Blanc de blancs, champagnestilen som bygger på enbart Chardonnay (eller åtminstone gröna druvsorter) är inte den mest klassiska typen av vin i Champagne. Går vi tillbaka några hundra år i tiden var det primärt Pinot Noir som odlades i Champagne och ytterligare en bit tillbaka i tiden var det stilla rött vin som gjordes. Dagens Champagne är således ett helt annat distrikt än dåtidens och idag är Chardonnay med sina 10 474 hektar en viktig komponent i blandningen som ger champagne – eller som ensam komponent i blanc de blancs. Lika viktig är den blå Pinot Meunier som odlas på lika stor areal som Chardonnay, men störst är ändå Pinot Noir som odlas på 13 219 hektar.
Till en början användes Chardonnay enbart till blandningar med de blå sorterna, framför allt för finess och fräschör, men när prestigechampagnen Salon gjordes i sin första årgång 1905 blev det början på något nytt, just blanc de blancs. När Taittinger ett halvsekel senare (1952) gjorde den första årgången av sin chardonnaychampagne Comtes de Champagne befästes storheten i stilen. Sedan dess har blanc de blancs blivit en självklarhet i Champagne och dessutom fått spridning till alla vindistrikt i världen där man gör mousserande viner.

Den här veckan tar vi oss därför an en champagne gjord uteslutande med Chardonnay. Den kommer från Charles de Cazanove, en familjeägt hus med säte i Reims som har cirka 200 hektar egna vinmarker fördelat över 64 vingårdar i många byar. Odlingen sköts naturligt och sedan 2021 är man certifierad som HVE3, den högsta nivån av Haut Valeur Environnementale. Sedan firmans grundande år 1811 (av en glastillverkarfamilj) har de gjort en champagne som heter Vieille France. Till en början var det en cuvée, men numera finns den i versionerna blanc de blancs och blanc de noirs (enbart de blå druvsorterna). Omkring 34 hektar av firmans vingårdslotter går idag till vinserien Vieille France.
Sedan 2004 ägs Charles de Cazanove av Christophe Rapeneau vars familj har varit verksamma i Champagne sedan 1901. Hans tradition och kunnande är gediget och han har både blivit invald i distriktets Hall of Fame och utsetts till Champagne Winemaker of the Year, förvisso år 2017, men ändå en fin utmärkelse.
Vinet är såklart gjort med Chardonnay som nästan helt har vinifierats i ståltankar. Inför slutkorkning har man tillsatt en dosage på 10.0 gram per liter, vilket är lite högre än snittet i Champagne idag. Den lilla sötman noteras i den medelfylliga och fruktiga smaken bjuder toner av gula äpplen och citrus och det finns även en liten brödigt nyans från jästlagringen. Möjligen är smaken lite av kortare slag och kanske är syran åt det lite försiktigare hållet till, men det finns en omedelbar måltidsinbjudande känsla snarare än en lockelse att skänka upp den här champagne som en uppfriskande aperitif.
Champagne och mat är en lika uppskattad som tyvärr bortglömd kombination. Trenden mot allt torrare och syradrivna champagner med lägre dosage har gjort att champagne emellanåt är för stram för många maträtter. Här har du dock en champagne som är den perfekta partnern till smörstekt fisk som gärna kan ha ett aromsmör eller en sås med fet textur, exempelvis hollandaise, där just stekytan och smöret gifter sig med champagnens fruktighet och mjuka sötma och där champagnes syra ändå ger en fin balans till rättens feta texturer. Champagnens fina brödighet är också en komponent som på ett utmärkt sätt möter de stekta eller grillade tonerna och brynt smör om sådant finns med i rätten. Det behöver inte vara de mest exklusiva rätterna bara för att det är champagne, en god fish’n’chips med den feta tartarsåsen är exempel på en helt perfekt rätt som kan få sitt lyft mot lyx tack vare champagnen.

Och helt ärligt, är inte champagne något vi alla borde unna oss oftare just att kvotera in lite extra känsla av lyx i vardagen.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Den här veckan tar vi oss till Rüdesheim i Rheingau för ett kassaskåpssäkert vin gjort med Riesling. Tre detaljer är väldigt bra med det här vinet. För det första är det producenten, Weingut Leitz, som är en av de allra bästa och mest pålitliga i regionen. För det andra är det vinet som sådant som är fantastiskt gott och i alla avseenden typiskt, och för det tredje är det priset som i flera år har varit på tok för lågt sett till innehållet i flaskan.
”Det allra viktigaste med det här vinet är att det är väldigt bra, och såklart att det är väldigt typiskt för vingårdarna i Rüdesheim”, säger Johannes Leitz när jag frågar.
Johannes är en driven terroirist, en vinodlare med största fokus på varje vingårds unika förutsättningar och egenskaper. Han har sammanlagt 43 hektar stora vingårdsägor i flera av de finaste lägena i Rüdesheim, bland annat i Berg Schlossberg (1.17 hektar), Rosengarten (1.28 hektar), Berg Rottland (2.46 hektar), Berg Roseneck (1.36 hektar), Berg Kaisersteinfels (1.64 hektar) och Klosterlay (1.36 hektar). Från dessa gör han små volymer av utomordentligt fina vingårdsspecifika viner med distinkt känsla av sina respektive ursprung. Men så blir det små skvättar över från var och en av dem, oftast yngre delar av vingårdarna, och från andra små lägen och de används till hans alldeles för billiga ”enklare” viner.

Att det här vinet (främst från kvarts- och skifferjordar i Berg Rottland, Berg Roseneck och Bischofsberg) och vinet Dragonstone (från vingårdsläget Drachenstein, ska förtydligas) bär engelska namn kan man tycka vad man vill om, men sedan Johannes gjorde sin första affärsresa till USA för att marknadsföra sina viner har han blivit väldigt framgångsrik i USA. Det är därför inte konstigt att han har gett två av sina viner engelska namn, det är ett klokt sätt att flirta med (bland annat) den amerikanska publiken. Men så är också båda vinerna awesome, för att använda ett passande amerikanskt uttryck.

Vi slår upp det lagom kylda vinet, tio grader men helst inte kallare, i ett glas med medelstor kupa och möts omedelbart av en skolboksmässig doft – en absolut renhet och druvsortens fina blommighet i samspel med toner av citrusskal som ger den lite oljiga och parfymerade känslan, dessutom en stenig jordighet som gör att vinet känns än mer högklassigt och komplext än väntat av prislappen. Smaken är fruktig och något avrundad men helt torr och det finns också här en slags fetma och den för Riesling så typiska fruktsyran. Det är precis så bra som man hoppas på från Johannes Leitz.
Drick vinet nu och de kommande sex till åtta åren, svalt som det är (det är ett utomordentligt trevligt sällskapsvin) eller till lite mer eleganta fisk- och skaldjursrätter som inte behöver ha någon direkt sötma, däremot en uppfriskande syra från lime eller citrus. Man kan njuta av det till sashimi, snarare än sushi som kan vara lite sötare, eller till den i augusti typiska soppan man kokar av lättrostade kräftskal med vitt vin och grädde.

Årgång 2023 räknas som bra och på sina håll även högklassig, inte minst när det kommer till Riesling som blev en av årgångens stora vinnare. Säsongen hade bjudit på en del nederbörd men mot slutet av sommaren blev det varmt (upp emot 30 grader i början av september) och det ledde till en snabb utveckling i vingårdarna. Många odlare vittnar om att 2023 blev en av de snabbaste skördarna någonsin. Att Riesling blev så framgångsrik är särskilt positivt för regioner som Rheingau där 2 460 hektar av totalt cirka 3 200 hektar täcks just av Riesling.

Importör i Sverige är Johan Lidby Vinhandel, www.johanlidbyvinhandel.se

Bodegas Emilio Moro etablerades i början av den våg av modernism som växte fram i Ribera del Duero i mitten av 1980-talet och egentligen än mer mot slutet av 1990-talet. Förvisso är Ribera del Duero en historisk vinregion med många århundraden av vinkultur, men frånsett en handfull firmor som hade vuxit fram från 1850-talet och än mer 1970-talet, gjordes vinerna i en lite mer rustik och traditionell stil. Allra oftast rörde det sig om clarete, ett slags mellanting mellan rosévin och rött vin där man oftast blandar vitt och rött, eller som klassiskt rött vin lagrade i amerikanska ekfat enligt idéerna crianza, reserva och gran reserva.
Emilio Moro hade redan 1933 planterat sina första vingårdar och på den tiden var det inte tal om att göra vin och sälja det själv. Liksom alla andra odlare gjordes lite vin för eget bruk, resten av druvorna såldes till kooperativ som fick ta hand om den svårare delen – att sälja vinet. Så fortgick det för familjen Moro fram till 1987 då hans söner José och Javier började göra lite vin för att buteljera och sälja. Då gjordes vinerna såsom alla andra gjorde dem, men när vinet Pingus (från den danska vinmakaren Peter Sisseck) hade tagit världen med storm i sin allra första årgång 1995 slog bröderna in på samma mer moderna spår. Och med det föddes den högklassiga firma vi idag känner som Bodegas Emilio Moro, som bröderna grundade med första årgång 1999.

Bodegas Emilio Moro är idag en ganska stor firma som har omkring 200 hektar stora vingårdar, allt beläget på ungefär 900 meters höjd på den vidsträckta platån omkring byn Pesquera. En stor del av vingårdarna är gamla, planterade från 1934 och framåt, och från de äldsta och bästa vingårdarna gör man sina toppviner Malleolus de Valderramiro (bland annat från vingårdslotterna planterade på 1930-talet) och Malleolus de Sanchomartin (en 0.70 hektar liten vingård planterad 1964). Namnet malleolus (som ska uttalas med ”ll” och inte enligt spanskan som ”j”, är ett gammalt dialektalt ord som är sprunget ur latinets majuelo som betyder ”liten vingård”.

I glaset hittar vi ett fortfarande ungt och på många sätt lite oförlöst vin – känner man vinet sedan tidigare vet man nämligen att det här vinet kan lagras mycket väl i minst tio år och att det under den tiden kommer att utvecklas mot allt större förfining och nyansrikedom. Men vad gör det när det är så väldigt gott redan nu. Direkt när det är nyupphällt bjuder det på en solmogen och generös fruktighet med toner av mörka bär och med en fortfarande lätt sötkryddig vaniljton från ekfaten. Stilmässigt är det mycket mer modernt och finpolerat än vad det genomsnittliga vinet från Ribera del Duero är vid bara tre års ålder (eller fem till tio år för delen). Kroppen är medelfyllig och inbjudande rik men smaken lyfts av en fin fruktsyra som är typiskt för vinerna från det högt belägna distriktet. I mer klassiska viner är tanninerna markerade, här är det tydliga med stilfullt polerade och håller mer samman vinet än formar det. Det är verkligen gott, och än godare upplevs vinet om man slår upp det i karaff för en stunds luftning och utveckling innan servering.
Servera vinet till medelkraftiga kötträtter – fläskkött, lamm (mest typiskt) eller nötkött spelar mindre roll – och gärna med en viss syrafräschör i såsen eller grillad citron pressad över köttet alternativt ett tillbehör med fet textur som fångar upp både syra och tanninerna. Omkring 18 grader känns som en lämplig serveringstemperatur och glaset bör ha bordeauxform.

Vinet görs uteslutande med Tinto Fino som är det lokala namnet på Tempranillo, från vingårdar med 25–85 år gamla stockar. Vinifieringen skedde i ståltankar med fyra veckors skalkontakt och vinet har sedan uppfostrats under 18 månader i franska ekfat som till drygt allra största del var nya.

Importör i Sverige är Viña Española, www.vinaespanola.se

När det fortfarande är sommar är det fortfarande högsta prioritet att rekommendera goda vita viner – och den här gången ett verkligt gott och i allra högsta grad köpvärt vitt vin från en fantastiskt producent i Sydafrika. Och såklart är det den fräscha nationaldruvsorten Chenin Blanc som hittas i det här vinet.

Firman då, Alheit Vineyards? Den grundades av Chris Alheit och hans hustru Suzaan som hade mötts under studierna vid Stellenbosch University och fattat tycke för varandra. Efter studierna reste de världen över och kom att inspireras av den vinkultur de mötte lite här och var. Det ledde till en djup passion för vinodling och klassisk hantverk som fick ett nytt och stark liv i och med att de 2010 grundade Alheit Vineyards. Idén var tydligt uttalad, att hitta och bevara, rent av utveckla den klassiska sydafrikanska vinkulturen och snarare fokusera på vingårdar och terroir än på tekniskt vinmakarhantverk.
Visst finns det skicklig hand inne i vineriet, men tanken med framställningen är snarare att gå naturligt fram som möjligt. De vita vinerna framställs genom långsam pressning i hela klasar och jäsningen sker enbart med den naturliga jästen, utan jästnäring eller enzymer, i regel med blockerad malolaktisk jäsning (okej, där lägger man sig i) för maximerad fräschör och stramhet i vinerna och med buteljering utan klarning och med så liten tillsats av svaveldioxid som nöden kräver. Och när man arbetar med ekfat, är det i stort sett aldrig nya ekfat som används eftersom de kan dölja lite av vingårdens och druvornas personlighet. Summan är att vingården som sådan är viktigare än vad de själva är.

Det här vinet har gjorts med Chenin Blanc som kommer från främst yngre stockar i ett par vingårdar i Malmesbury, Paardeberg och Stellenbosch. Vinet har jästs i äldre 228 och 300 liters franska ekfat och mognat i dessa på sin jästfällning under 18 månader. Det hela slutade på en alkoholhalt på måttliga 13.2 procent, en syra på 5.45 gram per liter och en försiktig restsötma på strax över ett gram per liter – vilket är att klassa vinet som absolut torrt.
Torrt är precis vad det är, det här elegant citrusfruktiga, blommiga och citronskalsfeta vinet som bjuder på en underbart typisk druvsortskaraktär och som är helt befriat från ekfatstoner och andra vinmakarskapade dofter och smaker. Smaken är medelfyllig, mjukt fruktsöt men samtidigt härligt frisk och precis så lättgillat och elegant som man vill att viner med Chenin Blanc ska vara. Även om Chenin Blanc kan ge verkligt lagringsdugliga viner, känns det spontant att det här vinet ska drickas nu och de kommande två tre åren.

Dricks vinet kylt, åtta till tio grader, bjuder det på en stor fräschör och elegans och då passar det som sällskapsvin eller ackompanjemang till lättare fiskrätter med god syra och till milda färskostar som kanske bara serveras med lite flingsalt och fruktig olivolja. Låter man vinet nå lite högre temperatur, låt säga maximalt tolv grader, får vinets fetma och kropp lite större plats. Då passar vinet bättre till smörstekt fisk eller rätter (fisk, skaldjur, vit sparris) med mer klassisk och fet vitvinssås eller smörsås.

Tidigare har ett annat vin från Alheit Vineyards varit med som Veckans Vin här på Vinlegender (och fler viner kommer, skulle jag tro), och då ett underbart vin från gamla vingårdar med Chenin Blanc i ett satsning som heter Old Vine Project. Det är ett högintressant projekt. Skriv in ”Alheit” i sökrutan så hittar du till artikeln.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

På sommaren grillar man, det är en självklarhet. Och när man grillar kött och serverar det med smakrika tillbehör, gärna inspirerat av det amerikanska barbecueköket, kan man gärna satsa på ett smakrikt vin med Zinfandel. Det är för många personer också en självklarhet.
Den här veckan tar vi oss till distriktet Lodi som ligger i den gigantiska Central Valley inåt land, ett 720 kilometer långt och upp emot 100 kilometer brett område som inte har någon influens av det kyliga havet. Därför är det betydligt varmare här än i andra vinområden i Kalifornien, men det finns gott om vatten för bevattning och därför är det ett av landets viktigaste områden för frukt, grönsaker och druvor. Omkring 70 procent av de kaliforniska vinet kommer faktiskt härifrån, men i stort sett allt av det vinet är enkelt och billigt.
Det finns dock ett undantag, området Lodi som fick status som egen appellation redan 1982 (precis när appellationssystemet hade införts i USA) och idag omfattar 40 470 hektar vinodling, motsvarande drygt 15 procent av delstatens vingårdsareal.

Även om de flesta vinkonsumenter inte kan placera Lodi rent geografiskt, eller för den delen ens känner till området, är det ett gammalt vinområde som började utvecklas mot slutet av guldruschen, i den allra tidigaste historien för Kalifornien som amerikansk delstat. Det finns gott om till våra dagar bevarade vingårdar här som planterades från 1880-talet och framåt. Att området trots det inte är så omtalat beror till största del på att det kaliforniska vinets rykte har byggts utifrån vingårdar i Sonoma County och Napa Valley och under 2000-talet på Santa Barbara County och Paso Robles i Central Coast. Eftersom Lodi är en del av Central Valley, vars rykte snarare handlar om billiga volymviner med det generiska ursprunget California, har namnet Lodi aldrig fått fäste i vinkulturen. Först under 2010-talet började detta ändras och till största del har det kommit att handla om ett par lokala producenter med kvalitetsambitioner och ett par från framför allt Napa Valley och Sonoma som gör vin över hela Kalifornien men också här i Lodi. Och rykte byggs allra mest av Zinfandel från verkligt gamla vingårdar

Det här vinet görs uteslutande med Zinfandel från omkring 120 år gamla stockar och sett ur ett historiskt perspektiv var det ovanligt att plantera vingårdar med bara en sort på den tiden. Men Giacomo Peirano, som hade kommit från Genua år 1879 för att leta guld i Kalifornien och bosatte sig i Lodi där han ett par år senare köpte en 120 hektar stor egendom, var i många avseenden en pionjär när han planterade sina vingårdar. Och han var en av de allra första att plantera vin i Lodi – inom ett par decennier hade hundratals vingårdar planterats och många av dem finns faktiskt kvar än idag eftersom vinlusen aldrig har funnit sig till ro i de sandiga jordarna här.

Även om man hos Peirano var tidig med moderna och effektiva uppbindningsmetoder för ökade skördar och mekaniserat arbete (metoden Geneva Double Curtain), gick man för Zinfandel tillbaka till lägre friväxande bush vines eftersom kvaliteten blev bättre och sedan lång tid tillbaka skördas druvorna manuellt. Det medger möjlighet till sortering av druvorna. Efter full avstjälkning krossas druvorna lätt, därefter vinifieras de i ståltankar med drygt två veckors skalkontakt. Vinet dras sedan över till 225 liter stora amerikanska och franska ekfat, cirka 15 procent nya, för malolaktisk jäsning och lagring under tolv månader. I sitt färdiga skick har vinet en alkoholhalt på 15.5 procent (typiskt för bra zinfandelviner), en restsötma på cirka sex gram per liter (vilken bidrar till att lyfta fruktkänslan, men inte ge en söta smak) och en fint uppfriskande syra på hela 6.8 gram per liter (också det typiskt för Zinfandel från Lodi).
Doften bjuder på precis det man vill ha från Zinfandel; en generös och solmogen fruktighet som förenar druvans mest eleganta rödfruktiga nyanser med lite mörkare toner och en försiktig släng av vanilj från ekfaten och balansen känns överlag utmärkt. Serveras vinet något svalare, 17–18 grader, lyfter man fram mer av det elegant röda och det känns som en bra rekommendation. Smaken är medelfyllig med mjuk och sötfruktig textur, en god snarare än frisk syra som sätter liv i smaken, balanserade tanniner och en skönt värmande alkohol som ligger kvar och gör smaken lite kraftigare och därmed med lämpad för det grillade och smakrika. Man behöver egentligen inte lufta vinet, men visst blir det lite mer nyanserad efter en stund i glaset och därmed kan man gärna slå upp vinet i karaff en kort stund före servering.
Tänd grillen, krydda köttet och servera vinet i stora glas för allra störst behållning.

Importör i Sverige är Fine Wine Service, www.finewineservice.se

Vi tar ett fynd för juli månads kvällar!
Druvsorten Barbera har gått från att ha varit ett vardagligt enkelt, syrligt och lätt pizzavin för fyra decennier sedan till att idag vara ett djupare, fruktigare och mer balanserat och njutbart pizzavin idag. Och pizzavin är minsann inte det sämsta – pizza är gott och populärt och gott rött vin är också gott och populärt. Supermatchning med andra ord. Och håller man sig lite mer till seriös formulering kan man säga att Barbera har vunnit ett enormt anseende sedan då – på den tiden då vinerna ofta var så sura (Barbera är en av de mest syrarika blå druvsorterna) att de aldrig fick några lovord.
I mitten av 1980-talet började detta långsamt att förändras när först någon enstaka firma och sedan alltfler under 1990-talet började skörda druvorna lite senare så att vinets syra rundades av samtidigt som vinet vann lite mer kropp. Några producenter började också lagra sina finaste barberaviner i små ekfat för att öka textur och komplexitet. Idag är Barbera en mycket mer hyllad druvsort och utöver ett par firmor som under lång tid har haft fina och även gamla vingårdar med Barbera och satsat på förstklassiga viner, ser man alltfler och allt bättre och modernare viner med Barbera runt om i Piemonte.

Barbera är en av Italiens mest planterade blå sorter, bara Sangiovese och Montepulciano odlas på större areal. Här i Piemonte, som totalt sett har omkring 45 000 hektar stora vingårdar och med det är landets näst största vinregion, är Barbera utan konkurrens den viktigaste sorten. Idag odlas den på cirka 13 950 hektar och ger allt från enklare instegsviner på egen hand eller blandad med andra sorter, med vinerna Barbera d’Alba (egen appellation, 100 procent Barbera och oftast de lite rikare och silkigare vinerna) och Barbera d’Asti (också egen appellation, 100 procent Barbera, vanligen lite lättare och friskare och mer eleganta viner) som de allra bästa.
Sorten har en historia som sträcker sig tillbaka till 1200-talet och därmed är det en av de äldsta i trakten. Förr i tiden var den ofta samplanterad med Nebbiolo för att ge fräschör och mjukhet i vinet. Eftersom den trivs bra i lite svalare lägen blev den med tiden oftare planterad högt upp på sluttningarna eller på nordliga exponeringar, mycket tack vare att den mer hyllade och dyrare Nebbiolo fick de finaste och mest solexponerade vingårdslägena.

I glaset hittar vi här ett vin med mörk körsbärsröd färg, ungdomlig och tät och på sätt inte alls lika gårdagens pizzaviner. Doften är medelstor och ganska djup, mörkt bärfruktig med en kombination av sötsyrliga mörka körsbär och björnbär med ett uns av balsamiska nyanser som gör vinet lite mer intressant. Smaken är medelfyllig och lika generöst fruktig som färg och doft har gett förhoppning om, men det finns gott om fint uppfriskande syra och även ett visst grepp av tanniner som gör att vinet känns både seriöst och gjord för både nu och njutning om ett par år.
Ett vin som det här serveras allra lämpligast i en glas med bourgognekupa, det är den bästa formen och storleken på kupa för att lyfta fram den fruktighet, charm och fräschör som Barbera har. En sval serveringstemperatur kring 16–17 grader bidrar också till det. Rent allmänt är det ett lättanvänt vin – till fiskrätter som är lämpade för rött vin (exempelvis stekt gös eller annan vit fisk med smörstekt svamp), till svamprisottos och pastarätter med inslag av svamp och kött i någon form, till lättare eller som mest medelkraftiga rätter av fågel och kött tillredda och smaksatta på klassiskt vis snarare än exotiskt kryddigt och sötaktigt och helst utan het kryddsättning. Och såklart också en uppsättning av goda pizzor.

Produttori Ugo Lequio är en vinproducent med fem decenniers historik i Barbaresco, där man i början av 1980-talet var en av de tidiga med att producera viner med hög kvalitet. Att vinerna från Barolo och Barbaresco idag har ett grundmurat rykte och säljs till höga priser var inget man trodde på förr i tiden här, istället var vinerna gjorda enligt traditionella metoder och sågs snarare som ogina och rustika. Intresset för dem var verkligen inte stort på den här tiden, därför behövdes vinmakare som Ugo som balanserar fint mellan tradition och modernism.

Köps online för trygg hemleverans hos Fine Wine Service, www.finewineservice.se

I sommartider (allra mest) dras svenskar till Mallorca i strid ström för sol, bad och charterdrömmar. Numera också vinet. Men vi kan lika väl skicka det mallorkinska vinet till Sverige att njuta av, och det gör vi gärna året om. Därför satsar vi återigen på Mallorca för Veckans Vin och det med ett gott och komplext vin.

Till utseendet ser det inte direkt kraftigt ut, medelhög intensitet med någon ungdomlig nyans. Doften är däremot ganska intensiv, solmoget fruktig och något jordigt rustik och komplex med en liten hint av torkad frukt och nästan läder, däremot inte särskilt mycket om ens något av ekfat. Smakmässigt är vinet medelfyllig, som mest, med en motsvarande solmogen men inte söt frukt, fin kryddighet och unga men fina och snyggt balanserade tanniner och en syra som piggar upp och känns fräsch. Rent spontant bör man servera vinet något svalt, omkring 17–18 grader för största fräschör och det är egentligen lika gott på egen hand som till mat.
Det är ändå till mat som viner kommer till sin rätt allra bäst och maten kan med fördel vara grillad för att möta de lite mer rustika och komplexa tonerna i vinet. Grillat fläskkött (gärna fet karré) eller lammkotletter känns som omedelbara lyckokast och gärna med inslag av Medelhavets ört- och kryddbod, oliver och en god olivolja – och vill man ha grillad fisk på motsvarande vis går det såklart också bra.

Hur ska man då förhålla sig till druvsorter man inte har så stor relation till, som de unika sorterna på Mallorca? Det är ju lättare att värdera ett vin gjord med de mer klassiska och välkända sorterna, som man på ett ungefär vet hur det brukar dofta och smaka. Enklast är alltid att helt enkelt provsmaka vinet och fundera över om man tycker det är gott – för gott är fortfarande en av de allra viktigaste aspekterna i ett vin. Huruvida det är typiskt eller inte får vara sekundärt.

Det här vinet bygger på cirka 60 procent Callet, en på ön traditionell sort som troligen är en naturlig korsning mellan Callet Negrella och Fougoneu och som historiskt sett har använts som blanddruva med främst Mantonegro och Fogoneu eller till rosévin. Fortfarande idag är det en viktig druvsort som har sitt starkaste fäste inom det stora appellationen Pla I Llevant som utgör öns östra del, och framför allt kring Manacour och Felanitx en bit innanför östkusten. Det är en utmärkt druvsort för Medelhavsklimatet eftersom den bevarar sin fina syra när den har nått full fenolisk mognad och den ger moderat alkohol och oftast ganska fina tanniner. Som sådan har sorten relativt stora druvor i stora täta klasar.
Fougoneu är också en lokal mallorkinsk druvsort, i alla fall såvitt vi vet idag. Att det är en naturlig korsning vet vi, men det finns tecken på att den skulle ha ett släktskap med Grekland eller åtminstone någon grekisk druvsort (vi vet att fenicier och greker färdades över Medelhavet för över 2 000 år sedan). Idag finns det två versioner av sorten, men båda har ett förhållandevis mörkt men tunt skal och de resulterar båda i fruktiga och lite ljusare viner i den lättare stilen. Av den anledningen beskrivs vinerna ofta som påminnande om de i Beaujolais.
Den tredje lokala druvsorten i det här vinet är Mantonegro som idag med omkring 320 hektar stor totalt areal är öns viktigaste druvsort. Också det här är en lokal sort som har kommit till genom en naturlig korsning mellan druvsorterna Sabaté och Calles Cas Concous. Det är en tidigt knoppade sort som behöver lång växtsäsong för att nå full fenoliskt mognad och då är druvorna tjockskaliga och mörka och växer i medelstora druvklasar. Förr i tiden såg man Mantonegro som en viktig bas i vinerna, men lät i stort sett alltid blanda den med andra druvsorter, men med modern odling kan man få fram druvor som möjliggör druvrena viner. Binissalem är det viktigaste ursprunget för Mantonegro.

Druvorna till det här vinet kommer både från vingårdar som ägs av den välkända Ànima Negra och från odlare man har kontrakterat och det görs av Miquel Angel som har grundat Ànima Negra och värnar om den lokala druvkulturen. Vinet har lagrats i en kombination av franska och amerikanska ekfat under nio månader.

Lo Lull är smeknamnet på en mycket känd lokal filosof och alkemist som föddes 1235 i Palma och verkade större delen av sitt liv på Mallorca. Under en tid arbetade han också som läkare för bland andra påvarna och som alkemisk skapade han flera elixir av örter och medicinalväxter som sades ha helande krafter. Vissa teorier gör gällande att det är ett av dessa recept som ligger bakom receptet till Chartreuse som kartusianermunkarna fick tag på år 1605.

Importör i Sverige är Vinovativa, www.vinovativa.se

Från distriktet Ahr, som är det nordligaste i Tyskland, kommer flera av de allra mest eleganta och svala pinotvinerna i landet. Tack vare det nordliga läget och de magra jordarna på de branta sydexponerade sluttningarna får vinerna en lite ljusare och mer svalt fruktig doft och lättare och mer återhållen smak som i unga år kan upplevas lite knuten. På så sätt blir vinerna mycket mer bourgogneliknande här än på annat håll i landet – och det är minst sagt läckert.

Vin har troligen odlats i Ahr sedan romartiden, men vinodlingen är mer dokumenterad sedan 890-talet då benediktinermunkar etablerade sig här. Trots den långa historien är det här ett litet vindistrikt och vin odlas idag på bara 563 hektar. Vingårdarna ligger primärt på de branta sydsluttningarna vid floden Ahr som sträcker sig ungefär 25 kilometer mot floden Rhen söder om Bonn. Här finns inte mer än 43 vingårdslägen och jordarna domineras av sandsten och lössjord (i de lägre delarna, samt mot öster), vulkaniskt skiffer (centralt) och granit- och urbergsjordar (i väster). Trots det nordliga läget fångas solvärmen söderifrån och bildar en slags växthuseffekt här, vilket är positivt eftersom det annars hade blivit svårt för druvorna att mogna fullt. Tack vare en förhållandevis låg nederbörd har man sällan problem med fuktrelaterade sjukdomar som mjöldagg och botrytis – men just 2021 var ett ytterst besvärligt år då man till följd av våldsamma översvämningar förlorare över tio procent av vingårdarna.

Pinot Noir är den dominerande druvsorten i Ahr, den täcker faktiskt hela 365 hektar distriktets vingårdsareal. På andra plats kommer Riesling, men dess areal är inte större än 46 hektar. Rött vin har egentligen ”alltid” varit den betydelsefulla vintypen här, men historiskt sett var vinerna lätta och syrliga och vinifierade med kort skalkontakt och utan ekfatslagring. Först mot slutet av 1980-talet började det förändras när ett par vinodlare började skörda druvorna vid lite högre mognad, jäste dem med längre skalkontakt och även introducerade lagring i små ekfat precis som odlare i Bourgogne alltid har gjort. Därmed förändrades stilen mot mer seriösa röda viner. Att man från slutet av 1990-talet och än mer på 2000-talet har sett den varmare effekten av den globala uppvärmningen (som här mest har varit positiv) har lett till lite tjockare skal, något mer pigment i skalen och en aning högre mognad i druvorna. Det har också förändrat vinerna till det bättre.

Väljer man vin från Ahr är det just Pinot Noir man ska satsa på och då kan man gärna välja en av de allra mest ansedd producenterna, Jean Stodden. Familjen Stodden kan spåra sina vinodlargener i Ahr tillbaka till 1578, men det var först 1900 som Alois Stodden började tillverka vinet själv och marknadsföra det under eget namn. Tidigt kom man att bli omtalad för sina röda viner, som fortfarande idag från de egna 6.50 hektar stora vingårdarna uteslutande görs med Pinot Noir. Sedan 2001 drivs firman av Alexander Stodden som har skolad inom vitikultur och oenologi och sedan har skaffat sig internationell erfarenhet i både Sydafrika och Oregon. Idag gör han både vitt vin med Pinot Noir (så kallat blanc de noirs), rosévin och ett par röda viner av vilka Spätburgunder Alte Reben från stockar planterade på 1940- och 1950-talet ses som det finaste.
Veckans Spätburgunder JS görs med Pinot Noir från ett par olika vingårdar som ligger på branta sydexponerade sluttningar. Druvorna har avstjälkats helt och musten har jästs med den naturliga jästen i ståltankar med 14 dagars skalkontakt varefter vinet har dragits över till 228 liter stor ekfat, delvis nya, för malolaktisk jäsning och lagring under 16 månader. I många avseenden är det ett väldigt bourgognelikt vin, friskt och elegant rödfruktigt med en uppfriskande syra och elegant struktur, det som skiljer är att man inte hittar samma kalkfeta mineralitet i smaken, dock en utmärkt livlighet och mineralisk spänst. Vinet bör serveras något svalt, cirka 16 grader, och såklart i en klassisk bourgognekupa. Med tanke på den bourgogneliknande stilen serveras vinet till precis samma maträtter som till klassisk röd bourgogne.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Den här veckan tar vi oss till Nahe i Tyskland, ett område som ligger mellan floderna Rhen och Mosel och idag har 4 225 hektar stor vinodling. Som i de flesta tyska vindistrikt är det vitt vin som dominerar, men 24.2 procent av vinet är faktiskt rött och Pinot Noir (lokalt i Tyskland kallad Spätburgunder) upptar 281 hektar av vingårdsarealen. Pinot Noir är ingen nykomling vare sig här i Nahe eller i Tyskland i största allmänhet – det är snarare så att den har funnits här över 900 år och faktiskt haft stor betydelse under lång tid. Går vi drygt ett halvsekel tillbaka i tiden (1970) täckte de förvisso vara 3.6 procent av den planerade arealen i landet, men år 2000 hade betydelsen vuxit till 8.8 procent av vingårdsarealen. Idag är den än mer betydelsefull, den är faktiskt med 11.5 procent av Tysklands totalt cirka 103 000 hektar stora vingård. Med det är Pinot Noir landets tredje mest planterade druvsort.

Den tyska rosévinsproduktionen är ganska blygsam och den syns egentligen inte i den större globala statistiken. Där dominerar Frankrike med ungefär 35 procent av världens rosévin, följt av Spanien (20 procent), USA (tio procent) och Italien (nio procent). Mer betydelse har tyskarna när det gäller att dricka rosévin och då placerar man sig faktiskt på femte plats med en konsumtion på 3.2 liter per person. Återigen leder Frankrike den ligan med hela 11.7 liter rosévin om året, följt av Uruguay (av någon anledning, hela 7.5 liter), Benelux (3.7 liter) och på fjärde plats Danmark (3.4 liter).
Går vi tillbaka till Tyskland finns det ett par olika definitioner på rosévin. Den klassiska weissherbst är ett oftast blekt rosévin som görs med enbart en druvsort som också måste anges på etiketten, medan rotling är ett rosévin som görs med både gröna och blå druvsorter som blandas och pressas tillsammans. För den rosévinstypen anger man inte druvsort.
En tredje traditionell typ av rosévin hittar man i distriktet Württemberg och den kallas schillerwein. Även om dessa tre rosévinstyper fortfarande produceras, har det blivit betydligt vanligare att använda det moderna namnet ”rosé” på etiketterna – och det är klokt, det har under 2000-talet svept en kraftig rosévinstrend över världen och kvaliteten på roséviner har blivit allt bättre.

Veckans vin är en druvren rosé med Pinot Noir som kommer från firmans egna vingårdar, som till allra största del är planterade med Riesling – såklart. Resten är de burgundiska druvsorterna Weissburgunder, Grauburgunder och Spätburgunder, det vill säga Pinot Noir. Odlingen är för närvarande under konvertering till ekologisk.
Framställningen är typisk för rosévin med avstjälkning av druvorna, långsam pressning med tillräckligt djup rosafärg, därefter jäses musten vid låg temperatur i ståltankar för elegansens skull och sedan får vinet mogna i tankarna på sin jästfällning under några månader.
Vinet har en vacker rosa färg, en medelstor och tydligt rödbärig doft som är större än den i vinerna från Provence (som egentligen oftast är mer vita än rosé) och med en härligt somrig känsla. Samma fina och inbjudande charm och rödbärig känsla finns också i den knappt medelfylliga smaken, men här möts man också en ljuvlig fräschör som är avgjort större än den i rosévinerna från södra Europa.
Just fruktigheten gör att det här vinet, i tillägg som trevlig aperitif och törstsläckare, mycket väl kan serveras till umamirik mat som sashimi och sushi eller till skaldjur och rätter som har en diskret sötaktig nyans. Serveringstemperaturen bör vara kring tio till tolv grader.

Producenten Kruger Rumpf har en historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, men det var först för ungefär 40 år sedan som Stefan Rumpf började satsa på modern kvalitet genom ett mycket noggrannare arbete i vingårdarna. Det var också under hans ledning som den egna vingårdsarealen växte från ungefär åtta hektar till dragens 43 hektar. Man har bland annat fina ägor i topplägen som Pittsberg, Kappelenberg (Weissburgunder och Chardonnay) och Rheinberg i hembyn Münster, men också i grosses lagen (grand crus) som Burgberg och Scharlachberg.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Läget mitt i Medelhavet, där fenicier färdades för långt över 2 000 sedan, gjorde att kulturen att odla vin kom till Mallorca tidigt. Också romarna var här och styrde upp lite av odlingen. Sedan dessa tider och genom hela medeltiden har vinet varit en naturlig del av öns jordbruk. På 1890-talet fanns det faktiskt så mycket som omkring 27 000 hektar vin här, men med vinlusens ankomst till ön skulle vingårdsarealen krympa med 90 procent fram till 1902. Under resten av 1900-talet skulle vinodlingen lida ytterligare och minska till omkring 1 200 hektar kring millenniumskiftet. Då fanns det inte mer än ungefär tio vinerier trots alla turister som strömmade till ön för solsemester, men de drack framför allt fastlandsviner.

Nu på 2000-talet har det mallorkinska vinet fått en fantastisk renässans och på dagens drygt 2 000 hektar stora och fortsatt växande vingårdsareal verkar nästan hundra vinproducenter. En av dessa unga firmor, och en av de mest hyllade och omtalade, är den lilla garagefirman 4 Kilos. Namnet har inget med vikt i kilo att göra, istället syftar det på ett gammalt dialektalt uttryck där ”kilos” betyder miljoner. Eftersom de två vännerna Francesc Grimalt och Sergio Caballero investerade fyra miljoner pesos när de grundade sin firma i augusti 2006 kom namnet naturligt. Den första årgången var försvinnande liten, faktiskt gjord i ett garage hos en annan vinproducent, men året därpå kunde de köpa en liten fårfarm och börja utveckla firman. Tanken bakom 4 Kilos var – och är – att skapa en fusion mellan det klassiska Mallorca med dess unika druvsorter och en modern inställning till vinifiering och druvblandning och även presentation av vinerna. Francesc har ett gediget kunnande om Mallorca och dess druvsorter, inte minst genom flera år som vinmakare på den kända firman Anima Negra, som bland annat lade stor vikt vid att ge druvsorten Callet ett uppvaknande. Det estetiska bakom firman, kanske också lite av det innovativa, kommer från hans partner Sergio som är musiker och arbetar med multimediakonst.

År 2007 skapade de vinmärket 12 Volts som lanserades 2009. Namnet är såklart sprunget ur energi och syftar till den energi som kommer ur att blanda öns olika druvsorter med franska (såklart odlade på ön) för att skapa något nytt. Det här vinet är precis just sådant, byggt med en övervikt åt de lokala sorterna Callet och Fogeneu från olika vingårdslägen i både Felanitx i appellationen Pla i Llevant på öns östra del och Binissalem, öns andra och något mer planterade appellation mer centralt åt väster. Att druvorna kommer från flera områden gör att vinet har förlorat rätten till appellationsklassificering, därför är det en Vi de Terra Mallorca, lantvinsklassning. Denna lägre ursprungsklassificering har dock inget med vinets kvalitet att göra – här är det hög och modern kvalitet som gäller.

Framställningen är noga genomtänkt och till stor del reduktiv (i medelstora ståltankar och äldre foudres, ekliggare) vid lägre temperatur än normalt för rött vin för att maximera elegant frukt och fräschör, därefter lagrat under nio månader i äldre ekfat för att inte forma vinets doft och smak för mycket. För bordeauxdruvorna har vinifieringen varit traditionell, men Syrah har vinifierats enligt metoden semi-carbonique som i Beaujolais, i hela druvklasar i tankar under lätt tryck av kolsyra.

Så vad ska man vänta sig av den här innovativa firman, ön Mallorca och en saligt blandning av lokala och internationella druvsorter?
Först och främst ett vin med en härlig doft, mer lågmäld och försiktig än ”pang på”, fint rödfruktig och lite jordig med en nyans av Medelhavets vegetala kryddighet och därmed en viss komplexitet. Smaken är medelfyllig och mjukt fruktig med ett uns av solmognad men också fräschör, en liten kryddighet och ganska lena tanniner – och det är riktigt gott, framför allt om man slår upp vinet i ett glas med medelstor kupa (gärna bordeauxmodell) något svalt, cirka 18–20 grader.
Nog kan man lagra vinet några år, kanske tre till fem år, men samtidigt är det så gott redan nu att man inte ens behöver fundera på att köpa på sig för lagring. Köp istället på dig några flaskor för att dricka till sommarens alla grillkalas (korv, kyckling, kött) eller höstens lite mer rustika mat, men lägg gärna på några flaskor för vinterns mörker. Sedan blir det vår, och ny årgång att satsa på.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se