Man kan ha en väldigt avog inställning till vintypen ripasso, det är det vanligaste inom den professionella vinbranschen. Man kan också ha en god uppfattning om ripasso, det är det vanligaste hos många konsumenter. Och man kan ju såklart undra varför det är på det viset.

Om man håller oss till konsumentledet, för det är faktiskt det enda viktiga, kan fenomenet med framgången för ripasso förklaras med att den mer klassiska och kraftfulla vinstilen Amarone della Valpolicella slog igenom stort för ungefär två decennier sedan. Folk älskade den smakrikedom som är följden av att vinmakarna torkade druvorna i tre till fyra månader innan pressning och jäsning. Under torkningen bröts skalen och med det tanninerna ner så att det fylliga vinet var förhållandevis mjukt strukturerat och såklart hade vinet en upplevd och avrundande sötma på ett par gram per liter. Men inte mer än så, något sött vin ska det nämligen inte vara. Värt att betona är att vintrenden i slutet av 1990-talet och en bit in på 2000-talet var just kraftfulla viner med koncentration. I den trenden fann sig amaronevinet mer än välkommet.
Men så var det priset. En riktig Amarone della Valpolicella, gärna med tillägget Classico om det kommer från den bästa hjärtzonen av det 8 190 hektar stora vindistriktet Valpolicella, kostar betydligt mer än vad andra röda viner gör. Dels har man själva produktionskostnaden, att torka druvor som förlorar 40–50 procent av sin volym gör ju att man får motsvarande mindre mängd vin. Dels tar processen mycket längre tid än vad det tar att göra ett vanligt bordsvin från Valpolicella. Dessutom brukar alkoholhalten i ett bra amaronevin landa över 15.0 procent och därmed dubbleras alkoholskatten. Staten ska ju ha sitt.

Att betala lite (eller mycket) mer för ett bra amaronevin gjorde folk gärna i början, men över tiden blev det lite väl dyrbart att regelbundet njuta av amaronevinet. Det var någonstans i det som en annan lite nyare vinstil kom på modet – Ripasso della Valpolicella.
Stilen introducerades först 1964 och då genom att ta druvpressresterna efter jäsningen av amaronevinet och lägga i en tank med ett vanligt valpolicellavin och sedan låta allt jäsa en gång till. Idén var att låta de smakrika pressresterna från amaronevinet ge ökad kraft och smak åt det lättare valpolicellavinet. Den idén slog mycket väl ut, det här blev nästan omedelbart en stor försäljningssuccé hos de producenter som tog sig an vinstilen.
Givetvis är det mycket arbete med att framställa ripasso, särskilt om man gör vinet på det klassiska sätt som familjen Zenato gör. Problemet för anseendet av vintypen är att alldeles för många producenter av billigare och enklare ripasso ”fuskar” genom att direkt från början av tillverkningen lägga i lite snabbtorkade druvor och dessutom ”smaksätta” vinet mot sötare smak genom tillsats av lite kokt söt druvmust. Sånt ägnar sig inte Zenato åt.
Zenato är en familjefirma som etablerade sig i trakten för drygt 60 år sedan. De gör ett antal viner från sina vingårdar intill Gardasjön väster om Valpolicella och de hör till den elit av firmor som gör autentisk amarone och ripasso av högsta kvalitet. Man har sammanlagt 95 hektar stora egna vingårdar som i stort sett helt sköts enligt ekologiska principer, men man har valt att inte certifiera sig (åtminstone inte ännu).
Deras ripasso har namnet Ripassa för att särskilja det från oceaner av enklare och ofta ganska endimensionella ripassoviner som görs i Valpolicella, men ytterligare två detaljer i namnet är värda att lyfta fram. Dels kommer vinet från den bättre delen av distriktet, Classico, dels är det en så kallas Superiore, ett vin med högre kvalitet och framför allt minst tolv månaders lagring i ekfat innan buteljering. Det är således en riktig och ambitiös ripasso vi talar om.

Vinet är gjort med cirka 85 procent Corvina, en lokal kvalitetsdruva som har varit känd här i åtminstone 400 år och som eventuellt kan vara släkt med lite än mer rustika Refosco. Det är en sent mognande tjockskalig druvsort som lämpar sig mycket väl för torkning. Idag finns det omkring 5 600 hektar av den här i Veneto. Därtill ingår tio procent Rondinella, en druvsort som man tror kan vara släkt med Corvina och som har funnits i Valpolicella sedan 1880-talet. Den ger lite större skördar och lättar ofta upp det vin som gjorts med Corvina. Fem procent av vinet utgörs av Corvinone (en variant av Corvina), Oseleta (en mörk, kraftfull, fruktig och blommig druvsort som det idag inte finns mer än omkring 30 hektar av i Veneto) och Croatina.
Druvorna skördas för hand, sorteras och pressas lätt, varefter man jäser musten i ståltankar med tio dagars skalkontakt. Därefter jäses vinet om med pressresterna från firmans utmärkta amaronevin (finns i årgång 2018 på Systembolaget (nr 32145 för 399 kr) för att vinna ökad kraft, kropp och fruktighet, och sedan lagras det i tolv månader i franska ekfat.

I glaset har vi ett vin som är generöst fruktigt med god kropp och den inbjudande känsla av sötma som torkade druvor alltid ger. Det har en kännbar men fin tanninstruktur och en liten antydan av syrlig körsbärsfrukt. Stilen ligger – precis som förväntat av vintypen – någonstans mitt emellan de lättare vinerna från Valpolicella och den fylligare och mer alkoholstarka Amarone della Valpolicella. Skulle man få för sig att jämföra det här vinet med många enklare men fortfarande högre prissatta amaroneviner från andra firmor, har det här vinet faktiskt större intensitet och djup och betydligt finare aromrikedom. Och skulle man jämföra det med andra viner av typen ripasso är det definitivt ett av de bättre.
Servera det ungt eller upp till fem sex år från nu, i glas med medelstor kupa och vid under 18 grader eller till och med en grad svalare för störst fräschör. Maten kan vara grillat kött – helt perfekt nu till sommaren – som tack vare vinets yppiga frukt kan ha sällskap av en lite sötare glaze eller tillbehör med någon sötma eller kryddhetta, exempelvis barbecue. Vill man servera vinet till ost rekommenderas lite smakrikare ostar och tack vare vinets fruktighet kan man också våga sig på lite söta kompotter till osten.

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

I glaset ett mjukt rödfruktigt och lite solsmickande men också ganska elegant rött vin som bjuder på en liten krydda som ligger i bakgrunden och mer anas än tar större plats. Någon direkt ek känner man inte, men doften känns ändå lite mer nyanserad än att bara vara ”fruktorienterad” såsom den ofta kan vara i billigare viner. Smaken är medelfyllig, fruktig och lättsam med en finlemmad struktur som visst bjuder på lite tanniner, men bara tillräckligt och framför allt fina för att ge vinet ett seriöst intryck. Och för bara 129 kronor är det här ett vin som ligger ganska långt över i karaktär, personlighet och kvalitet mot vad man kan vänta sig. Ett givet fynd med andra ord!
Tack vare mjukheten är det här ett vin man kan njuta av precis som det är, helt utan mat, men såklart också till väldigt många typer av lite lättare till medelkraftiga rätter med pasta, kyckling och kött, eller varför inte en grillad fisk med smör och persilja, samt till de flesta typer av ostar men helst inte grönmögelost. Omkring 18 grader är perfekt, en varm sommardag kanske lite svalare.

Vinvärlden består av alla tänkbara och otänkbara typer av namn. Allra vanligast är regionens, byns, vingårdens eller egendomens namn med diverse intressanta tilläggsnamn i de europeiska vindistrikten, till ungefär samma upplägg men lite mer fokus på druvsortens namn i nya världens vinregioner. Ett vin som Jonty’s Ducks kräver kanske en förklaring – och den finns och är dessutom logisk och rätt småtrevlig.
På vinegendomen Avondale i Paarl arbetar man nämligen ekologiskt och även biodynamiskt och lever efter filosofin terra est vita, ”jorden är livet”. Istället för att med preparat bekämpa ogräs och sniglar i vingårdarna låter man ankor ströva fritt där och göra just det arbetet helt naturligt. Och effektivt.
Man kan ju undra vem Jonty är och även där hittar man en förklaring – egendomen ägare Johnathan Grieve. Familjen Grieve har varit här sedan 1947, men det var först 1999 som man grundade firman Avondale. På strax över två decennier har man skapat sig ett riktigt gott rykte och gör ett flertal vita och röda viner som både är klassiska och innovativa. En sedan lång tid tillbaka självklar favorit är deras Anima Chenin Blanc som till viss del är vinifierad med skalen och delvis i amforor (årgång 2019 finns på Systembolaget, nr 2049 för fyndmässiga 199 kr). Firmans Jonty’s Ducks Pekin White (nr 2950 för 129 kr) är också byggd med Chenin Blanc, men har fått ett fint fruktigt och texturgivande tillskott av Sémillon, Roussanne och Viognier. Också det är absolut köpvärt – till och med för billigt sett till kvalitet och smak.

Veckans vin är den röda Jonty’s Ducks, ett vin som är ett sampel mellan Bordeaux och norra Rhône – en idé som var vanlig på 1800-talet i Frankrike men som förbjöds sedan man introducerade appellationsreglerna för ursprung och druvsorter på 1930-talet. Här möter 60 procent klassiska bordeauxdruvor 40 procent Syrah, alla druvor från omkring 14–16 år gamla stockar i de egna ekologiskt skötta vingårdarna. Framställningen inleddes med fullständig avstjälkning och några dagars kallurlakning i slutna ståltankar innan alkoholjäsningen satte igång helt naturlig. Därefter drogs vinerna över till 225 liter stora franska ekfat som är ett till tre år gamla och därmed doft- och smakmässigt mer neutrala, för att genomgå malolaktisk jäsning och lagring under ett drygt år.

Paarl ligger omkring 60 kilometer norr om Cape Town och är tillsammans med Stellenbosch ett av Sydafrikas största och mest kända vindistrikt. Eftersom det klimatmässigt sett är ett skyddat område som är varmare än de mer kustnära distrikten, är det framför allt ett rödvinsdistrikt med stort fokus på bordeauxdruvorna. Bland de gröna druvsorterna är Chenin Blanc och Chardonnay de viktigaste och de har jämfört med kustdistrikten oftast en lite rikare och yppigare frukt. Idag finns det 112 privatägda vinegendomar och sex kooperativ som tillsammans odlar och gör vin från drygt 14 600 hektar vingård.

Importör i Sverige är Handpicked Wines, www.handpickedwines.se

Det är alltid roligt (och intressant) att gå tillbaka till viner som för flera decennier sedan stod högt i kurs och hörde till de självklara köpen från ett område, men som sedan med tiden har fallit in i skuggan eller åtminstone blivit omgivna av en stor sjö motsvarande viner. Tyvärr blir det oftast så att när vinet väl har tappat ledarpositionen faller det snart allt längre bak i ordningen, till sist i glömska. I sig betyder det inte alls att vinet ifråga har blivit sämre – vilket är den allra vanligaste ”förklaringen” till att folk helt enkelt överger ett varumärke för ett annat. Är man däremot nyfiken och öppen – och i ärlighetens namn också ärlig i sina bedömningar – är det ofta väldigt roligt och upplyftande att gå tillbaka till gamla kompisar från förr. Det här är precis ett sådant vin, en klassiker som tog plats på Systembolagets hyllor redan 1974 och har hängt sig kvar där sedan dess.
Firman Gitton Père & fils grundades 1945, direkt efter att andra världskriget var till ända. Det här var en tid då landet var i spillror och efterfrågan på finare viner var närmast obefintlig. Marcel Gitton och hans hustru Huguette lät sig inte stoppas av det, men de började försiktigt med att köpa bara en halv hektar vingård. Satsningen gick ändå bra och med tiden hade familjen Gitton köpt mark till dagens 37 hektar stora vingårdsareal. För 34 år sedan köpte de också en vinegendom i området Côtes de Duras mellan Bordeaux och Bergerac. Här i Sancerre har man idag 27 hektar stor vingårdsareal som till 23 hektar är planterad med Sauvignon Blanc och fyra hektar med Pinot Noir. I grannappellationen Pouilly-Fumé har man ytterligare 7.50 hektar och resten av vingårdsytan ligger i området Coteaux de Giennois där man har ett par små vingårdar med Sauvignon Blanc och Pinot Noir.

Vinet Sancerre Les Belles Dames med tillägget Silex på etikettens ena hörn är det mest kända och det kommer från ett par vingårdslotter om totalt fem hektar i området med den typiska flintajorden som ligger i den östra delen av den ungefär 3 000 hektar stora appellationen. Framställningen är försiktig, både jäsningen och den upp emot tio månader långa lagringen har skett i ståltankar (deras lite exklusivare toppselekteringar ser dock äldre ekfat för lite ökad textur).
Så hur är då denna legendar? I glaset hittar man ett skolboksmässigt uttryck av Sauvignon Blanc från Sancerre med ljuvligt somriga toner av nässlor och fläder med en hint av vita vinbär, krusbär och citronskal i en stil som har lite större uttryck av parfym och frukt än av jordarnas komplexitet. Smaken är precis lika parfymerad och somrig, lätt och fruktig med en stor fräschör och helt torr eftersmak. Återigen lite mer av druvkaraktär än terroir – men i slutändan pekar alla parametrar precis just mot Sauvignon Blanc och Sancerre.

Vinet bör serveras svalt, omkring åtta till tio grader för störst friskhet, men helst inte kallare än så eftersom dess blommighet och fruktiga parfym då dövas. Man njuter av det som ett fräscht sällskapsvin eller till somriga rätter som gärna kan bjuda på en hel del klorofyll; grön sparris, gröna bönor och sockerärter som slungats i smör med finklippta färska gröna örter eller nykokt broccoli med samma tillagning – och såklart också till ugnsbakad fisk med samma grönsakstillbehör. Eller till rimmad eller lättrökt fisk med en frodigt grön sallad till. Glöm inte att smaksätta maträtten med en god dos av citrussyra för att lyfta matens syrafräschör till samma nivå som vinets.
Även om man kan spara vinet i fem sex år känns det allra rimligast att dricka det ungt när det är som allra mest spänstigt.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Vi är nu inne mitt i rosévinssäsongen och korkar poppas och skruvas ur flaskorna i en vansinnestakt så fort solen kommer fram. Och trenden med roséviner har aldrig varit så stark som den är nu. Provence är fortfarande det mest populära ursprunget, men det finns gott om goda roséviner från i stort sett varje vinland. Fördelen med att lämna Provence, och det borde man göra oftare, är att det finns mer blommighet, somrig bärighet och fräschör i roséviner från andra områden i världen.
I det här fallet tar vi oss till den norra delen av östra Österrike, det vinområde som heter Niederösterreich och bland annat innefattar vindistrikten Weinviertel (det största), Wachau (det mest kända), Kremstal och Kamptal. I det senare distriktet ligger den historiska producenten Schloss Gobelsburg som etablerades som cistercienserkloster och började odla och göra vin redan 1171. Även om man har en lång historia, är det först de senaste decennierna som den mer moderna och höga kvaliteten har kommit. I den vevan har man också ändrat namnet till det i vinvärlden lite finare klingande Domaene (typ, som Domaine i Bourgogne) och idag hör man definitivt till de säkra producenterna att satsa på här. Och det är med Grüner Veltliner och Riesling man har gjort sig ett starkt namn. Firmans vingårdar ligger utspridda på sluttningar och terrasser intill floden Kamp och från de bästa vingårdarna buteljeras man högklassiga vingårdsspecifika viner.
Det här vinet skiljer sig såklart från firmans vanligaste profil eftersom det uteslutande görs med den blå druvsorten Zweigelt, en typisk österrikisk druvsort som nästan alltid ger ganska mörka och djupt körsbärsfruktiga röda viner. I det här fallet kommer druvorna huvudsakligen från så pass svala vingårdar omkring Gobelsburg och Langenlois att man inte kan göra den smakrika och strukturerade typen av röda viner, däremot passar de absolut perfekt för rosévinsproduktion. Vinstockarna är mellan fem och nästan 50 år gamla och växer i fin lössjord, en vittrad sandjord som har ger samma fina mineraliska nerv och silkighet som fina sandjordar kan ge, men i vissa vingårdslotter finns det också ett inslag av krossat grus som ger en lite större struktur i vinet.
Skörden har skett för hand, seriöst med tanke på vintypen och prislappen, och efter några timmars skalkontakt vid låg temperatur silades skalen av så att den vackert rosa musten fick jäsa vid låg temperatur i ståltankar. Fyra månader efter jäsningen buteljerades vinet – det är ju trots allt ett vin som är tänkt att drickas innan nästa årgångs skörd sker.

Doften är härligt stor och jordgubbsfruktig och rosenblommig i en somrig och lockande stil, charmerande sötfruktig stil, men även om frukten är uppenbar bygger den knappt medelfylliga och ganska intensiva smaken på lika stor fruktighet som fräschör. Det är ett vin att njuta av precis som det är, men hellre kylt till cirka åtta grader för att ytterligare lyfta fram fräschören. Vill man dricka det till mat kan det också serveras lika kylt eller tillåtas komma upp en grad eller två till större fruktintensitet. Då passar det utmärkt till lätta och medelsmakrika somriga rätter som fisksoppor, stekt eller grillad fisk eller pasta med inslag av tomat och andra något sötaktiga grönskar. Såklart funkar det lika bra till inte alltför smakrika rätter med grillat ljust kött och kyckling med motsvarande grönsaksgarnityr. Eller bara till milda ostar med en gnutta honung till.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Visst går det trender i vin, både stilmässigt och ursprungsmässigt. Att viner i största allmänhet har blivit lite lättare i kropp och alkohol är en sådan trend, att de har mindre uttryck av ekfat är en annan och att de är mer ekologiskt odlade och naturliga är en tredje trend. I år handlar det trendriktiga till viss del om ett vinområde, närmare bestämt Alto Adige som har utsetts till ”Årets Vinort” av den drygt 30 000 medlemmar stora svenska vinföreningen Munskänkarna. Därför tar vi oss upp till norra Italien och området Alto Adige med denna veckas vinval.

Området har också blivit känt som Südtirol. Det är ett 13 600 kvadratkilometer stort område där Alperna och Dolomiterna möts och ger ett underskönt landskap med höga berg och om somrarna grönskande och bördiga dalgångar. Floden Adige flyter stilla genom landskapet och bidrar till utmärkta förutsättningar för vin- och fruktodling samt boskapsuppfödning. Trots det nordliga och framför allt höga läget präglas klimatet faktiskt rätt mycket av Medelhavet och Alto Adige kan sägas vara ett soligt och stundtals varmt distrikt i en annars sval region. Framför allt är dagarna varma med temperaturer som mitt på dagarna kan nå upp mot 26–30 grader. Det är faktiskt varmare än i exempelvis Bourgogne. Men om nätterna faller temperaturen då kall luft pressas ner från de omgivande bergen som reser sig upp emot 2 000 till 3 000 meter. Klimateffekten blir att vinerna får en generös fruktighet med en bevarad syra och fräschör. Ett normalår ligger nederbörden kring 720 millimeter, fullt tillräckligt för vinodlingen.
Cantina Terlan är ett kooperativ med anor, grundat redan 1893 och med det en av regionens mest omtalade och viktiga vinproducenter. Kooperativet ligger i byn Terlan och har 130 medlemmar med sammanlagt 190 hektar stora vingårdsägor. Något större kooperativ rör det sig alltså inte om och produktionen bör därför ses som hantverksmässig. Deras idé bygger mycket på cuvéer med olika druvsorter, i sig inte trendigt eftersom det var så man gjorde vinerna här förr i tiden. Sedan mitten av 1950-talet har man också börjat producera druvrena viner och det har med tiden blivit en naturlig del av tradition, eller trenden om man så vill.

Sauvignon Blanc är mest känd från områden som övre Loire, Bordeaux och Nya Zeeland, men det är och har i långt över ett århundrade varit en viktig druvsort för Alto Adige och för Cantina Terlan. Man har olika kloner av Sauvignon Blanc som alla i det bergiga landskapet, där vingårdarna ligger på sluttningar på 260 till cirka 600 meters höjd, alltid ger små skördeuttag med det en god intensitet i vinerna. Det har visat sig att Sauvignon Blanc är en utmärkt druvsort här, mycket tack vare att den bevarar sina friska syra och fräschör så väl även om somrarna är varma. Kooperativets Sauvignon Blanc odlas i jordar som har ett stort inslag av kiseloxid som bidrar till en fin nerv och struktur i vinet.
Vinet jäses främst i ståltankar, men en viss del av vinet tillverkas i 2 000 liter stora gamla ekliggare för en ökad textur, något som till viss del förstärks av lite bâtonnage under lagringen. Trots att vinet inte har gått igenom malolaktisk jäsning har det en naturligt hög syra. Druvsorten ger sig tydligt tillkänna, det fint gräsiga och blommiga klorofyllet med drag åt vinbärsblad, nyplockade nässlor, grön paprika, fläder och gröna äpplen, men stilen ligger snarare mellan den sydligt österrikiska (Steiermark) tack vare sin soliga intensitet och det mer nyanserade och mineraliska i Loire. Det är nämligen svalare och lättare i stilen är vad nyzeeländsk sauvignon är. Smaken är lätt och mjukt fruktig med nyanser av både gröna äpplen, lime och citrons, tydligt frisk och helt torr och precis som i doften mer europeiskt elegant.
Det här är ett skolboksmässigt vin, lättdrucket och somrigt och det passar allra bäst till lättare grönrätter, vårens sparris (vit eller grön), sallad med räkor, lättare fiskrätter med örtgrön sås med frisk syra i och till en uppsjö av milda getostar.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Att Wachau är ett av världens allra bästa områden för Riesling är nog välkänt och ett vin som det här ger trots sitt låga pris en tydlig förståelse för den uppfattningen. Såklart är distriktets stora attraktion de fantastiska vinerna på nivån smaragd, ungefär spätlese trocken enligt den tyska vinlag som introducerades i Österrike med som man sedan 1985 inte följer i Wachau. Men även på nivåerna steinfeder (ståltanksjästa, lätta, pigga och friska viner) och federspiel (ungefär kabinett trocken) hittar man utomordentligt fina viner gjorda med Riesling och Grüner Veltliner. I Wachau finns det idag 1 328 hektar stora vinodlingar på framför allt terrasser på den norra stranden av Donau och 208 vinodlare och producenter buteljerar vin under egna etiketter.
Visst är det här vinet lite lättare än majoriteten av viner i de tre nämnda kategorierna, men ändå imponerande bra. Druvorna kommer från flera vingårdar över hela Wachau, både från flacklandet och från de lägre terrasserna, främst på den norra sidan av Donau men också till mindre del från vingårdar på den södra stranden. Man skulle faktiskt kunna ha buteljerat vinet som en federspiel och då såklart kunnat ta mer betalt för det. Rent tekniskt kvalificerar sig vinet som ett sådant, men man har ändå valt att framför allt lyfta fram regionen och druvan och göra ett billigare vin. Tack för det!
Doften är aromatisk och elegant fruktig med nyanser av gula persikor och citruszest och med en fin blommighet och även om det inte känns lika drivet av terroir som de högre kvaliteterna finns det ändå en försiktig känsla av krossad sten. I den här prisklassen brukar viner inte erbjuda kombinationen av skolboksmässig druvkaraktär och känslan av en plats. Smaken är ganska lätt, men lika fint fruktig och mineralisk som doften lovade, avrundad och stenfruktsliknande charmig men helt torr (restsötman ligger på tre gram). Även i smaken möts man upp av en ursprungstypisk renhet och strukturgivande mineralitet som ger smaken en underbart uppfriskande energi.
Det här är inget vin att spara, det dricks nu och de kommande två tre åren när fruktigheten och blommigheten är som mest livfull. Det här är verkligen ett stort fynd!

Drick vinet svalt, gärna kring tio grader om det serveras som aperitif eller till lättare rätter av fisk och skaldjur, eller omkring tolv grader om maten är något fetare och rikare. Tack vare vinets friska syra kan maträtten gärna ha en syrafrisk smak av vitt vin, citronsaft, lime eller yoghurt och eftersom vinet är torrt ska man vara försiktig med söta ingredienser i rätten.
Som producent är Domäne Wachau inte särskilt gammal, men de vilar på en historia som sträcker tillbaka till år 1137. Det är nämligen då som Weingut der Herrschaften von Dürnstein und Thal Wachau, ”Adelsmännen i Dürnstein och Wachau”, omnämns för första gången. Sedan 1280 kom också de idag flera välkända vingårdar att tillhöra egendomen och under seklernas gång skulle alltmer land läggas. Som markägare skulle egendomen få en enorm makt och under de kommande seklerna blev den stora domänen allt rikare, medan bönderna som fick arrendera marken och betalande tionde och fick slita för brödfödan. Vingårdarna brukades av hundratals arrendatorer fram till 1938 då prins Ernst Rüdiger Starhemberg sålde marken till dem. Eftersom de alla var små jordbrukare och inte hade något eget vineri beslöt de att bilda ett kooperativ – Winzergenossenschaft Wachau. Ur detta föddes det som 1990 skulle komma att kallas Freie Weingärtner Wachau – de fria vinodlarna i Wachau – som på 2000-talet har positionerat sig som ett av världens allra bästa vinkooperativ. Numera heter firman Domäne Wachau.

Det precis lika välgjorda, goda och fyndmässiga syskonvinet Grüner Veltliner Selection finns också på Systembolaget, men i en liten box om 150 cl (nr 56087 för 209 kr).

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

Grechetto, eller Greco som är ett annat namn på druvsorten, är egentligen inte nödvändigtvis en druvsort utan ett namn som genom tiderna har getts till flera druvsorter. Även om namnet till viss del antyder ett grekiskt ursprung finns det inga belägg för att så faktiskt är fallet. Flera av dessa sorter har historiskt sett använts till både torra och även något sötare viner i framför allt södra Italien, från Kampanien ner till Kalabrien. Den sort som oftast har kallats Grechetto är dock inte släkt med den Greco di Tufo man finner i Kampanien. Druvrena viner med Grechetto är inte särskilt vanliga, i regel används sorten som en del i blandningar. I vinet Orvieto, som står för cirka 80 procent av vinvolymen i Umbrien måste den tillsammans med (endera eller båda) Procanico, det lokala namnet för Trebbiano Toscano. Resten kan vara Canaiolo Bianco och Malvasia.

Sergio Mottura är idag en välrenommerad vinproducent med sina vingårdar i provinsen Viterbo som ligger i ett naturskönt område i regionen Lazio mot gränsen till Umbrien. I den här delen av Lazio har man odlat vin i årtusenden. Familjen Mottura har odlat vin i 90 år, men gjorde det till en början i samarbete med andra odlare här. En del viner gjorde de tillsammans med andra familjer, men av en ren slump fick de mer eller mindre ansvaret att ta hand om den druvsort som mognade först, Grechetto. De upplät en egen del i vineriet för denna sort, vinifierade den ensam och upptäckte snart att den hade en stor potential att både ge ett ungt och friskt vitt vin och ett vin som kunde lagras väl. På 1960-talet valde de att satsa på helt egen produktion utan de andra familjerna och har sedan dess drivit den 130 hektar stora egendomen med idag 36 hektar stora vingårdar. Man har alltid varit inriktade på lokala druvsorter och Grechetto är en av de sorter som Sergio har vigt sitt liv åt. Genom åren har han studerat Grechetto noggrant och identifierat de bästa klonerna som nu finns i hans vingårdar, som är modernt skötta och sedan lång tid tillbaka ekologiskt certifierade. Det har resulterat i moderna viner med hög kvalitet och stor potential att utvecklas väl med lagring.

Vinet Poggio della Costa är ett sådant vin, gjort uteslutande med Grechetto, vilket är ovanligt. Ambitionen är hög och just den här tappningen kommer från en sju hektar stor enskild vingård med vulkanisk jord (kallad tufa) som ligger på ungefär 140 meters höjd med östlig exponering. Druvorna har pressats långsamt och musten har sedan satts att sedimentera ett par dygn för att bli absolut klar. För att bevara maximal renhet och fräschör och den mineraliska energin har vinets jästs i ståltankar vid 15–20 grader under omkring tre veckor och sedan lagrats på sin fina jästfällning i ståltankarna.
Doften är medelstor och citrusfruktig med en liten nyans av zest och ett uns av gul stenfrukt, dessutom en aning ”medelhavskryddig” örtighet som är rätt trevlig. Smakmässigt är vinet medelfylligt och lika fint citrusfruktig, uppfriskande fräsch och helt torr, något mineralsalt och dessutom har det en diskret bitterhet mot slutet av smaken. Det är ett vin att njuta av vid cirka åtta till tio grader och gärna i glas med lite större kupa för att ge möjlighet att blommat ut. Drick det till medelhavsinspirerade fisk- och skaldjursrätter med olivolja, citron, kapris, oliver och örtkryddor eller till medelkraftiga get- eller komjölkostar. Eller bara som det är.

Sergio gör också ett annat lite mer komplex vin, Latour a Civitella, som istället har vinifierats i franska ekfat och därmed har fått lite större rondör och en fin ekfatskryddighet. Hans höga ambitioner med Grechetto har lönat sig, hans viner har ofta belönats med det högsta betyget tre bicchieri, tre glas, i den betydelsefulla guiden Gambero Rosso. Det har såklart satt honom på vinkartan och gett honom ett utomordentligt gott rykte, dessutom epitetet ”världens bästa vinmakare för Grechetto”.

Importör i Sverige är Derevino, www.derevino.se

Talar man om rött vin från Argentina är det alltid druvsorten Malbec man börjar med – och oftast också fastnar vid. Trots det faktum att Malbec upptar omkring 45 660 hektar av landets idag 211 000 hektar stora vingårdsareal finns det andra druvsorter som verkligen kan ta upp kampen om att göra fantastiskt goda och druvtypiska viner. Syrah är en av dessa och helt anonym är den heller inte – den odlas faktiskt på hela 12 809 hektar, vilket är ungefär 65 procent av arealen för Syrah i Rhônedalen och nästan tretusen hektar mer än Syrah odlas på i Kalifornien. Således en druvsort att verkligen räkna med även i Argentina. Trots det hör man alldeles för sällan om syrahvinerna härifrån.

Finca Las Moras gör ett mycket pålitligt och högklassigt syrahvin, Gran Syrah. Firman grundades 1993 och när vingårdarna planterades under 1990-talet hade man ett nära samarbete med den internationellt erkända vinodlingskonsulten Richard Smart. Med sina idag ungefär 1 100 hektar stora vingårdar är Finca Las Moras en stor aktör och även om man är fristående firma har man ett samarbete med vinmakarteamet på syskonfirman Trapiche. Vingårdarna ligger i distriktet San Juan norr om Mendoza, ett område som idag har ungefär 31 950 hektar stor vingårdsareal som fördelas över det tre underdistrikten Valle Tulom (det största området) Valle Pedernal (det högst belägna, cirka 1 300 till 1 350 meters altitud) och Valle Zonda.

Druvorna har skördats för hand och sorterats både i vingården och i vineriet, därefter krossats lätt för att jäsas med den naturliga jästen. Tillverkningstekniken är lite annan än för vin i genomsnitt, här förlitar man sig nämligen av roterande jäsningstankar, så kallade roto-fermenters, en teknik som ökar extraktionen av färg och aromer men är skonsam avseende tanninextraktion.
Färgen är ungdomlig, mörk och tät och den ger en känsla av att vinet skulle vara kraftigt. I själva verket ligger vinet någonstans omkring medelfylligt, åtminstone i känslan, men det har intensitet och generös frukt utan att vara kraftfullt. Trots att vinet har legat i både franska och mer sötaktigt kryddiga amerikanska ekfat i ett och ett halvt år är det inte särskilt märkt av eken. På det hela taget bjuder vinet på en rätt trevlig balans.
Frukten är på druvtypiskt vis mörk med inslag av björnbär och körsbär och det finns också något av den kryddighet man känner igen från Syrah i lite mindre soliga områden. Smaken bjuder på en lika skön fruktkänsla, en silkig tanninstruktur och fint balanserad syra – stilen är som en slags hybrid mellan norra och södra Rhône och det är verkligt trevligt. Och absolut fyndmässigt.

Vinet är gott som det är, serverat direkt ur flaskan, men under tiden i glaset mattas en liten del av fruktsötman av med ett litet lyft för jordighet, kryddighet och komplexitet. Det gör såklart att man kan rekommendera servering i stora glas eller hellre en stunds luftning i karaff. Eftersom det är smakrikt är det ett vin att njuta av till medelkraftig till lite kraftigare rätter av främst kött och vilt och gärna med lite smakrikare eller något feta tillbehör. Tack vare vinet fruktkropp kan man ha tillbehör som sötaktiga rotsaker eller starkvinssåser (portvinssås eller madeirasås) alternativt servera vinet till kyckling, fläskkött eller nötkött med någon sorts sötaktig glaze på.

Och återigen, det här är ett riktigt bra exempel på argentinskt syrahvin.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Nu när våren nu har kommit på riktigt är det många som njuter och börjar blicka framåt mot sommaren. Sett ur ett soligare och varmare väderperspektiv kanske ett svalt och friskt vitt vin eller ett rosévin hade varit mer passande som Veckans Vin, men man kan lika gärna välja ett absolut fyndmässigt och riktigt smakrikt rött vin som man bör köpa många flaskor av och stoppa in i vinkällaren för stor njutning av under många herrans år framöver. Faktiskt flera decennier om man har tålamod nog – för cuvéen Vieilles Vignes från Château Bouscassé har en dokumenterad lagringskapacitet.

Mina första minnen av Château Bouscassé sträcker sig tillbaka till mitten av 1990-talet. Då precis som idag imponerades jag av djupet och strukturen i vinet, att det kändes oväntat seriöst och nyanserat för att vara ett billigt vin. Samma sak kände jag med syskonvinet Château Montus från samma distrikt.
Det var 1979 som den då unga och fortfarande okända Alain Brumont ärvde Château Bouscassé och dess vingårdar av sin far. Året därpå köpte han det närliggande Château Montus och det var med dessa två egendomar som han under de kommande decennierna skulle skriva modern vinhistoria. Han kom att bli inspiratören, renässansmannen och ikonen i det vid den tiden undangömda och bortglömda distriktet Madiran i sydvästra Frankrike och han blev det med den lokala druvsorten Tannat. Det är en tjockskalig och påtagligt tanninrik mörk druvsort som kan ge kraftfulla och långlivade viner som med tiden utvecklar både nyansrikedom och finess.
Man kan med fog säga att det var Alain Brumont som lyfte druvsorten Tannat till vad den är idag och vägen dit gick inte bara genom vingården, utan minst lika mycket genom vineriet där han utvecklade tekniker för en mer skonsam och förfinad extraktion av tanninerna ur skalen.

Château Bouscassé har idag 120 hektar vingård och man gör två utmärkta röda viner härifrån. Toppvinet heter just Château Bouscassé Vieilles Vignes och det görs uteslutande med Tannat från de äldsta stockarna. Det vin som kort och gott heter Château Bouscassé bygger också sitt djup och mycket av sin struktur på just Tannat, som i det vinet kommer från något yngre stockar. För att göra det vinet lite mer lättillgängligt som ungt låter man blanda i Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Drygt ett års lagring i till ungefär hälften nya små ekfat har också bidragit till en lite mer polerad struktur.

Däremot har Cuvée Vieilles Vignes mognat i helt nya små ekfat, men tack vare vinets kraft och markerade struktur är faten så gott som helt absorberade i den mörka och täta frukten. Att man använder nya fat beror också på att vinets tydligare tanninstruktur klarar av och faktiskt behöver nya ekfat för att integreras och poleras.
Man kanske blir något avskräckt när man läser om viner med massiv tanninstruktur och vin som kan och gärna ska lagras i minst fem och gärna tio år – det behöver man verkligen inte oroa sig för. Genom åren har Alain Brumont och numera hans styvson Antoine Veiry (vinmakare här sedan 2017) förfinat tekniken att vinifiera Tannat och gör det idag med sådan precision att vinerna faktiskt är fullt njutbara redan som unga. Allra bäst är ändå att slå upp vinet i karaff och låta det andas i minst en halvtimma, gärna en timma, och såklart servera det till mat men någon form av fet textur i rätten som gör att tanninerna fångas upp och rundas av. Då får man en fantastisk vinupplevelse.

Slutligen, för att förtydliga det hela, det här vinet och den vanliga cuvéen från Château Bouscassé, precis som de två motsvarande vinerna från Château Montus, hör till de allra största fynden på Systembolaget!

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se