Det är alltid rätt att välja röda viner från Languedoc och deras mer distinkta underappellationer – dels för att vinerna som sådana ofta bjuder på precis den solvärme, fruktmognad, kryddighet och druvpersonlighet vi behöver i kalla vintern (och resten av året också för den delen), dels för att kvalitet och karaktär precis lika ofta överträffar priserna.
Den här veckan blev det svårt att välja ett vin, det fick helt enkelt bli två. Syskonviner om man så vill, närbesläktade och kanske till synes svåra att skilja åt men med egna detaljer som är unika och gör båda vinerna egna, precis som hos Dupont (rak mustasch) och Dupond (lätt utböjd mustasch) om man vill göra en jämförelse (Tintin fyllde föresten 95 år häromdagen).
Och hur väljer man mellan denna veckas två viner – man vill ju egentligen ha båda. Det som fick bli huvudvin är det lite mörkare och doftrikare 2020 Combarels A la Lumiere, en cuvée byggd med cirka 50 procent Syrah, 30 procent Grenache och 20 procent Carignan från gamla knotiga friväxande stockar. Druvorna har avstjälkats fullt och sedan vinifierats med den naturliga jästen i ståltankar, de tre sorterna var för sig eftersom de inte mognar och skördas samtidigt, därefter har vinerna blandats och dragits över till cementtankar för lagring i ett år. Att man väljer mer neutrala framställningskärl än ekfat beror enligt vinmakarna på att vinerna ändå har så mycket karaktär och djup tack vare druvsorterna och de gamla stockarna. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 13.5 procent, vilket numera får ses som en förhållandevis måttlig styrka här i närheten av den soldränkta Medelhavskusten. Här finns syrahdruvans lite lakritskryddiga och mörkt bärfruktiga toner och en fin elegans och exemplarisk renhet. Elegansen går igen i smaken som är medelfyllig men ändå lättsam med lena tanniner och mjuk syra – och totalt sett vansinnigt lättdrucket.
Syskonet då? Redan det till utseendet lite ljusare och rödare vinet 2020 Combarels de l’Ombre är gjort på precis samma sätt och från samma vingårdar, men i en annan komposition där Grenache står för 50 procent, Carignan för 30 procent och Syrah för 20. Den för Grenache så typiska rödfruktigheten, fruktsötman, lilla kryddigheten och försiktiga värmen (alkoholhalten ligger på cirka 14 procent här, typiskt för Grenache) finns här tillsammans med en ännu mer finlemmad tanninstruktur och på så sätt upplever man vinet som något mer stilfullt.

Bakom de två härliga vinerna hittar vi Maison Cassagne et Vitailles, en firma som fångade mig med full kraft när jag provades deras viner första gången för ett par år sedan. Det är en ung firma som grundades 2015 av vännerna Nicolas Seffusatti och Matthieu Rollin. Allt sedan starten har de haft stora ambitioner och en vision om att producera förstklassiga viner från gamla vinstockar med de klassiska druvsorterna och med stor känsla för sina ursprung i Languedoc. Firman har sitt säte i området kring Montpeyroux norr och väster om Montpellier i departementet Hérault och de allra flesta av firmans viner har ursprunget Terrasses du Larzac, precis som veckans två viner. Det är en sedan 2014 ny appellation som idag har 548 hektar stora vingårdsmarker belägna på omkring 80 till 200 meters höjd.
Inom appellationen Terrasses du Larzac får man enbart göra röda viner som enligt regelverket måste innehålla minst tre druvsorter. Hos Maison Cassagne et Vitailles, som arbetar med flertalet vingårdar i fyra områden runt staden Montpeyroux, är det sorterna Grenache, Syrah, Carignan och Cinsault som används. Vinerna är riktigt fina och priserna generellt sett fyndmässiga. Och 209 kronor vardera för veckans viner är absolut fyndmässiga!

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se, som du också beställer vinerna från online.

Piemonte och Nebbiolo har stått allra högst upp på trendpyramiden i snart 20 år och det börjar nu talas om att trenden börjar falna. Det ligger nog inte särskilt mycket i det – annat än att det som alltid kommer andra vintyper som får trendstatus och ljuset på sig. Istället har Piemonte och Nebbiolo etsat sig fast på en självklara listan av viner vi älskar och som har fått samma självklara status som vinerna från distrikten Bourgogne, Bordeaux och Champagne. Skulle vi göra en historisk reflektion över druvsorten Nebbiolo som sådan, kan man lugnt konstatera att alla viner, från enklaste till allra mest exklusiva och dyrbara, är fantastiskt mycket bättre och godare idag än förr i tiden.
Om Barolo (2 057 hektar) och Barbaresco (712 hektar) är de två mest berömda ursprungen för röda viner i Piemonte, är druvsorten mer betydelsefull är så. Den odlas nämligen på sammanlagt 5 540 hektar i Italien och av den arealen hittar man 820 hektar i Valtellina i Lombardiet, där den kallas Chiavennasca, samt på ungefär 80 hektar vardera i de mindre piemontesiska appellationerna Ghemme och Gattinara (där kallas den för Spanna). I Piemonte finns det ytterligare två viktiga appellationer för Nebbiolo, den för området kring staden Alba specifika Nebbiolo d’Alba (cirka 500 hektar) och den lite vidare Langhe Nebbiolo. För de två senare ursprungsområdena krävs att vinet uteslutande görs med Nebbiolo.

Just Langhe Nebbiolo är ofta ett utomordentligt bra vin att ha som instegsvin för druvsorten Nebbiolo eftersom druvorna kommer från vingårdslägen utanför Barolo och Barbaresco eller från yngre vinstockar inom dessa appellationer som inte ger viner med den struktur man finner i de större vinerna. Just det här vinet kommer från en vingård som heter Gallina i kommunen Neive (som hör till området för Barbaresco) där Ugo Lequio har kontrakt på en sex hektar stor del av vingården. Vinet är jäst i ståltankar med tio dagars skalkontakt och därefter har vinet dragits över till 900 liter stora franska ekfat för malolaktisk jäsning och lagring under sju månader.
I glaset har vi ett härligt och både seriöst och lättillgängligt exempel på Nebbiolo, läckert rödfruktigt och blommigt parfymerat med en knappt medelfyllig kropp med motsvarande fin fruktighet, god fräschör och perfekt anlagd tanninstruktur – den är där, den talar om att den kommer från Nebbiolo, men den är stilig, polerad och kommer att gillas även av den som oftast tycker att Nebbiolo kan vara lite stram.
Ett vin som det här serveras allra lämpligast i en glas med bourgognekupa, det är den bästa formen och storleken på kupa för att lyfta fram den fruktighet, blommighet och charm som Nebbiolo har. En sval serveringstemperatur kring 16–17 grader bidrar också till det. Hade det rört sig om ett vin från Barolo hade tanninstrukturen varit än mer markerad och därför viktig att ta hänsyn till, men i det här vinet är tanninerna så fina att man med lätthet kan njuta av vinet på egen hand. Rent allmänt är det annars ett lättanvänt vin – till fiskrätter som är lämpade för rött vin (exempelvis stekt gös eller annan vit fisk med smörstekt svamp), till svamprisottos och pastarätter med inslag av svamp och kött i någon form, till lättare eller som mest medelkraftiga rätter av fågel och kött tillredda och smaksatta på klassiskt vis snarare än exotiskt kryddigt och sötaktigt och helst utan het kryddsättning.

Produttori Ugo Lequio är en vinproducent med fem decenniers historik i Barbaresco, där man i början av 1980-talet var en av de tidiga med att producera viner med hög kvalitet. Att vinerna från Barolo och Barbaresco idag har ett grundmurat rykte och säljs till höga priser var inget man trodde på förr i tiden här, istället var vinerna gjorda enligt traditionella metoder och sågs snarare som ogina och rustika. Intresset för dem var verkligen inte stort på den här tiden, därför behövdes vinmakare som Ugo som balanserar fint mellan tradition och modernism. Han äger inga egna vingårdar, men har kontrakt på den vingård som bland annat ger det här vinet.

Köps online för trygg hemleverans hos Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Priorat är ett av Spaniens mest intressanta distrikt och som vinodlingsområdet ha det en över 700 år lång historia då det etablerades av kartusianermunkar. När det bergiga lilla området fick nytt liv i slutet av 1980-talet var här inte mer än knappt tusen hektar planterat med vin – men ytterst lite vin buteljerades med ursprunget Priorat. Istället såldes de smakmättade och oftast sockerstinna druvorna till andra vinområden för att stärka deras viner och ge dem större djup. Sedan dess har mycket hänt, inte minst kom området att fungera som startskottet för den nya spanska vinrevolutionen där en ofta yngre generation började producera moderna viner av högsta internationella kvalitet från gamla vingårdar som tidigare mest producerat anonyma och billigare viner. En del i den positiva utvecklingen var att Priorat år 2009 upphöjdes till landets andra högst klassificerade appellation, DOCa (eller DOQ som klassen heter på katalanska), med Rioja som den första år 1991.

Idag odlas vin här på 1 887 hektar och det röda vinet står för 94 procent av produktionen – resten är vitt med Garnacha Blanca som med cirka 50 hektar är den viktigaste druvsorten. Det mest historiska druvsorterna i Priorat är Garnacha Negre, eller Garnatxa som det katalanska namnet är, och Carinyena (Cariñena och Carignan är de spanska och franska synonymerna) och de är fortfarande överlägset viktigast med 710 respektive 483 hektar planterat idag. När Priorat fick sin renässans på 1980-talet var det ett par vinodlare som började plantera in franska druvsorter för att göra vinerna lite mer eleganta med lägre alkohol. Även om den trenden har vikt sig, finns det fortfarande 250 hektar Cabernet Sauvignon, 224 hektar Syrah och 105 hektar Merlot i områdets vingårdar.

Med magert stenig och väldränerad skifferjord (jordtypen kallas llicorella), en nederbörd på i regel bara 350–500 millimeter om året och glest planterade vingårdar, som allra mest ligger på branta sluttningar, blir skördeuttagen alltid små. Ett bra genomsnitt ligger på tre ton per hektar (cirka 25 hektoliter per hektar), men i de brantaste och äldsta vingårdarna rör det sig snarare om hälften av den mängden. Det och det faktum att allt arbete måste utföras manuellt gör att vinerna från Priorat egentligen aldrig är billiga, eller mer korrekt sagt lågt prissatta.

Utifrån det perspektivet är 229 kronor för vinet Humiltat rena fyndpriset. Vinet kommer från en relativt ung (20 år) men verkligt intressant och högklassig producent, Vinos Forer Massard. Franck Massard föddes och växte upp i Loire. Han började sitt vinliv som sommelier och var under många år verksam på ett antal framstående restauranger, bland annat berömda Hotel du Vin i England. År 1996 blev han dessutom bästa sommelier i Storbritannien. Sommelierhantverket ledde honom också till den stora och betydelsefulla firman Familia Torres, där han under lång tid tillsammans med vännen Christophe Brunet var sommelier med rollen att resa världen över och presentera de fina vinerna från familjen Torres.
Den delen av livet tog ett slut 2004 när han tillsammans med en vän köpte tre hektar vingård i Priorat för att samma år göra 500 flaskor vin. Projektet utvecklades med mer och fler viner 2007 och året därpå blev man en uppstickare när man som första producent i det historiska distriktet började använda skruvkapsyl. Ytterligare ett år senare växte firman och vinlistan med viner från Terra Alta, Montsant och Galicien samt även mousserande vin, dessutom gjorde man sitt första vin med minimal tillsats av svavel.
Med årgång 2018 tog firman en ny riktning när vännen David Forer, master of wine, blev ny delägare.
Det här vinet görs med cirka 60 procent Garnatxa och 40 procent Carinyena. Musten har jästs i ståltankar vid 24–26 grader med en kombination av nerpressning och överpumpning av skalkrosset. Vinet har sedan mognat under tolv månader i äldre och därmed neutrala 500 liter stora franska ekfat med försiktig rostning. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 15.0 procent och en naturligt syra på höga 6.6 gram per liter. Förr om åren var de flesta prioratviner fylliga och tunga, men i nutidens trend mot större elegans och lätthet har vinmakare som Franck Massard lyckats fånga större finess och fräschör i sina viner. Det gäller också det här vinet som har en läcker mörk och djup bärfrukt med mineralisk energi, finstilta tanniner och trots sin alkohol en lättdrucken känsla. Njut av vinet idag och de kommande fem sex året, serverat vid cirka 18 grader i glas med bordeauxkupa till medelkraftiga rätter av fågel och kött. Och priset? Jo, det är fyndmässigt.

Vinet beställs online för trygg hemleverans från Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Området Taurasi fick sin status som appellation (DOC) år 1970 och blev 1993 upphöjd till den högsta nivån DOCG. Någon större vintyp rör det sig inte om, idag odlas vin för Taurasi på bara omkring 405 hektar fördelat över 17 små kommuner och med majoriteten av vingårdarna kring staden Taurasi. Rent geografiskt och geologiskt är appellationen särskilt intressant, inte minst tack vare närheten till vulkanen Vesuvius som hade sitt första utbrott för ungefär 18 000 år sedan. Ett av de mest kända utbrotten var år 79 då lavaströmmarna ödelade den romerska staden Pompeji. Sedan dess har vulkanen haft återkommande utbrott nästan varje århundrade, ibland med bara ett par decennier emellan, och det senaste utbrottet skedde 1944.
Tack vare de magra och näringsfattiga vulkaniska jordarna tvingas rankornas rötter långt ner i jorden på näring och dessutom reduceras skördevolymerna helt naturligt. Och när man talar om rötter här är de flesta vinrankorna planterade på sina egna rötter eftersom den fruktade vinlusen inte kan leva i vulkaniska jordar. Än mer intressant är att det finns vingårdar med långt över hundra år gamla stockar, till och med ett par mindre vingårdar med omkring 200 år gamla stockar.
Den dominerande druvsorten i Taurasi är Aglianico, en druvsort som enligt vissa teorier ska ha kommit till området från Grekland redan på 700- eller 600-talet före Kristus, men det finns inga faktiska stöd för att det verkligen är så. Däremot vet man att druvsorten Aglianiche odlade här i Kampanien år 1520, så det ses idag som det äldsta tecknet på druvsorten. Dessutom har man gjort DNA-analyser av Aglianico och sett att det inte finns några likheter mellan Aglianico och några idag kända grekiska druvsorter. Däremot finns det tecken på ett släktskap med ett par druvsorter i Basilicata och Apulien i södra Italien.
Det här är en tidigt knoppande och sent mognande druvsort, vilket här i soliga och varma södra Italien aldrig är något problem. Tack vare ett tanninrikt skal brukar vinerna ge en tydlig strävhet och det gör att man kan lagra vinerna i flera decennier, kanske rent av bör lagra de bästa vinerna ett par år för en mer polerad och elegant smak.

Vinet Taurasi från familjefirman Villa Matilde görs uteslutande med druvsorten Aglianico från vingårdar på de högt belägna sluttningarna nära Pietradeifusi. Tack vare att jordarna snarare än av vara alltför magra och vulkaniska istället domineras av lera och märgel, får druvorna ett lite mer lätthanterligt skal med något mindre tanninhalt och därmed kan man göra ett vin med finare tanninstruktur än i druvtypens större vinnummer. Efter ett par dagars kallmaceration och förhållandevis sval jäsning (25–26 grader) med försiktig skalextraktion, har vinet lagrats i lika delar 225 liter stora franska ekfat och större slavonska botti under ett år, därefter flera år i buteljerat skick innan lansering.
Doften är riktigt fin, druvtypisk i sin kraft och den bjuder på en solvarm körsbärsfruktighet med en fin rödbärig nyans och en viss medelhavskryddig komplexitet. Ekfaten är ypperligt fint integrerade, men nog noterar man en svag vaniljton. Smaken är generös i sin körsbärsfrukt men medelfyllig sett till kraften. Här möts man av druvsortens klassiska och tydliga tanniner, men de känns fint mogna och mer gästvänliga jämfört med hur de kan vara i större eller mer rustika viner. Trots att man kan beskriva tanninerna som fina, är det myckna och man behöver därför lufta vinet en kort stund innan servering för att lite grand polera av dem. Dessutom är det klokt att servera vinet till en maträtt (åtminstone medelkraftig i intensitet) som har ett inslag av fet och krämig textur för att på bästa sätt fånga upp och runda av tanninerna. Undvik mat med söta eller beska smaker samt mat med kryddhetta, eftersom dessa egenskaper kan göra att tanninstrukturen lyfts fram lite väl mycket.
Det här är ett utmärkt exempel på druvsorten och vintypen och ett vin som mycket väl kan drickas redan nu – men då till mat. Vill man lagras vinet ytterligare har det tio års framtidspotential, och ger man vinet bara ett par års ytterligare flaskmognad kommer den lilla bitterheten i slutet av smaken av rundas av. Med allt detta sagt, det är ett sju år gammalt vin som har nått en riktigt fin drickmognad.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Det är hög tid att fundera på vilken champagne som ska njutas av till julhelgen eller på nyårsafton. Ett givet tips för en härlig champagneupplevelse är MV Brut Réserve från Charles Heidsieck (nr 77522 för 539 kr eller varför inte nr 77211 för 1 549 kr i magnum, förvisso ett ganska högt pris för en magnumversion men ändå ett så mycket trevligare och festligare format). Det här är en riktigt bra och seriös årgångslös champagne som bjuder på ovanligt stort djup och komplexitet tack vare att omkring hälften av vinet utgörs av mer mogna reserveviner och att upp emot tio procent av basvinerna är vinifierade i äldre bourgognefat.

Vill man slå på något större väljer man firmans mer eleganta och nyanserade blanc de blancs, gjord uteslutande med Chardonnay som till ungefär hälften kommer från de två toppbyarna Oger och Vertus i Côte de Blancs. Totalt sett har druvor från tio byar använts. Vinet är något av en signatur för Charles Heidsieck, som när de 1949 gjorde vinet första gången blev en av de första firmorna i Champagne att producera en blanc de blancs. Efter en tids uppehåll återupptog man produktionen av det här vinet 2018. I just det här vinet kommer dessutom cirka 75 procent av druvorna från årgång 2018, resten är reserveviner. Ytterligare en detalj som vittnar om det ambitiösa hos Charles Heidsieck är att vinet har mognad fyra år på jästfällningen innan dégorgering. Inför slutkorkningen tillsattes en dosage på idag ganska normala åtta gram per liter.

Champagnestilen blanc de blancs är alltid den mest eleganta och mineraliska, därför en riktig fin aperitif. Visst är även det här en elegant och mineraliskt stram champagne med en härlig uppfriskande syra och torr men nyanserat fruktig smak och därför kan man såklart servera den just som aperitif. Men med tanke på djupet och komplexiteten är det en champagne som väldigt gärna kan få ledsaga fina fisk- och skaldjursrätter i menyn, exempelvis ugnsbakad torsk eller piggvar (eller motsvarande fisktyper) serverade med klassisk vitvinssås, champagnesås eller smörsås med syrafrisk smaksättning, eller nykokt hummer eller lätthalstrade havskräftor eller pilgrimsmusslor med motsvarande såser. Och skulle det vara något kvar av champagnen efter varmrätten, är det en underbar champagne att njuta av till ostar som lagrade hårdostar (till exempel Comté eller Gruyère) eller vitmögelostar (Brie, Camembert eller Chaource), men stå helst över de söta tillbehören till osten – champagne är ett alldeles för torrt vin för sådant.

Njut av champagnen vid cirka tio grader, helst inte kallare än så eftersom en hel del av de finaste nyanserna då kan gömmas i kylan, och hellre i ett glas med större kupa än i ett mer typiskt champagneglas. På så sätt maximerar du totalupplevelsen av champagnen.

Champagnehuset Charles Heidsieck grundades 1851 i Reims av den blott 29-årige Charles Heidsieck. Han hade stora visioner och var så ambitiös att han tio år senare reste till Amerika för att marknadsföra sin champagne. Affärerna fick minst sagt bra och produktionen växte stadigt. Familjen Heidsieck nådde på sin tid en produktion på omkring 4.5 miljoner flaskor om året, men sålde sedan firman 1955. Under en tid ägdes Charles Heidsieck av Joseph Henriot, men 1985 såldes firman återigen, nu till det stora spritföretaget Rémy Cointreau. Trots sin storlek och sina finansiella muskler skulle de märkligt nog misslyckas och förklaringen var nog att Rémy Cointreau också ägde Krug, en firma med topprykte som fick stå i främsta rummet för deras kvalitetssatsning, och Piper-Heidsieck, ett stort märke av enklare kvalitet som fick bli deras volymchampagne. Av den anledningen sålde de 2011 champagnemärket Charles Heidsieck till en mindre fransk grupp med exklusiva produkter och sedan dess har gjort Charles Heidsieck gjort ett fantastisk lyft. Vid tiden för ägarbytet gjorde man cirka 250 000 flaskor champagne årligen, numera omkring en miljon flaskor, men alltjämt är man ett av de minsta av alla champagnehus som både äger mark och köper till druvor från kontrakterade odlare. Just Charles Heidsieck köper omkring 85 procent av druvbehovet.

Det här kommer att bli min nyårschampagne – kommer det också att bli din?

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Det kan inte ha undgått någon att druvsorten Nebbiolo och appellationerna Barbaresco och Barolo har stått högst upp på innelistan i många år. Intresset är större än någonsin och kvaliteten på vinerna har aldrig varit högre och jämnare än nu, mycket tack vare 2000-talets alltmer utvecklade, förfinade och detaljerade arbete inom vinodling och vinframställning. Å ena sidan rör det sig om att tanninstrukturen har polerats genom vingårdsarbetet och faktiskt också det varmare klimatet (som oftare leder till större fenolisk mognad), å den andra om att vinmakarna har utvecklat metoderna med extraktionen ur skalen under alkoholjäsningen.

Det här vinet är definitivt ett sådant, modernt till sin härligt druvtypiska blommiga och nyanserade doft och den tydliga men ändå fint polerade tanninstrukturen, men klassiskt när det kommer till stilen som sådan. Smaken är elegant, medelfyllig som mest, nyanserat rödbärig med stor fräschör och en oväntat len men ändå seriös känsla av tanninerna.
Druvorna till det här vinet kommer från den lite svalare södra delen av Barbaresco, bland annat från yngre stockar i vingårdarna Ronchi och Ovello. Alkoholjäsningen har skett i tankar med cirka tre veckors skalkontakt och därefter drogs vinet över till botti av österrikisk och tysk ek för malolaktisk jäsning och lagring under drygt 20 månader. Ett normalår gör man ungefär 9 000 flaskor av vinet, en förhållandevis liten produktion.
Som vanligt med vinerna från Barbaresco finns det en god utvecklingspotential med lagring i minst tio år och oftast långt längre än så. Samtidigt är dagens viner oftast riktigt goda och drickvänliga redan som unga – och det stämmer väl överens med det här vinet. Allra helst bör vinet serveras något svalt, gärna som mest 18 grader, för att lyfta fram maximalt med finess och parfym. Ett glas med rundad bourgognekupa är det optimala och man kan gärna slå upp vinet i karaff åtminstone 30 minuter för servering.
Maten kan vara medelkraftig som mest och med tanke på nebbiolodruvans tydliga tanninstruktur får det gärna finnas en fet textur i rätten. Klassiskt är såklart risottos av olika slag, men det går lika bra med exempelvis fiskrätter (bara vit fisk!) med smörstekt svamp och lite brynt smör med citronsaft eller balsamicovinäger för att lyfta syran i rätten, eller motsvarande rätter med kyckling eller kalvkött. Och otaliga andra eleganta rätter med kött, svamp och tryffel.

Firman bakom vinet heter Albino Rocca, grundad på 1940-talet av Giacomo Rocca som gjorde som så många andra gjorde på den tiden – en liten mängd generiskt vin med druvor som blandades från familjens små vingårdslotter. Hans son Albino fick med tiden lära sig hantverket i vingårdarna och skulle successivt utveckla kvaliteten, men alltjämt höll man kvar vid traditionen att lagra vinerna lång tid i äldre botti, stora ekliggare. Idén var att låta vinet tala för sig, inte att vinmakaren ska tillföra vinet karaktärer av ekfat och med det förändra komplexiteten.
Först på 1980-talet började man vinifiera druvorna från de olika vingårdarna separat och det blev början till den förstklassiga firma som Albino Rocca är idag. Utöver ett par verkligt fina och eleganta vingårdsspecifika viner från Barbaresco och det här villagevinet Barbaresco, gör man lite mer lättsamma men ändå seriösa viner med Dolcetto och Barbera samt en cuvée med Nebbiolo, Barbera och Cabernet Franc. Därtill hittar man ett vin med Chardonnay och fatjäst vitt vin med druvsorten Cortese.

I förhållande till grannappellationen Barolo, som har omkring 1 780 hektar stora vinodlingar, är Barbaresco litet och mer övergripbart. I Barbaresco är vingårdsarealen idag bara 728 hektar stor och vingårdarna ligger till knappt hälften på det böljande landskapet runt omkring den ungefär 660 invånare lilla byn Barbaresco. Resten ligger i Neive öster om staden och Treviso söderöver. Merparten av vingårdarna ligger på sydligt exponerade sluttningar på cirka 250 till 400 meters höjd. Man brukar säga att vinerna från Barbaresco är de mer eleganta medan de från Barolo har lite större djup och kraft, men det är en påstående som lika mycket handlar om årgångens egenskaper och om producenten som sådan. Att vinerna från Albino Rocca kan beskrivas som mer eleganta än kraftiga beror till stor del på husstilen – det här är en riktigt bra producent som gör klassiskt eleganta viner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Här kan man verkligen tala om ett vin som överlevererar karaktär, doft, smak och kvalitet för sin försiktiga prislapp. Så är det ofta med den här typen av viner från Portugal. Ett fynd med andra ord!
Det är ett riktigt karaktärsfullt vin, djupt och solmoget mörkt bärfruktig med toner av björnbär, blåbär och mörkblå plommon och det finns också en liten vaniljsöt ekfatskaraktär som också känns lite lyxig för prisnivån. Smaken är medelfyllig, också den lite mer koncentrerad än man väntar sig, men det är snarare än fruktsötma en intensitet och en koncentration som på ett bra sätt matchar vinets ursprungs- och druvsortstypiska tanninstruktur på ett bra sätt. Visst finns det gott om tanniner, men de är finlemmade och snyggt integrerade i fruktkroppen och en fin fruktsyra lyfter den långa och fina eftersmaken på ett inbjudande sätt. Det är ett ljuvligt gott vin att dricka nu – eller lagra i fem sex år för den delen – gärna vid cirka 18 grader för att lyfta fräschör och helst i glas med stor kupa för luftningens skull.
Maten kan vara medelkraftig eller åt det smakrikare hållet till, gärna kött av olika slag som den mörka årstidens långkok och köttgrytor med mustiga smaker, gärna med inslag av svamp för smakrikedom och rotsaker för att matcha vinets rika frukt. Man behöver inte oroa sig för vinets tanniner, men det är alltid positivt med ett tillbehör med fet eller krämig textur för att ytterligare fånga upp tanninstrukturen.

Skörden till det här vinet skedde för hand och druvorna fördes till vineriet i små boxar för att inte skadas. Efter sortering avstjälkades alla druvklasar, men man behöll druvorna så hela som möjligt. Jäsningen skedde sedan med den naturliga jästen i så kallade lagares, små grunda kar av granit, och för finast möjliga extraktion ur skalen trampades skalkrosset till största del ner i den jäsande musten – men man tillämpade också överpumpning. Efter malolaktisk jäsning i en kombination av ståltankar och ekfat, drogs vinet över till äldre 225 liter stora franska ekfat för omkring 14 månaders lagring. Den slutliga blandningen av olika vingårdslotter och fat skedde mot slutet av lagringen. Det färdiga vinet har en alkoholhalt på 14.0 procent och en syra på friska 5.9 gram per liter.

Årgång 2020 inleddes med en nederbördsrik vinter som mättade de magra jordarna med vatten. Tack vare en solig och varm februari kom knoppningen att sätta igång lite tidigare än vanligt och våren fortsatte sedan med milt och gynnsamt väder. Det ledde till att blomningen också blev tidig. Juli och augusti blev väldigt torra månader och man upplevde också en av de varmaste somrarna på 2000-talet med temperaturen upp emot 35 grader. I slutändan fick man en utmärkt med extremt liten skörd som resulterade i djupa och smakrika viner.

Bakom det fyndmässiga vinet ligger firman Aveleda och portvinsmakaren Cristiano van Zeller som köpte den historiska vingården Quinta Vale D Maria från sin hustrus familj, som hade ägt den i flera generationer. Idag har Aveleda flera vinegendomar.
Just det här vinet kommer från den 36 hektar stora vingården Quinta Vale D Maria som ligger i underområdet Cima Corgo i den norra delen av hjärtat av Dourodalen. I en ungefär tio hektar stor del av vingården, som sträcker sig från den lägre delen till den högsta punkten, har man en intressant lott planterad som en field blend, där alla druvsorter växer samplanterade. Totalt sett har man identifierat 41 olika druvsorter och utöver de dominerande Touriga Nacional, Tinta Roriz och Touriga Franca hittar man också bland andra Tinta Franscisca, Tinta Amarela, Alicante Bouschet, Rufete och Sousão, dessutom de gröna sorterna Gouveio, Moscatel, Rabigato, Malvasia Fina och Viosinho. I detta block skördar man alla druvsorter samtidigt och samjäser dem. I resten av vingården är druvsorterna planterade separat i enskilda block.
Egendomen är en av de firmor som ingår i grupperingen Duoro Boys, en gruppering som etablerades på 1990-talet med intentionen att lyfta fram Duoro som kvalitetsregion – och inte för portviner, utan för vita och röda bordsviner. I den här gruppen hittar man dessutom Quinta do Vallado, Quinta do Crasto, Quinta do Vale Meão och Nierpoort.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Jag är helt övertygad om att alla som gillar vin och särskilt viner från Rhônedalen i Frankrike har druckit det här vinet både en och flera gånger. Eftersom intresset för vin är så stort att väldigt många konsumenter hela tiden är på sökande efter nya spännande viner, finns det alltid en risk att man glömmer bort gamla självklara vinköp och trotjänare. Av den anledning är det extra roligt att få presentera Crozes-Hermitage Les Launes från klassiska firman Delas som veckans vin.
Crozes-Hermitage är en utmärkt instegsappellation för norra Rhônedalen eftersom vinerna alltid är typiska druvsorten Syrah med sin mörka bärfrukt och lätt kryddiga toner som ofta beskrivs som krossad vitpeppar och en slags känsla av charkuteri eller torkat kött. Även om Syrah ofta beskrivs som en druvsort som kan ge tanninrika viner är vinerna från just Crozes-Hermitage inte sådana. Jämfört med andra syrahviner i norra Rhône kommer vinerna från vingårdar på flackare landskap med lite djupare jordar och därmed blir tanninstrukturen lenare än i vinerna från de steniga jordarna på de branta sluttningarna ovanför floden Rhône. Till vinet Les Launes kommer druvorna till stor del från sandjordar som enligt vinmakaren Jacques Granges gör vinet ännu silkigare.
Vinifieringen är också försiktig, jäsning i cementtankar och sedan lagring till cirka 70 procent ståltankar och resten äldre och därmed neutrala ekfat. Därmed finns det inget som formar vinet förutom druvsorten och platsen – snyggt!

Les Launes är ett av fem olika viner man gör från Crozes-Hermitage och det är det vin som görs i störst volym, omkring 150 000 flaskor eller mer ett gott år. Därför ser vi det ofta på våra hyllor, årgång efter årgång. De andra sorterna görs det betydligt mindre av, som Domaine des Grands Chemin (en 18 hektar stor vingård) och Cuvée Tour Albon som man gör omkring 35 000 respektive 24 000 flaskor av eller Les Clos som man inte ser så ofta eftersom produktionen sällan överstiger 8 000 flaskor. Att man gör olika buteljeringar istället för en större volym av ett vin beror ju såklart på att vinerna har olika uttryck.

Delas är en av de klassiska och verkligt pålitliga firmorna i norra Rhône och de har sitt sätt mitt inne i staden Tain l’Hermitage. Firman grundades redan 1835 men det var först 1924 som namnet ändrades till Delas Frères – därmed blir det väl något av hundraårsjubileum nästa år. Även om produktionen är förhållandevis stor har man bara omkring 30 hektar egna vingårdar, däribland drygt tio hektar i Hermitage, i det bästa vingårdarna Les Bessards och l’Ermite. Därtill köper man druvor från omkring en sammanlagt 60 hektar stor vingårdsareal i norra Rhône och både druvor, vinmust och färdigjäst vin till sina större volymviner från södra Rhône.

Crozes-Hermitage Les Launes är ett lättdrucket vin som fungerar bra som sällskapsvin tack vare sin lenhet, men det är också precis som många andra syrahviner ett trevligt vin som matchar höstens mat på ett trevligt sätt. Alltifrån kyckling och ljust kött till nötkött och även vilt kan stå på menyn och skogens svamp som antingen är smörstekt eller tillagad till en gräddig sås får gärna bli tillbehör. Ett skönt tips är att tärna ner lite rökt sidfläsk eller salami och bryna tillsammans med svampen för att spegla lite av de köttiga nyanserna som vinet faktiskt bjuder på.
Någon luftning behövs egentligen inte, men vinet vill gärna sett ett glas med medelstor kupa – bordeauxkupa eller faktiskt också bourgognekupa – för att alla trevliga aromer ska få blomma ut ordentligt. Det är inget vin att lagra, man njuter av det nu och de kommande två tre åren.

Värt att notera att det här vinet också finns som halvflaska (nr 2800 för 115 kr), vilket är trevlig för den som bara vill njuta av två glas som mest.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se

Har du druckit kaliforniska chardonnay- och cabernetviner har du troligen stött på storsäljarna från Black Stallion Winery i Napa Valley. Båda vinerna förenar amerikansk typicitet med priser som är betydligt mer måttliga än vad amerikanska viner brukar ha.
När man åker genom Napa Valleys östra del passerar man söder om Stags Leap District ett stort stenvineri med en staty av en stegrande svart hingst. Det är Black Stallion Winery. Det här inget historiskt vineri, egendomen som sådan har en historia som sträcker sig tillbaka till mitten av 1900-talet och då hette den Silverado Horseman’s Center och hyste ett stall för 36 hästar och en utomhusarena för 3 000 åskådare. Men det var långt innan det byggdes ett vineri här.
Som vinfirma är Black Stallion Winery ung, grundad så sent som 2004 med ett vineri som stod färdigt först 2007. Firman drevs då i liten skala med en produktion på mellan 3 000 och 4 000 lådor om året fram till 2010 då familjen Indelicato (som äger jättefirman Delicato Family Wines) köpte den. För att möta den nya ägarens ambitioner fick man bygga till och renovera vineriet till en mer modern standard. Utöver stora jäshallar med tankar av stål, ek och cement och ett par lagringshallar som rymmer över 3 000 ekfat har man också ett besökscenter. Idag gör man omkring 600 000 flaskor årligen av druvor från egna vingårdar och från kontrakterade odlare.
Serien Limited Release, som introducerades 2011, är precis som den låter en serie viner som görs i mycket mindre skala än de välkända storsäljarna och de bjuder på större bredd, mer definition och högre kvalitet – och såklart lite större prislappar. Hemma i Kalifornien hittar man hela serien, som består av Pinot Noir från svala Los Carneros (omkring 50 dollar), Syrah från Napa Valley (också 50 dollar), Tempranillo från varma Calistoga i norra Napa Valley (50 dollar), en högre kvalitet Napa Valley Cabernet Sauvignon (60 dollar) och Cabernet Sauvignon från bergsområdet Atlas Peak (90 dollar), dessutom ett par vita viner med Sauvignon Blanc, Albariño och en ofiltrerad och något komplex Napa Valley Unfiltered Chardonnay (40 dollar). Och såklart veckans vin, ett druvrent vin gjort med Chardonnay från den svala Poseidon Vineyard som ligger nere i den sydligaste, mest vattennära och kallaste delen av Los Carneros i södra Napa Valley. Här är klimatet betydligt tydligt svalare än i resten av Napa Valley och det definieras mycket av vindar och dimmor som kvälls- och nattetid drar in från havsviken San Pablo Bay. Vingården planterades för drygt 20 år sedan av en ungersk familj och Black Stallion Winery har kontrakt att köpa hälften av deras druvor,
Vinet är jäst i 228 liter stora franska och ungerska fat (bara åtta procent, det är i grund och botten samma typ av ek och ger ingen doft- eller smakskillnad mot fransk ek), vilka till den här årgången var knappt hälften nya och resten ett till ett par år äldre och därmed lite mindre karaktärsfullt. Efter åtta månaders lagring med viss bâtonnage (att röra upp jästfällningen för att berika vinets doft, smak och textur) buteljerades vinet efter en lätt filtrering. I sitt färdiga skick har det 14.5 procent alkohol, men en uppfriskande syra på 5.8 gram per liter vilket faktiskt är lite högre än i genomsnittliga viner från Chablis.
I glaset hittar vi en vin som i många avseenden är ett tydlig uppgradering från firmans vanliga Napa Valley Chardonnay. Även om frukten är ganska rik och på så sätt typiskt kalifornisk, finns det en annan friskhet i känslan och dessutom är ekfaten mer subtila (jodå, de finns där med en lätt kryddighet!) och finare integrerade i fruktkroppen än i det billigare chardonnayvinet. Smakmässigt är det ett medelfylligt vin med viss fetma och mild smörighet och just en så fint uppfriskande syra som det tekniska protokollet visar.
Det är ett vin att servera kring tio grader, då ligger balansen mellan frukt, fat och fräschör som bäst. Ska flaskan gå åt under middagen kan man gärna slå upp vinet i karaff för en kort stunds luftning. Sedvanliga rätter till klassiska chardonnayviner rekommenderas, stekt och grillad fisk eller skaldjur samt ljusare kyckling- eller kötträtter är kloka grundval, därtill såser med smör eller grädde för att möta upp vinets krämiga textur, men också med en syrafrisk smaksättning av vin eller citronsaft för att matcha syran. Och såklart passar vinet också till medelkraftiga ostar, gärna lagrade hårdostar. Även om det kan sparas några år, är det inget vin som vinner på lagring mer än tre fyra år.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se

Det finns skäl att gå en bra bit tillbaka i tiden för att sätta saker i perspektiv. Få vinregioner i världen har nämligen utvecklats så fantastiskt som södra Frankrike har gjort. För drygt 50 år sedan kom närmare tio procent av hela världens vinproduktion från det då omkring 300 000 hektar stora område som kallades Languedoc-Roussillon. På den tiden fanns det bara tre små appellationer här, de två för de söta spritförstärkta vinerna Banyuls och Rivesaltes, som båda fick status som appellation 1936, och det historiska mousserande vinet Blanquette Limoux som fick sin appellationsstatus 1938. För övrigt var allt vin så kallat vin de table, billigt och enkelt volymproducerat vin.
År 1975 fick stora delar av regionen en något upplyft status som vin de pays, lantvin, och därmed började man lite mer definiera vad för typer av vin man odlar och gör. Ungefär hälften av dagens totala vingårdsareal om 240 000 hektar utgörs av lantvinsområdet IGP Pays d’Oc där 55 druvsorter godkänns som ensamdruvor eller blandade hur som helst, medan resten är mindre lantvinsområden och sammanlagt 23 mindre appellationer för mer definierade och högklassiga viner. I takt med minskad total vinproduktion, etablering av kvalitetsappellationer och ett ökat intresse för bättre viner har området kommit att bli ett av de mest intressanta i hela Frankrike. Idag heter området egentligen Occitanie – ett drag för att lite grand städa av det lite klenare rykte som Languedoc-Roussillon tidigare hade.

Idag finns det dessutom verkligt kvalitetsorienterade producenter som odlar och gör viner av allra högsta klass. Gérard Bertrand är en av dessa. Det var Gérards farfar Paule som var familjens första vinodlare på den då ganska lilla egendomen Villemajou i Corbières. Paule var en vinodlare som alla andra på den tiden, men hans son Georges skulle med större ambitioner lyfta vinodlingen till en lite högre och framför allt mer detaljerad nivå, inte minst genom att i större utsträckning söka uttryck från de olika vingårdslägena. Att Georges son Gérard skulle bli den stora stjärnan var inte självklart, Gérard hade siktet inställt på rugby och hade en mycket framgångsrik karriär med 17 säsongen i rugbylaget i Narbonne.
Vinet fanns såklart med honom och 1985, två år innan hans far gick bort och Gérard tog över familjens vingårdar, var han bland annat i Kalifornien och träffade Robert Mondavi. Det inspirerade honom väldigt mycket och Mondavis sätt att låta vinet och maten bli en livsstil fick honom att vilja göra ungefär samma sak hemma i södra Frankrike. Med tiden skulle den lilla familjeegendomen få tillskott av flera vingårdar och egendomar.

Cigalus är en av dessa egendomar och den där Gérard bor med sin familj. Det var också här som han i början av 2000-talet började experimentera med biodynamisk odling. Egendomen ligger utanför Narbonne och eftersom vinet görs med en för appellationen här otillåten druvsammansättning får det lantvinsstatus IGP Aude Hauterive.
Cigalus Rouge är ett modernt designat vin, en cuvée mellan de typiska sydfranska sorterna Grenache Noir, Carignane, Mourvèdre, Syrah och Caladoc (en värmetålig korsning mellan Grenache och Malbec) och bordeauxdruvorna Cabernet Sauvignon och Merlot som i regel står för omkring 70–80 procent av cuvéen. Alla sorter handskördas i början av oktober och för Syrah och Carignan sker vinifiering i hela klasar i slutna tankar enligt tekniken maceration carbonique. De övriga sorterna har vinifierats i ståltankar med skalkontakt på upp emot 20 dagar. Lagringen har dock överlag skett i 225 liter stora ekfat, en hel del nya, under tolv månader. Vinet har sedan buteljerats utan att filtreras.
Jämfört med många andra viner i trakten är vinet ganska mörkt och lite tätare fruktigt, men det finns också en del lite svalare röda fruktstrimmor och en lite mer diskret kryddighet jämfört med viner som domineras av Grenache, Syrah eller Mourvèdre. På så sätt känns det här vinet inte riktigt lika sydfranskt, men vad gör det när det är så gott och visar på den stora ambition som Gérard har med sina viner. Balansen är riktigt fin och ekfaten är väl integrerade. Smaken är medelfyllig, lika rent och modernt fruktig som doften lovar och på sitt sätt lite avrundad med en elegant mörk bärton som känns igen från Cabernet Sauvignon och Merlot, men också ganska uppfriskande och trevligt tanninstrukturerad och med en god längd. Ge gärna vinet ett till två års vidare lagring för ytterligare polering – och när det dricks bör det dekanteras för luftningens skull i cirka en timma.

Importör i Sverige är Ward Wines, www.wardwines.se