av världens allra bästa områden för Riesling är väl känt och ett vin som det här ger tydlig förståelse för den uppfattningen. Den karaktäristiskt blommiga och citruszestfruktiga doften finns här, lika lättsamt elegant (typiskt för druvsorten) som djup och smakrik (typiskt för områdets vingårdslägen och kvalitetsnivån) och en fint stenig och mineralisk känsla finns också i både doften och smaken. Och så den absoluta renheten, som är så underbar. Det är ett medelfylligt och smakrikt vin, men fantastiskt frisk och mineralisk – precis så som man önskar av ett rieslingvin av yppersta kvalitet.

Det här ett underbart vin att dricka precis som det är, svalt vid cirka tio grader snarare än kallare för att ge utrymme för vinets fina frukt att ta plats, nu som ungt eller med upp emot tio års lagring om man vill ha lite mer djup och komplexitet i doft och smak. Men precis som med andra rieslingviner är det extra trevligt att matcha det med mat och då allra helst med maträtter som har motsvarande frisk syra för att skapa full balans. Eftersom det här vinet är helt torrt bör man undvika söta smaker i maten och hellre servera det till exempelvis fiskrätter med klassiska vinsmaksatta såser eller med syrafriska såser med kokosmjölk, lime och citrongräs. Och såklart är det ett prima vin att njuta av till vårens sparris som faktiskt inte särskilt långt borta nu. Köp några flaskor och spara till dess.

Domäne Wachau är samma producent som tidigare hette Freie Weingärtner Wachau. I sig är det inte en särskilt gammal vinproducent, men den vilar på en historia som sträcker tillbaka till år 1137. Det var nämligen då som Weingut der Herrschaften von Dürnstein und Thal Wachau (Adelsmännen i Dürnstein och Wachau) i Dürnstein omnämndes för första gången. Sedan 1280 kom också flera välkända vingårdar att tillhöra egendomen och under seklernas gång skulle alltmer land läggas. Som markägare skulle egendomen få en enorm makt och under de kommande seklerna blev den stora domänen allt rikare, medan bönderna som fick arrendera marken och betalande tionde och fick slita för brödfödan. Vingårdarna brukades av hundratals arrendatorer fram till 1938 då prins Ernst Rüdiger Starhemberg sålde marken till dem. Eftersom de alla var små jordbrukare och inte hade något eget vineri beslöt de att bilda ett kooperativ – Winzergenossenschaft Wachau. Ur detta föddes det som 1990 skulle komma att kallas Freie Weingärtner Wachau – de fria vinodlarna i Wachau. Med en ambitiös och skicklig ledning som fokuserar på minsta detalj i vinodling och vinframställning, därtill toppvingårdar som Kellerberg, Singerriedel och just Achleiten är det här ett av världens allra bästa vinkooperativ.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

La Clape är en av de allra bästa och mest hyllade av de 23 appellationer som finns i den sammanlagt 240 000 hektar stora vinregionen Occitanie (före detta Languedoc-Roussillon). Statusen som egen appellation kom först 2015, dessförinnan fick vinfirmorna nöja sig med att använda de mycket större och mer övergripande appellationerna Coteaux du Languedoc eller till och med bara Languedoc som ursprung på sina viner härifrån. Idag omfattar La Clape fyra byar samt utkanten av storstaden Narbonne och den sammanlagt 768 hektar stora vingårdsarealen ligger ungefär tio till 15 kilometer från Medelhavskusten. Klimatet är såklart soligt och varmt och en utomordentlig växtplats för de typiska sydfranska druvsorterna, som har sina fötter i jordar dominerade av sandsten, vittrad sandsten, kalksten och mineralrik lera.
Omkring 80 procent av vinet här är rött och enligt regelverket ska det till minst 70 procent utgöras av Grenache (den sorten ska ingå till minst 20 procent), Syrah och Mourvèdre och det kan röra sig om en eller två av sorterna eller alla. Dessutom används sorterna Carignan och Cinsault. En liten mängd vitt vin görs också med druvsorterna Bourboulenc, Grenache Blanc, Clairette, Rolle (Vermentino), Picpoul, Roussanne och Viognier – men mest typiskt för La Clape är det röda vinet.

Det är därför Veckans Vin är ett rött vin härifrån och det är verkligen ett vin som presterar från sin allra finaste sida. Medelhavets solvärme finns här med sin djupa och generösa fruktmognad som ger sig uttryck i björnbär och mörka plommon, nästan med en liten känsla av bakad frukt utan att elegansen har gått förlorad. Och Medelhavsvegetationens kryddiga nyanser av salvia, blommande timjan och torkad rosmarin finns också här. Det är i allra högsta grad både ursprungs- och druvtypiskt, för att inte säga absolut underbart gott. Smaken är medelfyllig, också den solmogen och insmickrande fruktig med en måttlig syra (helt förväntat av området) och en sammetslen tanninstruktur.

I cuvéen hittar man de typiska druvsorterna Syrah, Grenache och Mourvèdre som har vuxit i jordar dominerade av sandblandad kalksten med ett visst innehåll av lera. För framför allt Syrah och Mourvèdre sträckte skalkontakten under vinifieringen ut sig över närmare 40 dagar och man tillämpade nerpressning av skalkrosset två gånger om dagen som extraktionsmetod. Därefter drogs vinerna över till ekfat för malolaktisk jäsning och lagring. För både Grenache och Mourvèdre har den cirka tolv månader långa lagringen skett i äldre större ekfat, medan Syrah har uppfostrats i 300 liter stora ekfat som till ungefär 20 procent var nya.
Det är ett vin man njuter av direkt, helst serverat i glas med större kupa (det spelar ingen större roll om den är av bordeauxmodell eller om det är en större och rundare bourgognekupa), direkt ur flaskan eller efter en kort stunds luftning. Slå hellre upp vinet kring 18 grader än varmare, då vinner det lite extra fräschör.
Maten bör vara medelkraftig och rent spontant lockas man av stekt eller grillat nötkött eller vilt och finns det inslag av sydfranska örter som timjan, rosmarin, lagerblad och salvia och gärna också lite vitpeppar, blir också näsan nöjd i doftmötet. Blir det kvar något av vinet till de medelkraftiga ostarna (vitmögelostar, getostar eller hårdostar, men inte blåmögelostar) blir det också en lyckad njutning.

Bakom Domaine de Boède hittar vi toppfirman Château de la Negly som ligger alldeles intill och som har skött den 25 hektar stora egendomens vingårdar sedan början av 2000-talet. Det är också Château de la Negly som vinifierar druvorna och därför står som avsändare – och det är minsann ingen dålig garanti för kvalitet. Vill du läsa mer om Château de la Negly och deras mer exklusiva och absolut fantastiska viner, hittar du mer om den här på Vinlegender. Skriv in ”Negly” i sökrutan som kommer du rätt. Skynda sedan att köpa några flaskor av det här vinet, det är stort köpvärde i det!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Det är alltid så roligt att slänga fördomar åt sidan, att se på saker med neutrala och nyfikna ögon – och i vinvärlden göra detsamma med vidöppna, nyfikna och neutrala sinnen. På det sättet närmade jag mig återigen champagneproducenten Palmer & Co för ett år sedan (ungefär) efter att för länge sedan ha bestämt mig för att de inte var så bra att de förtjänade min fulla uppmärksamhet. Med betoning på … ”för länge sedan”.
Så gick åren utan att jag återknöt bekantskapen. Känner du igen dig i det beteendet? Så är vi nog de flesta av oss. Men så bestämde jag mig för att arrangera en middag för medlemmar här på Vinlegender på vår hemmarestaurang (där vi hela tiden arrangerar fantastiska vinmiddagar) och temat skulle vara champagner från Palmer & Co, genomgående. Den middagen golvade mig – jag var i alla avseenden oväntat imponerade över det sensationella kvalitetslyft jag upplevde att firman hade gjort. Sedan dess är jag en hängiven fantast.
Palmer & Co grundades som ett kooperativ av sju vinodlare år 1947. Tiden var den rätta, i det efter andra världskriget sargade Europa var det svårt att livnära sig på vinodling och att dessutom behöva ge sig på att sälja sina viner var en närmast omöjlig uppgift. Det var här som kooperativen kom att spela en avgörande roll i att vinodlingen inte bara överlevde utan också utvecklades. Det ursprungliga namnet på kooperativet var lite mer storslaget, Producteurs des Grand Crus de Champagne, vilket ändå var rätt passande med tanke på att deras vingårdar till stor del lågt just i byar klassificerade som grand cru och deras säte vara i Avize, en av de allra bästa byarna för Chardonnay i Champagne. Med tiden växte kooperativet med flera vinodlare och betydligt större areal och 1967 ändrades namnet till Producteurs de Grands Terroirs de la Champagne. Man är dock känd som Palmer & Co efter varumärket på deras champagner. Idag har kooperativet omkring 320 medlemmar som tillsammans äger över 400 hektar vingårdar, fortfarande till stor del i byar som klassificeras som grand cru.
Satsningen har genom åren varit enorm med köp av tre intilliggande egendomar så att man idag har stora källargallerier under jord. Dessutom har man gjort stora kvalitetslyftande tekniska investeringar och utveckling av vingårdsarbetet.
Denna årgångslösa instegscuvée är inte bara väldigt välgjord och god, den är också vänligt prissatt så att man blir glad. Vinet gjordes med en liten övervikt av den eleganta Chardonnay, 57 procent, med en balans av 22 procent Pinot Noir och 21 procent Meunier. Basårgången i cuvéen är 2017, men 40 procent av innehållet utgörs av äldre reserveviner som ger djup och fin nyansrikedom till både doft och smak. Alla komponenter i vinet är jästa i ståltank och efter blandning och den andra jäsningen i flaska och 50 månaders lagring på jästfällningen, dégorgerades champagnen i början av juli 2022. Då tillsatte man 6.5 gram socker per liter, en fullt normal men inte särskilt hög dosage för smakbalansens skull.

Och visst håller kvaliteten hög nivå, högre nivå än förväntat av prislappen och så hög nivå att man vill köpa mer. Den tidigare upplevelsen (för länge sedan) av en slags jolmighet är ett dåligt minne blott, istället är det en renhet, elegans och friskhet som möter upp i doft pch smak. På så sätt är det här en utmärkt aperitif, såsom champagne oftast serveras, med en aptitretande fräschör. Slå gärna upp champagnen vid svala tio grader snarare än kylskåpskall för att lyfta fram aromerna och av samma anledning premieras ett champagneglas med viss kupa snarare än de klassiskt smala flöjtglasen.
Är ni många i sällskapet kan man välja samma champagne i större format, magnum för 903 kronor och dubbelmagnum för 2 807 kronor – eller varför inte en sexlitersflaska för 6 515 kronor. Och vill man ta sig till lite högre höjder hos Palmer & Co kan man ta steget vidare och köpa en underbara NV Brut Rosé (nr 82260 för 531 kr) eller den minst sagt makalösa NV Blanc de Noirs (nr 75799 för 571 kr).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det är en väsensskillnad mellan det som gemene man tror om Zinfandel och det som druvsorten är kapabel att producera och som kännare av vin verkligen vet. I mer publika viner är det fruktsötma, mjukhet och alkoholvärme som gäller och det är oftast det som har fått stå referens till druvsortens personlighet. Vi lägger det åt sidan och tittar istället på vad Zinfandel kan göra på allra högsta nivå.
Först och främst är det viktigt med en ambitiös producent och till dem kan Ridge Vineyards verkligen räknas. Det är till och med så att firman har varit en av de allra mest drivande för kvalitetsviner med Zinfandel under de faktiskt 60 år som de har gjort förstklassiga och lagringsdugliga zinfandelviner i Sonoma County. Dessutom är det alltid en fördel att vinet kommer från gamla stockar i vingårdar med utmärkt läge. Och Pagani Ranch i Sonoma County är precis en sådan magnifik och historisk vingård.

Vingården ligger utefter Highway 12 (Sonoma Highway) som löper genom Sonoma Valley och mitt på dagen är det många som stannar till här för att köpa lunch från den mexikanska food truck som oftast står parkerad här under vardagarna. Och även de som inte är hungriga stannar ofta till här för att ta bilder på de vackra gamla knotiga stockarna som har en fantastiskt historia att berätta.
Ursprungligen planterades vingården de sista åren på 1880-talet och början av 1890-talet och då som en field blend med en dominans av Zinfandel med stort inslag av Petite Sirah samt Mataro (Mourvèdre), Alicante Bouschet och lite mindre av Carignane, Grand Noir, Peloursin och Criolla Chica samt den gröna sorten Muscadelle som planterades på 1910-talet.
När Felice Pagani köpte egendomen i slutet 1880-talet var det här primärt en stor mjölk- och boskapsfarm, men det fanns redan då en liten vingård. Under början av 1890-talet planterade han ytterligare vin och fortsatte med det fram till 1914 till en areal om 12.15 hektar. Det är också den storlek som vingården har idag. När Felice gick bort 1924 tog sonen Louis över och han fortsatte att sköta om vingården utan bevattning och helt utan bekämpningsmedel. Fortfarande idag ägs vingården av familjen Pagani som driver den i fjärde generation.
Vingården har två olika typer av jordar. Den delen som ligger närmast Sonoma Mountain, som ligger mitt i dalgången, har en askgrå jord som ger viner med lite mer stram struktur. Närmare vägen är jorden djupare och rikare och har också inslag av järnoxid och härifrån får vinet en större kropp och mer parfymerad fruktighet.

Ridge Vineyard har arbetat med den här vingården länge och gjorde sitt första vingårdsspecifika vin härifrån 1991. Till årets vin skördades druvorna i mitten av oktober, sorterades och avstjälkades sedan fullt med en försiktig krossning av druvorna. Jäsningen skedde liksom alltid här hos Ridge Vineyard med druvornas naturliga jäst och därefter drogs vinet över till 225 liter stora amerikanska ekfat (man har alltid premierat amerikanska ekfat, även om man gör experiment i liten skala med andra fat) som till bara liten del var nya. Mer än hälften av faten är över tre år gamla och avger knappt någon doft eller smak av ek längre. Lagringen sträckte sig över 14 månader.

I glaset har vi ett härligt djupt, fruktigt och ganska fylligt vin som tydligt visar personligheten hos bra Zinfandel, i årets cuvée cirka 90 procent, med toner av mörka bär, solsötma, en viss nyans av söt tobak, en fin fruktsyra (Zinfandel har oftast en hög syranivå, särskilt om druvorna kommer från gamla stockar) och en kännbar men fint balanserad tanninstruktur. Trots den lite fylligare kroppen finns det också elegans och silkighet här, men vinet är primärt att ses som en följeslagare till lite smakrikare mat. Vinterns värmande och smakrika rätter av långkokt kött, grytor, goda vilträtter i största allmänhet och rätter med mörka skysåser (gärna smaksatta med något sött starkvin för att möta vinets rika frukt) och smörstekt svamp är välkomna. Det gäller också rätter men något inslag av sötma, som exempelvis honung i glaze till fläskkött eller kyckling eller sötman från rotsaker av olika tillagningsmetod.
Vinet är utomordentligt gott att dricka idag, gärna serverat kring 18 grader så att en viss svalka lyfter fram finessen mer och har man lust kan man slå upp vinet i karaff en halvtimma eller så innan servering. Det här är också en fin vintyp att lagra, något som dessvärre inte lyfts fram tillräckligt ofta i samtalen om Zinfandel. Har man provat den här typen av vin med tio års ålder vet man och har man provat den vid 15–20 år eller äldre då är man än mer övertygad om att man borde lägga undan några flaskor i vinkällaren.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Man skulle mycket väl kunna kalla den här stilen på smakrikt och djupt fruktigt vin för vintervärmare, kanske delvis också på grund av att alkoholen har landat på 14.5 procent, men under 2000-talet har Penfolds utvecklat sina viner så att de idag är betydligt mer eleganta än tidigare.

Penfolds har en omfattande produktion av allt från enklaste viner till några av Australiens mest hyllade och dyrbara. Man har också en lång och gedigen historia av att göra flera av dem. Med tanke på att man knappt drack torra bordsviner i Australien i mitten av 1900-talet (starkvin och brandy var det vinmässiga som premierades) är det rätt märkvärdigt att det här vinet gjordes första gången 1959. På den tiden hette vinet Kalimna Bin 28 efter vingården Kalimna i Barossa Valley som firman köpte 1945. Själva vingården är gammal, den planterades redan på 1890-talet och när den ägdes av William Salter mellan 1898 och 1918 var det faktiskt Australiens största enskilda vingård. Idag är vingården 137 hektar stor och planterad till cirka 60 hektar med Shiraz (hälften av den arealen har 50 till drygt 100 år gamla stockar), 30 hektar Cabernet Sauvignon och resten Mourvèdre, Petit Verdot och Sangiovese. Genom åren har Kalimna Vineyard inte bara varit källan till vinet Kalimna Bin 28, utan också varit en viktig vingård för förstklassiga druvor till toppvinerna syrahvinerna Bin 389 och St Henri och cabernetvinet Bin 707 och faktiskt också ikonvinet Grange.
Numera är vinet Bin 28 Shiraz en så kallad multi-regional blend, ett vin gjort med druvor som kommer från flera regioner. Att man gör så i Australien handlar ofta om att skapa en komplexitet i vinerna, en förening av solvärme och svalka, kraft och elegans. Av den anledningen har man sedan länge strukit Kalimna ur vinets namn. Fortfarande idag är Barossa Valley en viktig komponent i vinet och den del som bygger störst rikedom, kraft och solmognad i det mörka och fruktgenerösa vinet. Lite mer finess kommer från druvorna som har odlats i McLaren Vale och Padthaway söder om Adelaide som har ett svalare kustinfluerat klimat. I stil ungefär mitt emellan dessa och Barossa Valley hittar man basvinerna från Clare Valley norr om Adelaide och Wrattonbully som ligger intill Coonawarra.
På typiskt australiskt vis har man en ovanligt kort skalkontakt under vinifieringen, faktiskt bara knappt en vecka (mer typiskt för rött vin är två till tre veckor), men eftersom man tillämpar metoden submerged cap (jäsning med skalkrosset helt nerpressat i den jäsande musten) får man en särskilt stor extraktion. Det förklarar både den täta färgen, den stora intensiteten och den tydliga men ändå rätt fina tanninstrukturen. Därefter har vinet dragits över till 225 liter stora amerikanska ekfat som till bara sju procent var nya och i dessa slutjäst, gått igenom malolaktisk jäsning och sedan lagring under tolv månader.

Det här är inget blygt vin, det är djupt fruktigt med stor intensitet, rik kropp, lätt sötkryddig ekfatskaraktär och en skön alkoholvärme i slutet av smaken, ett vin man gärna serverar till medelkraftiga till smakrikare rätter av kött – grillat, stekt, grytor, långkok – både nu under kalla vintern och till sommarens grillfester. Tack vare den generösa frukten kan maten gärna bjuda på någon slags sötma och fet textur, exempelvis en klassisk gräddsås och gelé eller en glaze på ett kött som bakas långsamt i ugnen. Allra klokast är att ge vinet en halvtimma eller till och med en timma i karaff innan servering, om man har tid och lust, eftersom det ger vinet tid att utvecklas och bli något mer förfinat. En temperatur kring 18 grader är att föredra för att lyfta fram än mer av den fräschör som faktiskt finns bakom den härliga frukten.
Och har man tålamod och utrymme kan man gärna lagra vinet i fem till åtta år från idag, eller varför inte sikta på att dricka de nu och fram till 2050 … som den smått legendariska chefsvinmakaren Peter Gago själv säger är ett det perfekta drickfönstret.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Det finns ett par saker med det här vinet som gör det särskilt intressant. För det första priset, som är fantastiskt vänligt i förhållande till vinets kvalitet – man får ofta väldigt mycket vin för pengarna om man köper ett vin från södra Rhônedalen och än mer om man satsar på instegsnivån Côtes du Rhône. Vinerna från appellationerna, de byar som så etikettera sina viner med byns namn, brukar kosta en bit och till och med en bra bit över den nivån. Här däremot får man ett sådant appellationsvin för priset av ett instegsvin. Tack för det.
För det andra är det ett vin som med önskvärd tydlighet visar att det finns väldigt fina och välgjorda viner från den ”svåra” årgången 2021, ett år som sällsynt nog drabbades av frost ett par dagar den andra veckan i april. De resulterade i en försenad och inte fullt ut lyckad blomning med en reducerad skördevolym för framför allt Grenache och Syrah. Resten av säsongen var däremot fin, förvisso svalare och torrare än vanligt, men likväl fin.
I flaskan hittar vi ett vin som är lite lättare än förväntat, men det är typiskt för 2021, men det som finns där är som väntat fint rödfruktigt och lätt örtkryddigt (typiskt Grenache, som i den här årgången utgör 70 procent i cuvéen) och till en viss del mörkfruktigt och pepprigt (Syrah och Mourvèdre, som står för 15 procent vardera). Eftersom vinmakningen alltid är försiktig, cementtankar för Grenache och äldre ekfat för de två andra sorterna, är det just druva och en slags jordighet som dominerar i doften och den medelfylliga smaken. Lika typiskt som lättheten är för årgången, är den finlemmade tanninstrukturen och den fina om än inte höga syran. Det är inget vin att lagra, för det krävs en lite större och mer strukturerad årgång, däremot ett vin att njuta av direkt du har köpt en flaska eller flera och till och med utan dekantering (även om frukten växer lite med luften i glaset) eller annat komplicerande serveringshantverk. Och det känns underbart befriande.

Vacqueyras är en av de bästa och idag mer omtalade appellationerna i södra Rhône. Den ligger öster om flacklandet där Châteauneuf-du-Pape ligger, mellan Beaumes de Venise i söder och Gigondas i norr och med bergsryggen Dentelles de Montmirail i öster. Här har man odlat vin i drygt 600 år och ryktet har länge varit gott. Först 1990 fick man status som cru, egen appellation, och sedan dess namnet Vacqueyras blivit alltmer välkänt. Idag odlas vin på 1 474 hektar och Grenache är den dominerande druvsorten med Syrah och Mourvèdre som andrahandsdruvor. Det röda vinet står för 94 procent av volymen, men man gör faktiskt lite vitt vin med Grenache Blanc, Bourboulenc och Clairette som de viktigaste sorterna. Bara en procent av vinet är rosa och det ligger i stil med andra roséviner från södra Rhône, alltså lite djupare i färg och karaktär än de blekare rosévinerna från Provence.
Efter att ha odlat vin i ett decennium började Jean Barnier buteljera vinerna själv 1992 och därmed med föddes vinproducenten Domaine Fontaine du Clos. Av den cirka 100 hektar stora vingårdsarealen ligger 14 hektar i Vacqueyras. Numera drivs egendomen i andra generation av Jean-François och hans hustru Céline.

Det är ett druv- och ursprungstypiskt vin i lättsam och lättdrucken stil som fungerar lika bra på egen hand som till mat. Och maten kan vara av lite lättare slag, från grillad fisk med provencalska grönsaker och örtkryddor till lamm- och fläskrätter med motsvarande smakbalans. Något tillbehör av fet karaktär för att runda av tanninerna i vinet behövs inte, men det kan såklart ändå vara gott med ett kryddsmör, en fet potatisgratäng eller gräddig svampsås. Servera vinet vid cirk 18–20 grader.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Efter att ha skruvat av kapsylen och skänkt upp vinet vid svalkande 16–17 grader, vilket känns som en helt perfekt temperatur, möts man av en ungdomligt djup och tät färg som rent spontant inte leder till en gissning på den lite lättare vinstil som troligtvis många vindrickare förknippar med Montepulciano d’Abruzzo. Doften är medelstor och mörkt körsbärsfruktig med en viss känsla av solmognad och sötma, men också med en stor fräschör och en absolut renhet – här är det fruktighet som gäller, inte ekfat eller annan vinmakarkosmetika. Fräschören späds på i den som mest medelfylliga smaken som bjuder på en härlig känsla av mörka sötsura körsbär. Den är ungdomligt spänstigt och möjligen en aning kärv, men tanninerna är ändå finlemmade och vinet som sådan trevligt lättdrucket. Det är gott – och det inbjuder till en god måltid där en viss syrlighet finns från vinsåser, balsamicovinäger eller annan fin syra, detta för att balansera vinets friskhet. Maten kan gärna också ha något inslag av sälta och en viss fet textur för att ytterligare bygga samman vinet med maten.

Man behöver egentligen bara gå två decennier tillbaka i tiden för att upptäcka att vinet Montepulciano d’Abruzzo i stort sett bara var ett enkelt och vardagligt vin. Någon vidare status hade det inte – ungefär som chiantivinerna om vi går tillbaka ytterligare ett par decennier i tiden. Skillnaden är dock att området Chianti och druvsorten Sangiovese har en betydligt längre och mer framstående historia – men att båda gick vilse i volymproduktion efter de två världskrigen. För Abruzzo var det annorlunda, området hade inget högre anseende internationellt sett, detta trots att vintypen Montepulciano d’Abruzzo faktiskt fick status som DOC redan 1968.
Ganska mycket har hänt i området sedan dess, inte minst nu på 2000-talet när ett par firmor har börjat arbeta mer ambitiöst i vingårdarna, med bättre plantering och högre kvalitet på kloner och framför mer detaljorienterat avseende uppbindning, beskärning, begränsning av skördeuttag och sortering av druvor. Idag täcker vinodlingen inom appellationen nästan 10 000 hektar och Montepulciano är den viktigaste druvsorten. För det vanliga vinet Montepulciano d’Abruzzo krävs minst 85 procent av druvsorten och resterande andel rör sig oftast om Sangiovese. Ett par underområden inom appellationen har striktare krav, exempelvis Montepulciano d’Abruzzo Casauria som kräver 100 procent Montepulciano och Alto Tirno och Terre dei Peligni som kräver minst 95 procent Montepulciano. Dessutom finns det stilar som har särskilda specifikation, som Riserva där lagringen måste sträcka sig över två år varav minst nio månader i ekfat (vanlig Montepulciano d’Abruzzo kräver bara fem månaders lagring totalt) och den djupt körsbärsröda ”rosévinsstilen” Cerasuolo d’Abruzzo som fick status som egen appellation (DOC) år 2010.

Druvsorten Montepulciano är högst intressant. Till att börja med har den inget alls att göra med byn Montepulciano i provinsen Siena i Toscana. Sorten odlas idag på omkring 30 000 hektar i Italien och ett par hundra hektar utanför landet och allra mest i regionerna Abruzzo och Marche (där mest känd som del i vintypen Rosso Conero). Allra bäst kvalitet ger sorten på lite höjd i Abruzzo i det underområde som heter Colline Teramane.
Montepulciano kan vara och är idag oftast en högklassig druvsort som ur odlarens perspektiv är förhållandevis lättodlad tack vare dess höga sjukdomsresistens. Att den kan ge stora skördar sågs tidigare som positivt men ledde till att många odlare tog ut just stora skördar som därmed gav lite tunnare viner som knappast förespråkade komplexitet eller lagring. Det är en sent mognande druvsort, men i det nya varmare klimatet sker skörden innan faran att eventuella höstregn ska falla.

Francesco Cirelli är mannen bakom firman som heter Cirelli La Collina Biologica, ett namn som såklart innebär att odlingen sköts helt enligt ekologiska metoder. Produktionen omfattar både vita, röda och roséviner som alla kommer från vingårdar i hans hemtrakter i Abruzzo. Just det här vinet görs uteslutande med Montepulciano från en biodynamiskt skött vingård med kalkstens- och lerjord. Skörden skedde i slutet av september och början av oktober, för hand och med efterföljande sortering. Druvorna har avstjälkats helt, det är praxis för den här druvsorten, och musten har sedan jästs med sin naturliga jäst i ståltankar med försiktig nerpressning av skalkrosset som extraktionsmetod. Eftersom det är ett vin som bygger på sin förtjusande fruktighet och charm och är tänkt att drickas ungt har lagringen skett i ståltankar (för att bevara maximal fräschör) och under bara fyra månader.
Det är som sagt inget vin att lagra, njut av det nu och under kommande ett till två år just för att det är så charmerande fruktigt.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se