Det är egentligen rätt märkligt att just druvsorten Gewürztraminer är så väl lämpad för att göra så kallat orangevin av. I vanliga fall tar det orangea, det skalrustika och det svagt oxiderad över och därför ge vinet en helt annan personlighet än vad druvsorten normalt sett brukar ge. Men inte när det gäller Gewürztraminer. Här finns precis alla parametrar som Gewürztraminer ska ha – den stora blommigheten med fokus på röda rosor, en nyans av den svalt med kryddiga humleliknande vegetala tonen, den mer kryddiga kryddigheten med en kittlande doft av krossad svartpeppar och såklart en rätt skön känsla av torkad stenfrukt. Att fruktkroppen är rik på gränsen till yppig hör också sorten till, liksom den ganska låga syran.
Så kallat orangevin är en mångtusenårig vintyp som mer eller mindre försvann ur produktion när tillverkningstekniker började förfinas på 1800-talet och än mer i modern tid. Även om den i ytterst liten skala fanns kvar i områden som främst Georgien och hos ett par producenter som inspirerades av antik vinkultur, fick vintypen nytt liv med det vi kan kalla naturvinsrörelsen som började bli omtalad för cirka 20 år sedan. Idén med orangevin är att utgå från gröna druvsorter (eller som de gråaktigt rosa Pinot Gris och Gewürztraminer) och vinifiera dem enligt rödvinsmetoden, det vill säga med skalen. Rätt ofta låter man dessutom stjälkarna från druvklasarna följa med. När musten jäses med skalen (och stjälkarna) lakar man ut tanniner i musten och vinet får därmed en viss strävhet eller bitterhet som inte känns igen i vita viner. Eftersom orangeviner oftast har en lång skalkontakt och vinet ofta lämnas i stillhet i flera veckor utan direkt tillsyn eller arbete, kommer det också att utvecklas en viss oxidation. Det är ur det som den orangea färgen kommer. I just det här vinet har man låtit skalen ligga med under jäsning och en kort tids efterföljande maceration i 30 dagar. Inför buteljering har man inte tillsatt något svavel, så det här vinet kan utan omsvep beskrivas som ett riktigt ”naturvin”. Men det är viktigt att betona att det är ett välgjort vin av god kvalitet.
Jag fick en tanke som jag ville testa, en tanke som bygger på kritiken och erfarenheter av att ”naturviner” inte håller med luft i öppna flaskor, något jag själv ofta har påtalat. Så jag lät helt enkelt flaskan stå öppen (men i kylskåpet) i flera dagar för att se vad som hände med vinet. Och döm om min förvåning när vinet dag två var precis lika vitalt och fräscht som dag ett, och än mer förvånande att det var lika fräscht dag tre och faktiskt obegripligt förvånande att det hade hållit sig så väl i en hel vecka!

Glöm allt vad gamla murriga Bulgarien en gång i tiden var, tänkt nytt och tänk annorlunda. Rossidi Winery är en ny och ganska häftig satsning som såg dagens ljus 2008 när det unga paret Rosie och Eddie Kourian beslöt sig för att grunda sitt eget vineri och gå sin egen väg. Bakgrunden låg inte inom vinodling och vinframställning, snarare inom hälsa (Rosie) och vinutbildning (Eddie). Själva vinproduktionen överlät man till Peter Giorgiev, en ung vinmakare som hade skaffat sig erfarenhet från flera ställen i världen, bland annat i Marlborough på Nya Zeeland. Vinerna gör de från egna vingårdar och i vinlistan hittar man både cementäggjäst vitt av Chardonnay, mer klassiskt tillverkad rosé och rött Pinot Noir, ett rött av druvsorten Rubin och ett annat av Syrah samt en serie med två vita och två röda viner som kallas oEnophile. Och såklart det här underbara orangevinet.
Servera det svalt vid cirk tio grader. Matchande mat är halstrad eller grillad fisk och skaldjur som gärna får ha en fin sälta och något inslag av fett eller något med krämig textur för att fånga upp den försiktiga strävheten. Tack vare fruktigheten och i än större grad druvsorten som sådan (som älskar mycket från det indiska köket) fungerar det här vinet också perfekt till olika former av curryrätter.

Importör i Sverige är Primewine Sweden, www.solera.se

De senaste åren har vi formligen översköljts av den italienska mousserande vintypen prosecco. På sitt sätt är det lätt att förstå, prosecco är billigt, prosecco är publikt, mjukt och på gränsen till sötaktigt med inslag citrus, päronkarameller och tuttifrutti, på så sätt helt okomplicerat. Men helt ärligt, inte särskilt nyanserat.
Men det finns faktiskt undantag – de viner som kommer från Valdobbiadene som rankas som det finaste området för prosecco i ursprungsregionen Veneto. Det är också Prosecco Valdobbiadene som har belönats med den högsta statusen DOCG, medan Prosecco (som får göras i nio provinser) har fått nöja sig med den enklare DOC. För vanlig prosecco finns det omkring 20 000 hektar vingård, medan prosecco från sluttningarna mellan Conegliano och Valdobbiadene bara täcker 5 586 hektar. I den senare appellationen hittar man det svalare bara 107 hektar lilla läget Cartizze som med sina branta och terrasserade vingårdar är en fantastisk vacker syn. Det här är utan jämförelse det finaste ursprunget för prosecco och har man inte provat vinerna härifrån förut är det hög tid att göra det.
Druvan är densamma som i all annan prosecco, Glera, eller Prosecco som den egentligen ursprungligen heter. Namnet ändrades dock 2009 för att särskilja druvan från ursprunget när Prosecco Valdobbiadene upphöjdes till DOCG, inte minst själva byn Prosecco i närheten av Trieste. Det är en druvsort som mognar sent på höstarna, men tack vare att man allra mest gör mousserande vin av den behöver druvorna inte nå full mognad och en potentiell alkoholhalt på omkring 13 procent. Därför är druvsorten utmärkt för just mousserande vin.

Stilen i det här vinet känns inte riktigt igen från annan prosecco, visst finns där en mjuk citrusblommighet och försiktig päronfruktighet, men doften och smaken är avgjort med elegant och till och med något mineralisk. Dessutom finns det en uppfriskande syra på 5.6 gram per liter som bidrar till fräschören. Med en del fantasi kan man nog känna att det finns en dosage på hela 25 gram per liter (i alla fall enligt uppgift från producenten), men friskheten driver smaken och eftersmaken är verkligen inte sötare än den i annan prosecco. Tvärtom är det här en mer elegant och nyanserad prosecco än vad så gott som alla 137 andra märken av prosecco som säljs på Systembolaget idag.
Prosecco dricks precis som alla andra mousserande viner, väl kylda som de är till vardags och till fest, före maten till små tilltugg som inte ska vara sötaktigt smakande eftersom vinet inte är det, men visst klarar det här vinet av tilltugg av umamirika räkor och en toast med skaldjurskött i en krämig majonnäs, såklart också till smått och gott av salta charkuterier. Man kan också dricka prosecco till fiskrätter och även till mildare ostar.

Firman grundades 1875 och med undantag av ett kort uppehåll under första världskriget har man gjort vin kontinuerligt sedan dess. Firman är fortfarande familjeägd, man har 65 hektar vingård av vilka 50 hektar ligger i områden klassificerade som DOC och DOCG, bland annat har man tre hektar vingård i Cartizze och ytterligare fina ägor i ett par andra vingårdslägen. Man har ett mycket gott rykte och är en av få producenter i regionen som också till viss del gör vin enligt den klassiska metoden med jäsning i flaska, Talento Metodo Classico av Chardonnay och Pinot Noir.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Vinet har en alkoholhalt på 15.0 procent, fullt naturligt för en amarone, och en restsötma på 7.0 gram per liter, också det fullt naturligt för en amarone. Dessa fakta lyfts gång på gång fram som kritik mot den här historiska vintypen, framför allt bland dem som inte tycker om vinstilen (om de provar vinet öppet och vet att det är en amarone de har i glaset vill säga). Men den typen av tröttsamma fakta är helt ointressanta när man dricker ett klassiskt och välgjort vin av typen Amarone della Valpolicella Classico. Och vinerna från Masi Agricola är just sådana välgjorda viner som jag gladeligen lyfter fram – för öppen såväl som blind provning.
Till utseendet är vinet mörkt med en fortfarande ungdomlig täthet. Också doften vittnar om ungdom och primär frukt, tät och koncentrerat sötfruktig såklart med toner av solmogna mörka körsbär men också med en lite svalare fräschör. Just det brukar man inte hitta i majoriteten av mer kommersiellt gjorda amaroneviner, men kommer druvorna från den klassiska zonen och vingårdar på sluttningar inne i dalgångarna och vinet dessutom görs i en något mer klassisk och elegant stil kan vinerna absolut har den här mer nyanserade doftprofilen.
Som förväntat har vinet en god kropp och fyllighet, en frukt som tangerar det söta men ändå hålls samman av en god struktur och en fin syra. Och visst finns den en skön alkoholvärme mot slutet, men den känns väl placerad i den rika kroppen och har dessutom en plats i kompositionen när man lägger till en god smakrik maträtt. För det är just till smakrik mat som amaronevinerna glänser. De behöver mötas av sommarens grillmeny, av höstens långkok och vilt och av smakrika vällagrade ostar. Då hamnar vinets arsenal av rikedom och värme på precis rätt plats.

Idag görs amaronevinerna av säkert över hundra vinfirmor i Valpolicella, men ingen firma har varit mer betydelsefull för vinstilen än vad Masi Agricola har varit. Efter årtionden av djuplodade studier utförda av Masi Technical Group om druvsorterna, torkningsprocessen, alkoholjäsningen och lagringen av vintypen har ägaren Sandro Boscaini och hans team i minst detalj kunnat förfina tekniken. Tillsammans med vingårdar på förstklassiga lägen i dalgångarna i den klassiska zonen resulterar det tekniska kunnandet i riktigt bra viner på alltifrån grundnivån till en duo av extraordinära vingårdsspecifika amaroneviner med flera decenniers lagringspotential.
Det här vinet görs med sedvanligt druvrecept från vingårdar på soldränkta sluttningar i hjärtlandet av Valpolicella. Årgången är utmärkt, både tidig sett till skördedatum och skördevolymen. Druvorna torkades sedan på traditionellt sätt på bambuställningar i loften ovanför vinkällarna fram till ungefär februari och därefter skedde jäsningen under en dryg månad i stora fat av slavonsk ek. Vinet fick sedan mogna i två år i både stora och små ekfat. Eftersom Masi Agricola inte arbetar med animaliska klarningsämnen är det här ett så kallat veganvänligt vin.
Jag själv har provat och druckit amaroneviner sedan början av 1990-talet och kan intyga att de bättre av dem (som det här, bland andra) verkligen har en potential att lagras och utveckla fantastiskt eleganta och klassiskt komplexa nyanser med både tio och 20 år flasklagring. Dricks vinet nu och de kommande fyra fem åren kan det gärna slås upp i karaff minst en halvtimma före servering. En lämplig dricktemperatur är 18 grader, helst inte varmare än så eftersom den högre temperaturen lyfter känslan av sötma och alkohol.
Är man flera runt bordet eller bara vill skoja till det lite extra, finns det här vinet också i magnumformat för 639 kronor.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

När Malbec for över Atlanten från Bordeaux och Cahors i mitten av 1800-talet var det inte många som trodde att den lokala och ganska rustika mörka och tanninrika druvsorten ett sekel senare skulle vara den stora stjärnan i Argentina. Nog för att Malbec hade funnits i de argentinska vingårdarna sedan dess, men det var i den kvalitetsmässiga renässansen från mitten av 1990-talet som världen skulle bli varse om kvaliteten hos det argentinska vinet. I denna förändring skulle vinodlingen minska i areal i jämn takt med att kvaliteten sköt i höjden och idag odlas vinet på 208 600 hektar, vilket är två tredjedelar i areal mot förr. Regionen Mendoza står för 147 200 hektar av detta och det gör såklart att andra regioner har lite svårt att hävda sig.
Malbec är idag landets mest hyllade och också mest planterade druvsort. Den odlas på 21 200 hektar och passerar därmed sorterna Bonarda (17 200 hektar), Cabernet Sauvignon (16 200 hektar) och Syrah (10 800 hektar) med ganska god marginal. På femte plats kommer en grön druva, den aromatiska Torrontés. Det råder ingen tvekan om att Malbec trivs i Mendoza, där den på över tusen meters höjd har hittat en optimal växtplats med en slösande sol och en tunn luft som får druvans tjocka skal att mogna till oväntat finstilta tanniner. Att Finca Patagonicás är ett ultramodernt vineri och att den egna vinmakaren Fabian Valenzuela har nära ett samarbete med den berömda vinmakaren Jean-Claude Berrouet (som har lång erfarenhet som vinmakare på Château Petrus i Pomerol och Dominus Estate i Napa Valley) har också varit en bidragande faktor till den här firmans höga kvalitet.

Det här vinet görs uteslutande av Malbec som skördas i vingården El Jarillal som ligger i underdistriktet Alto Agrelo i Luján de Cujo, som 1993 blev landets första ursprungskyddade appellation. På modernt vis sker skörden maskinellt, men med tanke på hur sofistikerade de moderna skördemaskinerna ska man inte se ner på det maskinella. En fördel är faktiskt att man snabbt får in druvorna till vineriet och det ska man verkligen inte underskatta. För att lyfta aromprofilen i vinet har man gjort ett par dagars kallmaceration innan alkoholjäsningen, sedan har jäsningen ägt rum i ståltankar för absolut renhets skull. Jäsningstemperaturen har hållits ganska låg, en modern teknik för att ytterligare lyfta vinets frukt och parfym, och därefter har vinet lagrats i 225 liters franska (80 procent) och amerikanska ekfat under 18 månader. Mer än omkring 18 000 flaskor gjorde man inte av det här vinet.
Vinet är mörkt, djupt och modernt rikt med en underbart solmogen mörk körsbärs- och björnbärsliknande fruktighet och med en fint integrerad vaniljsöt och försiktigt rostad fatnyans. Som vanlig med Malbec i Mendoza talar vi om ett generöst och rejält vin och även om också strukturen på druvtypiskt sätt är tydlig är den på ursprungstypiskt vis fantastiskt fint avrundad och integrerad.

I Argentina dricker man den här typen av vin till grillat kött och varför ändra på det vinnande konceptet. Strunt samma om det är nötkött och sommargrill eller om det är annat kött eller vilt och ett långkok eller en stek i det svenska höstmörkret, det är rättens smakrikedom som avgör om mötet blir jämlikt och bra. Inte för att tanninerna behöver rundas av med hjälp av ett tillbehör med fet textur (potatispuré, potatis- eller rotsaksgratäng eller en hederlig klassisk gräddsås), men sådana tillbehör brukar hjälpa till att ytterligare lyfta in det smakrika vinet i rätten. Servera vinet vid 18 grader och slå gärna upp det i karaff en kort tid innan det ska drickas. Vill man lagra det kommer det lätt och ledigt att utvecklas mot större finess de kommande åtta åren, eller så.

Importör i Sverige är Wineagency, www.wineagency.se

Nu när säsongen för hösttryffel är i full blom och den ultraexklusiva vita tryffeln från Alba i Piemonte kommer känns det fullt rimligt och rättvist att välja ett vin från Barolo som Veckans Vin, och även lägga lite extra krut på ambitionsnivån. Således en Barolo Riserva.
Vinerna från den solvarma årgången 2012 blev oväntat och kanske något motsägelsefullt lättsamma, eleganta, klassiskt strukturerade och syrafriska. Februari var riktigt kall och tack vare att vingårdarna täcktes av snö kom jordarna senare att mättas med smältvattnet. Kylan höll i sig under mars och en bit in i april och med det försköts knoppningen ett par veckor. Maj och juni förflöt i vanlig lunk med fint väder och lyckad blomning och fruktsättning, men juli blev betydligt varmare och bjöd dessutom på ett par lokala hagelstormar som på sina håll decimerade skördevolymerna. Också augusti blev varm med flera dagar som toppade på 40 grader eller mer, men lite regn och svalare väder mot slutet av månaden bromsade utvecklingen av druvorna. Tack vare mer måttliga temperaturer under september fortgick mognaden långsamt och druvorna kunde senare skördas vid mer måttliga potentiella alkoholhalter och lättare kropp än i snitt och med nivå av syra och känsla av mineralitet som gav vinerna fräschör och nerv.

Hos Borgogno gjorde man såklart viner med precis samma ambition som annars och stilen och känslan ligger i det klassiska med nyansrikedom och elegans med ett inslag av god intensitet och skönt ren frukt. Det gäller också denna riserva från just 2012 som kommer från vingårdarna Liste, Cannubi, Cannubi San Lorenzo, San Pietre delle Viole och Fossati och vinet har jästs naturligt i cementtankar under 18 dagar med en efterföljande skalmaceration på närmare två månader följt av lagring under sex år i stora slavonska botti.
Fortfarande åtta år efter skörd känns ungdomlig och spänstig med friska röda fruktaromer, en mild blommighet och en känsla av jordighet. Ger man vinet åtminstone en halvtimma i karaff blommar nyanserna ut till större finess. Det som mer än i doften röjer årgångens lite lättare karaktär är smaken, där frukten är ljus och sval, syran uppfriskande och tanninerna ovanligt silkiga för kvalitetsklass och ålder. Det kan man mycket väl se som en fördel eftersom den fina strukturen gör att vinet är fullt njutbart redan idag – något som inte alltid är vanligt med ganska unga viner från Barolo. Drick vinet nu och de kommande tio till 15 åren, serverat i vid bourgognekupa (som är det bästa till viner av Nebbiolo) vid cirka 16–17 grader.

Med en historia som sträcker sig tillbaka till 1761 är firman Giacomo Borgogno en av de mest anrika i trakten och med 20 hektar stora vingårdar och ägor i flera kända crus (bland dem Liste och Cannubi) är man också en betydelsefull aktör rent ursprungsmässigt. Men det som egentligen är allra mest intressant är det nya liv och det kvalitetslyft som har kommit på 2010-talet sedan den unga och ambitiösa vinmakaren Andrea Farinetti tog över ansvaret för vingårdar och vinframställning. Idag gör man mer finstämda viner från Barolo än tidigare, ett par av dem från specifika crus, dessutom en charmerande och klassisk Barbera d’Alba och en god Dolcetto d’Alba – och ett unikt vitt vin av den närmast utdöda druvsorten Timorasso (skriv in det ordet i sökrutan här på Vinlegender så kommer du till en artikel om det vinet). Kort sagt, Borgogno har skrivit in sig i den moderna piemontesiska vinhistorien och det har gjort det helt rättvist.

Importör i Sverige är Wineagency, www.wineagency.se

Riesling är långt ifrån en betydelsefull druvsort ur ett volymperspektiv i det lilla vinlandet Österrike, där vingårdarna totalt sett är 45 439 hektar stor. Riesling hittar man nämligen på bara 2 135 hektar, men den har under 2000-talet växt långsamt mot något större arealer. Men ser man istället till kvalitet är Riesling en av landets allra viktigaste druvsorter. Det är särskilt i Niederösterreich, den norra delen av odlingsområdet i Österrike, som Riesling har hittat sitt starkaste fäste. Distrikten Kremstal (249 hektar), Wachau (234 hektar) och Wagram (139 hektar) är några av de viktigaste för Riesling och tittar man på resten av landet är det framför allt i den stora regionen där Riesling odlas. Där hittar man den på 133 hektar, vilket dock bara är knappt en procent av den stora regionens vingårdsareal. Det är dock i Kamptal, där det här vinet kommer från, som är druvsortens allra viktigaste fäste. Här odlas Riesling på 396 hektar och är med det den tredje viktigaste druvsorten med Grüner Veltliner som den viktigaste med 1 982 hektar och den blå Zweigelt som näst viktigast med 520 hektar.

Riesling kan uppträda i många stilar, från nästan fjäderlätta viner till medelfylliga med lite djupare kropp, från absolut knastertorra till ordentligt söta och faktiskt allt däremellan. I Österrike ser man nästan bara torra viner, halvtorra versioner är extremt sällsynta. Just det här vinet är torrt, men lite djupare fruktigt och något fetare i stilen än vad de flesta andra viner av Riesling är. Doften är medelstor med en fin gul stenfruktighet med feta nyanser av citron- och limezest som möts upp av en lite jordig ton som ger karaktär. Man kan lätt tro att billigare rieslingviner ska vara antingen tunna och sakna kropp och djup, eller vara publikt charmiga genom en släng restsötma. I det här fallet är det inget av det som definierar smaken. Istället är det ett vin med ganska god kropp och en generös fruktighet, men eftersmaken är helt torr och så där läckert matvänligt stram med en syra som är uppfriskande men ändå i fullkomlig balans med smakens övriga delar.
Med råge överträffar kvaliteten vinets försiktiga prislapp, lägg därtill att vinet är ekologiskt och ekvationen blir än bättre. I områden som centrala och norra Europa är det nämligen omkring tio till 20 procent mer kostsamt att arbeta ekologiskt mot att förlita sig på syntetiska bekämpningsmedel.
När Fred Loimer klev in i familjerörselen i mitten av 1990-talet var landet fortfarande sargat efter 1985 års stora vinskandal. Tidigt började Fred göra saker som egentligen ingen annan vinmakare hade gjort, som att jäsa Grüner Veltliner i ekfat eller att göra fatjästa viner av Chardonnay. År 1998 tog han över ansvaret för familjegodset helt och hållet. Snart skulle han börja intressera sig för mer naturliga principer, först ekologisk odling och från 2006 också biodynamisk odling. Precis som vanligt när någon gör något annorlunda fick Fred en del kritik för sina val, men han fick också en ny skara anhängare. Idag är hans idéer inte särskilt kontroversiella och andra vinodlare ser honom till och med som en inspirationskälla.
Man har utmärkta vingårdsmarker om totalt 65 hektar, bland annat i vingårdarna Loiserberg, Steinmassl, Seeberg, Berg Vogelsang, Käferberg och Heiligensten, alla klassificerade som erste lage (jämförbart med premier cru i Bourgogne).

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Michel Chapoutier har under tre decennier varit en av de ledande stjärnorna i Rhônedalen och han kom tidigt att definiera Hermitage som en appellation med varierad terroir genom sina sélection parcellaires, enskilda vingårdsviner. Han blev också tidig med att konvertera sina egna vingårdar till biodynamiska. Hans ambitioner har sedan dess sträckt sig långt utanför Rhônedalen och 1999 köpte han den 75 hektar stora egendomen Domaine de Bila-Haut i den del av sydvästra Frankrike som bär ursprunget Côtes du Roussillon. Det här är en gammal egendom som ligger i trakt som planterades med vin för över tvåtusen år sedan och här bodde en gång i tiden tempelriddare som hade flytt kriget.
Egendomens vingårdar ligger på ungefär 120–150 meters höjd och är förhållandevis gamla, flera vingårdslotter har 40–60 år gamla stockar och några är betydligt äldre än så. Jorden domineras av kalksten, gnejs och skiffer och klimatet är tydligt präglat av det närliggande varma Medelhavet. De tre druvsorterna vinifieras var för sig, fullt avstjälkade i öppna cementtankar vid låg temperatur och med regelbunden pigeage (nerpressning av skalkrosset). Totalt sträcker sig skalkontakten över tre till fyra veckor, därefter får vinet mogna i en kombination av cementankar, äldre neutrala ekfat och ståltankar. Idén känns igen från otaliga andra viner i södra Frankrike och det gör också den härliga solkyssta och kryddiga doften och smaken.
Färgen är djup och ganska mörkt röd på det sätt man väntar sig att ett vin från södra Frankrike ska vara. I doften hittar man också många markörer som bekräftar ursprunget, saftiga solmogna hallon och mörka körsbär, nästan inkokta bigarråer, en fin kryddighet och en liten ton av jordighet. För att vara ett relativt billigt vin har det en oväntad komplexitet utan att det är något storslaget vin, dock är det typiskt och gott. Smaken är medelfyllig, mjukt fruktig i en fint solmogen stil, lite kryddig och balanserat sträv. Alkoholhalten ligger på 14.5 procent och känns mycket väl integrerad. Det är ett i alla avseenden ett mycket köpvärt vin!

Precis som vinerna från Côtes du Rhône kan vinet drickas ungt eller sparas i upp till cirka tio års ålder. Vill man ge det en luftning i karaff en kvart till halvtimma före servering är det helt okej, men den luftning det får när man serverar det i ett glas med stor kupa, gärna bordeauxform, räcker gott och väl. Maten bör vara medelkraftig, fågel eller kött och gärna lamm passar utmärkt som grundråvara och tillbehören kan har en medelhög smakintensitet (grillade grönsaker, spiskumminkryddade rotgrönsaker, rostad vitlök och inslag av sydfranska örtkryddor). Vinet passar också utmärkt till smakrika komjölk- och getostar av olika slag, men undvik helst mögelostar.

Värt att veta om Côtes de Roussillon? Jo, det är en gammal vinregion med långt tvåtusen års tradition att odla vin. Området ligger vid Medelhavet i sydvästra Frankrike mot den spanska gränsen och ingår i det större område som sedan 2018 heter Occitanie. I det står regionen Roussillon för cirka tio procent av vinproduktionen och Languedoc som ger 90 procent av regionens totala vinproduktion. Omkring två tredjedelar av vinet är rött, 28 procent är rosé (den andelen har ökat under 2000-talet) och bara fyra procent är vitt. I det torra och soliga klimatet är det förhållandevis lätt att odla ekologiskt och just den ekologiska odlingen har tredubblats i areal här under 2000-talet och idag står regionen för cirka sex procent av landets ekologiska vingårdar.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Det är faktiskt något speciellt med det röda vinet Côtes du Rhône från E Guigal. Det mest uppenbara är åldern, medan majoriteten av röd Côtes du Rhône på marknaden just nu kommer från årgångarna 2019 till 2017, är det bara ett fåtal som idag är fyra år gamla i sin senast lanserade årgång. Det andra och mer speciella hittar man under korken, druvkompositionen. Medan säkert 99 procent av all Côtes-du-Rhône bygger på Grenache till någonstans mellan 50 och 75 procent, har familjen Guigal byggt sitt vin från den druvsort som har gett dem berömmelse, Syrah. Man har ungefär 50 procent Syrah i blandningen, i vissa årgångar mer.
”Vi kommer från norra Rhône och vi är förtjusta i Syrah och för att göra ett mer unikt vin ser blandningen ut som de gör”, förklarar Philippe Guigal.
”Med den globala uppvärmningen kommer vi säkert kunna öka andelen Mourvèdre i framtiden, idag mognar den druvsorten bättre än någonsin”, berättar han vidare.
Det är ingen underdrift att påstå att Philippe och hans familj lägger ner ett fabulöst jobb på sina tre instegsviner, vitt och lite rosé och stora mängder rött på nivån Côtes-du-Rhône. Till att börja med handlar kvaliteten i vinerna om urval av druvor och viner, och det här är man lägger mest arbete. Man samarbetar med mellan 800 och 850 odlare i södra Rhône, framför allt från områden alldeles intill Châteauneuf-du-Pape (det gäller särskilt komponenterna av Grenache), men egentligen från alla hörn av södra Rhône. Ingen komponent är för liten för att vara intressant så länge kvaliteten är den rätta. Ibland rör det sig om tiotusentals liter, ibland om ett par hundra liter.
Man är heller inte rädd för att knappt köpa något alls om kvaliteten inte är den rätta. Årgångar som 2002 och 2008 ansåg man inte ha den rätta kvaliteten, därför köpte man så pass lite druvor och basviner att det nästan bara räckte till en mindre lansering av vinet i Frankrike. Ett gott år gör man annars mellan tre och fyra miljoner flaskor av den här röda versionen.

Framställningen är traditionell, generellt sett med full avstjälkning och med jäsning i ståltankar och till viss mån cementtankar och därefter lagras vinerna i 12–18 månader i framför allt stora foudres (äldre ekliggare) men också i mindre ekfat. Arbete med själva blandningen är omfattande, under flera veckors tid ägnar Philippe och hans far Marcel ett par timmar varje morgon med att prova alla hundratal och åter hundratals komponenter som om kvaliteten håller ska ingå i slutblandningen. Arbetet bakom det här vinet är väldigt imponerande, precis som vinet är. Och priset är faktiskt imponerande blygsamt.
För att vara en ”vanlig” Côtes du Rhône har det här vinet en ovanligt god lagringspotential, i goda årgångar kan det utan problem lagras i upp emot tio år, till och med längre. Förklaringen ligger i den stora andelen Syrah. Men vinet är redan nu i ett perfekt drickläge, fint kryddigt och mörkt fruktigt med väl balanserade tanniner, en god snarare än frisk syra och en eftersmak som ligger kvar länge och snyggt. Medelkraftiga rätter av fågel och kött som gärna kan serveras med mörka fondsåser, ett inslag av sydfranska örtkryddighet (lagerblad, timjan, rosmarin, salvia) gör sig utmärkt till vinets kryddighet och nyanser av rökt sidfläsk och andra charkuterier möter upp vinets fint köttiga nyanser på att trevligt sätt.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Traditionen i Bordeaux att göra ett urval av vingårdslotter och vinfat och som en slags andrasortering av viner som inte når till slottets bästa vin, grand vin, och buteljera dessa som ett bra men billigare så kallat andravin sträcker sig faktiskt ner till 1700-talets slut. Under 1800-talet finns det flera exempel på detta, men det är Château Mouton-Rothschild som mer officiellt brukar anges som skapare av denna idé. Den svåra årgången 1927 gjorde de ett andravin för att säkerställa en hög kvalitet med mindre kvantitet av sitt dyrbara bästa vin. År 1930 ändrade man namn på detta vin till Mouton Cadet, ett vin som snabbt blev vida känt men idag är ett helt eget vinmärke. Istället heter deras andravin Le Petit Mouton. De flesta slott i Bordeaux har idag andraviner och i vissa fall också tredjeviner för att möta olika kunders smak- och prispreferens.
Château Kirwan i Margaux, ett slott klassificerat som troisième cru classe i 1855 års klassificering, introducerade sitt andravin Charmes de Kirwan år 1993 sedan Michel Rolland hade anlitats som konsult för framför allt blandningsarbetet året dessförinnan. Slottet ligger på platån Cantenac med vidsträckt utsikt över appellationen Margaux och har idag 37 hektar stora vingårdar fördelat över 45 små lotter med huvudsakligen grusjordar med ett visst inslag av lera. Druvsortsmässigt bryts ägorna ner till ungefär 14.80 hektar Cabernet Sauvignon, 11.10 hektar Merlot (som är planterad i lotter med störst andel lera), 7.40 hektar Cabernet Franc och 3.70 hektar Petit Verdot. Sedan mitten av 1990-talet har man förändrat vinifieringen, först genom att byta till mindre jäsningstankar av stål som matchar varje liten enskild vingårdslott och sedan 2002 har man enbart använt sig av den naturliga jästen. Den malolaktiska jäsningen sker både i ståltankar och direkt i ekfaten, som till förstavinet Château Kirwan är omkring 40 procent nya. Andelen nya ekfat är ungefär densamma för det här andravinet och lagringen sträcker sig över 18 månader.

I glaset är det klassiskt så det förslår om än i en ungdomligt och rätt mörkt bärfruktig stil. Att det är bordeaux, eller åtminstone en bordeauxblandning, känns ganska självklart och att vinet är förhållandevis svalodlat känns också tydligt. På typiskt manér finns det en ekfatskaraktär i doften, nyanserad av en liten kopp lättrostad kaffe och en chokladtryffel, men den är fint integrerad i frukten och det hela känns välgjort och balanserat. Det klassiska går också igen i smaken, som är medelfyllig och också den ganska mörkt fruktig med en ungdomlig men fin tanninstruktur som ger den rätt intensiva smaken en torr finish. Man noterar också en god syra och fortfarande en svagt bitter känsla av ekfaten precis i slutet av smaken. Visst kan man dricka vinet utan luftning, men det öppnar faktiskt upp sig en liten aning efter en halvtimma i karaff. Rent spontant är känslan att vinet gärna kan få ett till tre år vidare flaskmognad för än större nyansrikedom, samtidigt är det omedelbart gott redan nu.
Servera vinet vid cirka 18 grader för finast doft- och smakbalans. Rätter av lamm, nötkött eller vilt gör sig väldigt bra, gärna med klassiska tillbehör som hösten smörstekta svamp, rostad jordärtskocka, bakad rotselleri eller spetskål och gärna med en mörk fond som har kokats in med smakrikt rött vin.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Går man tillbaka ett århundrade var Barolo en förhållandevis enkel och lantlig region med få framstående vinproducenter. Ändå valde Angelo Veglio att grunda en egen firma och satsa på vinframställning i byn Ciotto i närheten av La Morra. Han gjorde sina viner av framför allt Nebbiolo, men också ett par andra lokala druvsorter som Barbera och Dolcetto. Några egna vingårdar hade han inte, under flera decennier köpte han druvorna. Först 1960 kunde Angelo ta firman till en ny nivå genom att köpa en tre hektar stor äga i vingården Gattera i La Morra. År 1979 köpte han egendomen Cascina Nuova med nästan fem hektar stora vingårdar. Angelo var dock till åren kommen och bara en av hans tre söner var intresserad att ta över ansvaret för vingården och vinframställningen. Året var 1986 och den då bara 25-åriga sonen var Mauro. Han tog sin an projektet med stor ambition och började plantera om vingården till bättre prestanda. Det var vid den här tiden som en viktig del i firmans kvalitetsutveckling skedde. Eftersom Mauro var nyfiken på världens viner början han och ett antal vinodlare (bland dem Roberto Voerzio, Elio Altare, Giorgio Rivetti) träffas för att prova internationella kvalitetsviner och insåg snabbt att de egna vinerna var rustika. Det ledde till att de successivt förfinade framställningen av sina egna viner (extraktion under jäsningen, användande av små ekfat under lagringen, med mera), något som ledde till en kvalitetsrevolution i Barolo. Mauro lät också till skörden 1992 bygga ett modernt vineri för att ytterligare skärpa kvaliteten och fick i början av 2000-talet hjälp av kusinen Alessandro som hade utbildat sig till oenolog och blev ansvarig för vinerna. Sedan dess har firman utvecklats och man har idag drygt 14 hektar egna vingårdar i La Morra och Monforte d’Alba inklusive några små arrenden. Detta räcker till en årsproduktion kring 80 000 flaskor.

Det här vinet görs av druvor från de yngre stockarna i flera vingårdar och framställningen visar på den innovation som lyfte firman Mauro Veglio för omkring tre decennier sedan. Noggrann sortering av druvorna, fullständig avstjälkning, några dagar kallmaceration mellan druvmust och skal i ståltankar följt av alkoholjäsning under knappt tre veckor och därefter malolaktisk jäsning i tankarna. Sedan har vinet dragits över till 228 liters franska ekfat, omkring 15 procent nya och resten ett par år gamla. Däri har vinet mognat under 24 månader. Hela förfarande kan beskrivas som modernism, i vissa läger med en nedlåtande ton, men viner är i allra högsta grad klassiskt och typiskt för området Barolo. Skillnaden, som jag utgår från att Mauro Veglio var ute efter, är att vinet är modernt och elegant strukturerat utan tillstymmelse av rustik karaktär.
Vinet hade dekanterats bara 20 minuter innan det serverades och temperaturen var perfekt svala 16–17 grader. Och glaset var såklart en bourgognekupa. Doften är medelstor och elegant parfymerad, en aning mörkt körsbärsaromatisk med några ungdomliga ljusröda fruktnyanser, den är fantastiskt ren och i glaset växande. Med luften kommer djupet och en svag jordighet som redan nu i ung ålder ger en viss komplexitet. Och vinet är i alla avseenden ultraklassiskt utan nyanser av ekfat. Smaken är medelfyllig men intensiv, fint fruktig och på så sätt mjuk men helt torr med en utmärkt fräschör och druvtypiska men ändå finstämda tanniner. Det här vinet är väldigt gott, oväntat drickbart nu med en klassisk men fantastiskt fin tanninstruktur. Drick nu och de kommande åtta till tio åren framöver för en parfymerad ungdomlig känsla, eller spara vinet i upp emot 30 år för mognad, silkighet och tryffeltoner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se