Så här i tider av festligheter som avslutningskalas och bröllop är det läge att vända blicken mot champagne och därför har valet idag fallit på en champagne som kanske inte är allmänt känd. Den kommer från ett av regionens 125 kooperativ, Saint-Réol i byn Ambonnay, som sedan grundadet 1962 har vuxit från 58 vinodlande medlemmar till dagens 230. Trots storleken är man en liten champagneproducent med en årlig produktion som inte är särskilt mycket större än cirka 100 000 flaskor. Majoriteten av medlemmarnas basviner säljs nämligen till andra champagnehus som Pol Roger, Perrier-Jouët, Laurent-Perrier, Deutz och Mumm och till och med exklusiva Dom Pérignon. Bara fem procent av vinet buteljeras under namnet Saint-Réol och därmed har man kunnat öka fokus på detaljerna och med det säkra kvaliteten.

Den här champagnen är en årgångslös cuvée med 81 procent Pinot Noir och 19 procent Chardonnay med året 2013 som bas och cirka 40 procent äldre så kallade reserveviner. Efter cirka sex års lagring på jästfällning dégorgerades vinet och man tillsatte knappt fem gram socker som dosage per liter, således i den övre nivån för att få kallas extra brut. I sig är det klokt, alltför låg dosage kan ge vinet en lite väl stram och syradriven smakupplevelse för att gemene man ska bli hänförd.
Pinot Noir ger sig verkligen tillkänna i den här ganska djupa champagnen, som har en vackert halmgul färg och en medelstor och tydlig äppelfruktig doft med en nästan lite jordrökig nyans som nästan ger en känsla av att en liten del av basvinerna har jästs i ekfat. På sitt sätt är det rätt komplext och gör champagnen extra matvänligt. Smaken har också ett fint djup och en lika tydlig druvtypisk äppelfruktighet, fruktig men torr och med en god syra som är fint integrerad i kroppen. Det är rätt inbjudande.
Vill man servera champagnen som aperitif bör den tempereras till cirka åtta grader för att lyfta fräschören, men rent spontant är det tack vara smakrikedomen snarare en väldigt bra champagne att servera till mat, gärna skaldjur eller smörstekt fisk. Då kan temperaturen stiga till cirka tio till tolv grader och glaset får också gärna ha en viss kupa för att lyfta aromer och kropp mer.

När vi ändå njuter av god champagne kan vi suga åt oss lite allmän kunskap om just champagne. Som region är Champagne med sin 34 200 hektar stora vinodling landets fjärde största kvalitetsdistrikt (bara Bordeaux, Rhône och Loire är större). Till vingårdsareal är det faktiskt bara 0.5 procent av världens vinodling, försvinnande lite med andra ord. Ser man däremot till volym räcker det ändå till närmare nio procent av all världens mousserande vin och tittar på det ekonomiska värdet står champagne för 35 procent av allt mousserande vin.
Vinet i regionen Champagne odlas i omkring 280 000 små till medelstora vingårdslotter i 319 byar i fem departement av sammanlagt 16 200 odlare. Den uppodlade arealen fördelas över 38 procent Pinot Noir och 31 procent vardera av Chardonnay och Pinot Meunier. Sett till produktion är det 125 kooperativ och 390 små till stora champagnehus som tillverkar champagne.
Omkring 85 procent av all champagne är årgångslösa cuvéer och bara 8.5 procent av den totala produktionen är roséchampagne. Just det är en betydligt högre andel rosé jämfört med i slutet av 1990-talet. Man kan därför lugnt säga att roséchampagne står högt upp på trendbarometern. På samma sätt har de verkligt torra champagnerna blivit allt populärare. För två decennier sedan var det knappt någon som efterfrågade champagner med ingen eller bara mycket liten dosage, idag har kategorien brut zero (ingen dosage alls) eller extra brut (maximalt sex gram socker per liter) blivit allt vanligare. Dessutom har man sänkt gränsen för dosage i kategorin brut från 15 till bara tolv gram per liter, något som dels förklaras av en större efterfrågan på torrare viner, dels av att vinerna idag har lite yppigare frukt till följd av det varmare klimatet så att man rent smakmässigt inte behöver balansera vinets syra med dosage.

Importör i Sverige är Philipson Söderberg, www.philipsonsoderberg.se

Låt oss ställa in siktet på ett fantastiskt gott rött vin med stor elegans och fyndmässigt prislapp – ett vin från Gaja och deras storstilade satsning i Toscana.

Familjen Gaja till de allra mest berömda i vinvärlden och så har det varit i flera decennier. Ända sedan 1960-talet har de varit tongivande i Barbaresco och en av de drivande krafterna i renässansen för Barbaresco, druvsorten Nebbiolo och regionen Piemonte. Man ska ha klart för sig att både Barbaresco eller Barolo levde ett liv i skymundan på den tiden – få odlare buteljerade vinet själv och få konsumenter uppskattade de på den tiden rustika och tanninrika vinerna som ofta kunde behöva långt över tio år i vinkällarna för att börja bli njutbara. Med tiden skulle det ändras och just Angelo Gaja var en pionjärerna inom moderniseringen.

Idén bakom egendomen Ca’Marcanda i Bolgheri växte fram efter att Angelo Gaja hade köpt Pieve di Santa Restituta i Montalcino för exakt 30 år sedan. Att ens investera i Toscana var främmande för folket i Piemonte, som knappt ens skulle få för sig att köpa vingårdar i andra byar än hembyn i Piemonte. För Angelo handlade det till stor del om vänskapen med Giacomo Tachis, en av landets mest omtalade vinmakare och oenologer som Angelo hade träffat när de båda studerade oenologi i Asti. När Giacomo Tachis senare blev konsult åt Tenuta San Guido (vinet Sassicaia) förstod Angelo snabbt att de finns en stor potential i kustområdet i Toscana.
”Vid den här tiden fanns det nog inte fler än tio vinegendomar ute i Bolgheri och arealen av vingårdar täckte bara ett par hundra hektar”, berättade Angelos dotter Gaia Gaja vid en provning för ett par år sedan.
”Idag finns det omkring 1 370 hektar vingård här och 56 producenter gör ungefär sex miljoner flaskor vin varje år”, lägger hon till när vi provar vinerna från Ca’Marcanda i mars 2021.
Angelo Gaja hade tidigt sett en stor potential att göra högklassiga viner ute vid kusten och 1996 köpte han en egendom mellan byarna Bolgheri och Castagneto Carducci. Under de följande sex åren lät han anlägga vingårdar med Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Syrah och lite Sangiovese och byggde också ett toppmodernt vineri. Mycket har hänt på egendomen sedan de första åren. Dels har vingårdarna vuxit i areal till dagens omkring 120 hektar, dels genom utveckling inom både odling och vinframställning och för de röda vinerna har man ökat arealen med Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc.

Druvorna till det här vinet kommer från den centrala delen av slättlandet, men eftersom man också har en liten vingårdslott utanför Bibbona kan man inte ursprungsklassa vinet som DOC Bolgheri, istället blir klassificeringen IGT Toscana. Man har gjort vinet på i stort sett samma sätt sedan den första årgången 2000, då liksom nu med ungefär 55 procent Merlot, 35 procent och bara tio procent Sangiovese. Moderniseringen har gått mot större andel hela druvor för att få ett vin med mer intensitet i frukten. Vinet har lagrats under ett år i neutrala franska ekfat.
Den förhållandevis svala våren och sommaren 2021 har gett ett vin med lite större fräschör och finess än i de varmare årgångarna. Den solmogna mörka bärfrukten har en fint kryddig nyans av medelhavsvegetation (pinje och cypress) ekfatskaraktären är i det närmare helt absorberad i fruktkroppen. Det känns stort, snyggt och lyxigt, men också elegant. Smaken är medelfyllig, också den ganska driven av solmogen mörk bärfrukt men på ett föredömligt sätt lyft av årgångens svalkande syra och fint strukturerad av finpolerade tanniner. Vinet är underbart gott och lättgillat nu och serverat vid 18 grader i typisk bordeauxkupa och gärna efter en kort stunds luftning i karaff blir det än mer elegant. Servera det som andra bordeauxliknande viner till mer eleganta än kraftiga och hellre klassiska än kryddiga rätter med fågel och kött.

Vill du läsa mer om den här högpresterande egendomen och deras viner hittar du en artikel om Ca’Marcanda här på Vinlegender. Skriv in ”Marcanda” i sökrutan så hittar du rätt.

Importör i Sverige är Lively Wines, www.livelywines.se

Det kan te sig lite tjatigt att Louis Roederer dyker upp med nästan varje årgång av sin vita och nästan lika ofta med sin rosa årgångschampagne som Veckans Vin här på Vinlegender. Förklaringen är enkel, det är fantastiskt bra champagner som är lika fantastiska pålitliga, år efter år. De har sin givna plats i mitt hjärta – och i min egen vinkällare.
Såklart är det skillnad i karaktär mellan den storslagna, varmare och strukturerade årgången 2015 och den på grund av vissa komplikationer (för odlarna!) tyvärr lägre rankade 2016. Stilmässigt har det också blivit en viss skillnad och så ska det ju också vara just i årgångschampagnens värld. Säsongen 2016 hade inletts med en något mildare vinter än i genomsnitt och det ledde till en tidigare start på våren än önskat. Problemet med det är att det nästan alltid kommer en till köldknäpp och här i Champagne kom den med snöfall och frost den 27 och 28 april – och det ledde till skador som både bromsade utvecklingen i vingårdarna och reducerade skördevolymerna. Orosmolnen dröjde sig kvar med svalt och även nederbördsrikt väder under både maj och juni. Resten av sommaren var sedan varm, men mot slutet av skördesäsongen blev vädret återigen lite svalare. I slutändan kunde man skörda druvor av god till mycket god kvalitet, men skördevolymerna låg omkring 25–33 procent under det genomsnittliga. Det är viktigt att betona att det här är odlarnas bekymmer, inte nödvändigtvis våra (konsumenternas), kvalitet i vin handlar alltid om odlarens och vinmakarens hantverk, inte årgångens nycker.

De producenter som lyckades allra bäst var de med egna vingårdar där man snabbt och efter egen idé kunde anpassa arbetet efter förutsättningarna, och än mer de som hade starka ekologiskt skötta vingårdar. Louis Roederer hör till just den kategorin av producenter. Det är ett framstående hus som idag har 240 hektar egna vinodlingar fördelat över 410 vingårdar som till stor del ligger i byar klassade som grand cru. En intressant detalj hos firman är att de egna vingårdarna täcker hela behovet av druvor till alla årgångsviner och prestigecuvéerna Cristal. Lika intressant är att 122 hektar av vingårdarna idag är certifierade som ekologiska. Det gör Louis Roederer till en av de allra största ekologiska firmorna i Champagne.

Jämfört med årgång 2015 har man ökat andelen Chardonnay ett par procent och årets cuvée utgörs av 68 procent Pinot Noir och 32 procent Chardonnay som skördades mellan 15 september och 1 oktober. De viktigaste ursprungen var vingårdar i byarna Chouilly och Verzy, men till viss del togs Chardonnay från regionen Côtes de Blancs. Jäsningen skedde till 67 procent i ståltankar och 33 procent i äldre små ekfat, något som alltid tillför en liten extra textur och också något mer komplexa nyanser. Som vanligt låter man till allra största del blockera den malolaktiska jäsningen, bara fem procent av vinet har genomgått den processen (årgång 2015 gick hela 24 procent igenom malolaktisk jäsning). Fyra års lagring på jästen, sedan dégorgering och tillsats av dosage i den här årgången 7.0 gram per liter, för att balansera den höga syran som det här året nådde nivån 8.1 gram per liter.

I glaset hittar vi en champagne som är en liten aning mer elegant och stringent än den från 2015 och av den anledningen noterar man också en lite större fräschör. Det är rent fruktigt, elegant och lättgillat, men det finns också ett djup och dofter och smaker och en textur som är något av firmans kännetecken, och såklart en syrafrisk känsla och fin kritmineralisk energi som balanserar yppigheten på ett stilfullt sätt. Det är just det fantastiska balansen och den lena texturen som gör champagnerna från Louis Roederer som härligt lättgillade.
Njut av champagnen nu, allra helst i glas med kupa (snarare än flöjt) för att kunna tillgodogöra sig hela spektrumet av fruktighet och djup, och hellre vid tio till tolv grader än alldeles för kall av precis samma anledning. Njut av champagne nu och de kommande tio åren för ungdomligt spänst, eller efter ytterligare tio års lagring för mer komplexitet.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Ett, det är hög tid för rosé nu i försommarvärmen. Två, det är alltid tid för champagne. Och tre, roséchampagne ska vi dricka oftare, mycket oftare. Den här veckan satsas det därför på en utmärkt roséchampagne som Veckans Vin – och en rosé som i Sverige säljs till ett mycket konkurrenskraftigt pris jämfört med andra marknader i Skandinavien och Europa.
Det finns två huvudmetoder att tillverka mousserande roséviner, där den mindre vanliga är att redan från början göra ett mousserande viner utifrån blå druvsorter. Betydligt vanligare är det att göra ett vitt basvin som sedan färgas till lagom rosa nyans med ett rött basvin. Så har Taittinger gjort sin årgångslösa Prestige Rosé, med cirka 85 procent vitt vin och 15 procent rött vin som har gjorts med Pinot Noir från området Aube i södra Bourgogne. Allt vin, vitt som rött, är vinifierat i ståltankar och har genomgått full malolaktisk jäsning och en kort tids lagring i ståltankarna innan blandning har skett. Ungefär 35 procent av den totala blandningen är reservevin med några års extra mognad. Efter den andra jäsningen i flaska har vinet fått mogna tre år på sin jästfällning innan dégorgering och inför slutkorkning har man tillsatts en dosage på nio gram per liter.

Vill man ha somrigt rödbärig och friskt fruktig karaktär i sitt mousserande är det här helt rätt väg att gå, man känner verkligen den fina röda inslaget av Pinot Noir i blandning, både i form av solmogna vildhallon och jordgubbar och av blodcitrus. Dessa charmerande toner ligger strax över den komplexitet som är sprungen ur jästlagringen, men skulle man ge vinet några års vila (om man kan hålla sina fingrar från det vill säga) kommer balansen förändras mot lite mer brödig komplexitet. Men just nu är det sommarfrukt och fräschör som gäller – och det är fullgott för allra största njutning. Smaken är fruktig och för champagne något generös till textur, men den är helt torr och uppfriskande precis som sig bör.
Njuter man champagnen som aperitif bör den serveras kyld till cirka åtta grader och skänkt i ett champagneglas med lite vidare kupa än den väldigt smala klassiska flöjten. Det smalaste glasen är dessvärre inte fullt ut lämpliga för vinets dofter, som inte riktigt kommer till sin rätt om kupan är obefintlig eller för smal. Samma sak om man väljer coupen, den grunda skålen som också är ett vanligt champagneglas. Väljer man istället att servera champagnen till måltiden, vilket vi borde göra oftare med champagne, föredras ett lite större vitvinsglas eller till och med en bourgognekupa så att hela registret av dofter får möjlighet att blomma ut.
Taittinger är ett välkänt och uppskattat champagnehus med självklar position bland de allra bästa. Familjen Taittinger kommer ursprungligen från Lorraine men flyttade år 1870 till Paris och engagerade sig fyra decennier senare i vinhandel och blev på så sätt introducerad till Champagne. Det ledde till att Pierre Taittinger år 1931 köpte det då nästan tvåhundra år gamla champagnehuset Fourneaux och med det grundade champagnefirman Taittinger. En detalj som kom att särskilja Taittinger från många andra champagneproducenter var att man direkt beslöt att låta Chardonnay vara den dominerande druvsorten i sina cuvéer. På den här tiden var Pinot Noir och Pinot Meunier de totalt dominerande sorterna i Champagne och så är det än idag även om Chardonnay har vunnit mark de senaste halvseklet. Firmans prestigetappning Comtes de Champagne är just en sådan blanc de blancs (100 procent Chardonnay) och en av de allra finaste och mest hyllade av champagner.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Vi leker med tanken att vinet serveras blint i en klassiskt rundad bourgognekupa, vid svala 16–17 grader och helt utan presenterade ledtrådar. Då är det inte otänkbart att den första tanken går till Pinot Noir tack vare en förtjusande röda bärfrukten – men mer jordgubbar och solmogna hallon än syrliga körsbär och tranbär. Smaken tar oss på samma luriga resa med utsökt fruktighet och silkeslena tanniner, men felgissningen blir inte långvarig. Det som avslöjar att det inte är Pinot Noir är att frukten i slutändan känns lite soligare och varmare och att syran inte alls är den man känner i bourgognedruvan. Plus att det här vinet med lite luft i glaset och något högre temperatur vinner en underbar kryddighet med toner av lakritsrot. Och med ens är det en skolboksmässig buteljering med Grenache om än av lite elegantare snitt (okej, alkoholhalten ligger som väntat för druvsorten på 14.5 procent, men syran är höga 5.7 gram per liter, faktiskt högre än i viner från Chablis).
Ser man till druvkaraktären, renheten, elegansen i den underbart goda doften och smaken och sätter den i jämförelse till den fjuttiga prislappen, kommer man omedelbart beteckna vinet som ett kioskvältarfynd!

Thistledown är en ung firma, grundad 2010 av vännerna Giles Cooke och Fergal Tynan. De två möttes alldeles innan de påbörjade studierna som skulle leda till att båda erhöll den eftertraktade titeln MW, Master of Wine. Ju mer de lärde känna varandra, desto mer förstod de att både hade samma funderingar om det australiska vinet och hur det uppfattades av konsumenter och samma visioner om hur man skulle kunna förändra och utveckla vinkulturen mot något mer elegant. Med firman Thistledown ville de skapa viner från framför allt äldre vingårdar och låta vinerna bygga på elegans, fräschör och naturlig kvalitet snarare än den tekniska perfektion och ofta mer fruktdrivna och alkoholstinna stil som var alltför vanlig för två decennier sedan.
Grenache var en av de druvsorter de ville satsa på, för trots att det är en historisk druvsort i Australien var den inte särskilt vanlig i druvrena viner, snarare i så kallade GSM, cuvéer med Grenache, Shiraz (Syrah) och Mataro (Mourvèdre) som helt hade inspirerats av vinerna i södra Rhône. Man tror att Grenache kom till Australien under 1830-talet och idag hittar man den äldsta bevarade vingården i Barossa Valley och i den planterades stockarna 1848.

Trots att Grenache är en druvsort med storslagen proveniens från Châteauneuf-du-Pape och senare också resten av södra Rhône och i delar av Spanien, skulle Grenache här i Australien framför allt användas till starkviner fram till 1960-talet ungefär. Därefter började den ge vanliga bordsviner, men då gömd i blandningar. Idag växer Grenache på inte mer än 1 507 hektar i hela Australien, att jämföra med 39 893 hektar med Shiraz som sedan länge är landets allra mest planterade druvsort.
Thistledown är en av ett par producenter som däremot har valt att satsa på Grenache och ett av deras viner, Sands of Old Vine Grenache från McLaren Vale, hyllas inte bara som ett av de allra bästa av Grenache i landet utan nämns också bland de allra bästa röda vinerna totalt sett.

Gorgeous Grenache kommer från gamla vingårdar i det svalare området McLaren Vale och Riverland på gränsen mot delstaten Victoria i öster. Druvorna har skördats för hand och på traditionellt vis vinifierats i hela klasar i små öppna tankar med den naturliga jästen. Vinet har sedan dragits över till äldre stora ekfat (foudres) för lagring och det har buteljerats utan klarning eller filtrering. Det är precis samma vinifiering som hos de bästa firmorna i Rhône.

På tallriken har vi gärna allt från grillad fisk med tartarsås eller annan fet sås som exempelvis aioli till kyckling, lamm eller fläskkött (också det gärna grillat) med sydfransk prägel av örtkryddor. Eller lite mer lagrade get- och fårostar som gärna kan serveras med en god olivolja. Och det dricks allra bäst nu och de kommande fyra fem åren – något direkt lagringsvin är det inte, dessutom kommer du inte kunna hålla fingrarna borta från vinet om du köper på dig många flaskor!

Importör i Sverige är Budbreak, www.budbreak.se

OBS! På grund av stora störningar i leveranser, har detta vin blivit lite försenat – men ha förtröstan, det är ett vin du gärna väntar på. Lägg det på minnet en kort stund, köp det sedan och bli en av oss alla som älskar vinerna från Tavel.

Är det inte dags att vi lägger en superstor och långvarig trend bakom oss, roséviner som är så bleka att vi knappt ser att de är roséviner, och istället ger liv åt en förhoppningsvis ny trend, en med roséviner som har djupare färg och större intensitet och smakrikedom. I så fall är de berömda rosévinerna från Tavel i södra Rhône en fantastiskt startadress för just det.

Att Rhône mest förknippas med rött vin är inte konstigt, hela 76 procent av den totala produktionen i det idag 65 197 hektar stora vindistriktet är rött vin. Det vita vinet står för elva procent och rosévinet för 13 procent. Allt rosévin görs i den södra och varmare delen av distriktet Rhône och den större mängden av det rosévinet buteljeras som Côtes du Rhône, men man gör också en hyggligt stor mängd rosévin i flera appellationer, så kallade crus, men som tillägg till det röda och ibland även lite vitt vin. En appellation är unik eftersom den enbart tillåter rosévin, Tavel.
Det här är ett gammalt vinområde och man har kunnat spåra vinodlingen tillbaka till 500-talet före Kristus. På den tiden var det greker som planterade vingårdarna, i vår tideräkning var det snarare romarna. Först på 1200-talet började området kallas Tavel efter en omskrivning av det dessförinnan använda namnet Villa Tavellis efter den mest kända egendomen. Tack vare påvarnas ankomst på 1300-talet skulle vinet från Tavel få spridning till Italien, men vilken typ av vin det rörde sig om är inte fullt dokumenterat. Troligen rörde det sig om förhållandevis lätta röda viner som kom att bli föregångare till rosévinerna. Huruvida vinet från Tavel blev det första riktiga rosévinet i Frankrike eller om det fanns något annat tidigare kan vi lämna därhän, men vinet från Tavel blev helt klart det första kända rosévinet.

Långt senare skulle den franska kungen Louis XIV bli så förtjust i rosévinet från Tavel att vinet blev känt över hela Frankrike och snabbt vann ett mycket gott anseende. År 1902 etablerades ett syndikat med odlarna i området och 1926 drog de upp riktlinjer för hur gränserna för området Tavel skulle dras, vilka druvsorter som skulle tillåtas och även att bara rosévin skulle tillåtas använda ursprungsnamnet Tavel. Dessa bestämmelser skulle ligga till grund för det som 1936 blev appellationen Tavel.
Idag täcker vinodlingen här 887 hektar, vilket gör Tavel till en medelstor appellation. Den ligger på den västra stranden av floden Rhône, nära den lokala huvudstaden Avignon som var påvarnas säte. Klimat är liksom i resten av södra Rhône präglat av solvärme och närheten till Medelhavet och jordarna utgörs av en blandning av sand, lera och kalksten, på sina håll täckta med typiska rullstenar. Nio druvsorter godkänns för rosévinet och de allra viktigaste av dessa är Grenache, Syrah, Mourvèdre och till mindre del Cinsault och Carignan. Calitor är också godkänd, men knappt ens planterad i appellation. Man tillåter också de gröna druvsorterna Clairette, Bourboulenc och Picpoul som bidrar med elegans och fräschör.

Och det är precis exakt allt det här som veckans vin har, en charmerande solmogen rödfruktig doft och kropp, en silkig textur och lång smak med utsökta toner av vildhallon, röda äpplen och blodcitrus och en fräschör snarare än syra. Det är riktigt gott och skolboksmässigt sitt ursprung. Man njuter av vinet nu, gärna svalt serverat vid cirka tio grader för störst elegans, men intressant nog klarar rosévinerna från Tavel också att lagras i fyra fem år tack vare sitt djup och sin struktur. Antingen dricker man vinet som det är eller serverar till maträtter med sydfransk touche av tomat, vitlök och örtkryddor, fisk eller kött spelar mindre roll, och det är också ett rätt skönt vin att ha till det grillade i sommar.

Firman E Guigal behöver knappast någon presentation, dels är de en av Frankrikes och till och med världens mest hyllade vinproducenter, dels hittar vi ett flertal av deras viner på de allra flesta av landets Systembolagsbutiker. Vill du prova ett annat gott rosévin från dem, köper du deras lite lättare och ljusare 2022 Côtes du Rhône Rosé (nr 50612 för 149 kr), den härligt blommiga och eleganta 2022 Côtes du Rhône Blanc (nr 71947 för 149 kr) eller den mörka, lätt kryddiga och av Syrah dominerade röda 2020 Côte du Rhône (nr 2011 för 149 kr). Alla dessa är definitivt fynd som varmast rekommenderas.

Importör i Sverige är Wine Affair, www.wineaffair.se

Här var det minsann varken hemligheter eller lögner såsom etiketter säger, istället är vinet precis det man hoppas med på Chenin Blanc på etiketten, en sjurungandes druvsortskaraktär och precis den renhet och fräschör som både druvsort och plats ska leverera.
Doften i det purunga vinet är just ungdomlig och spänstigt, absolut kristallklar och ren och med en sprittande citrusfruktighet och fin somrig blommighet. Smaken är precis lika livfull, knappt medelfyllig men något sätt ändå intensiv, också den pur ren och med en påfallande stor fräschör och frisk syra. Har det undgått någon att Chenin Blanc är en syrafrisk druvsort och har just det man upplever i det här vinet, då köper man en flaska och får allt bekräftat. Och priset, närmast fyndmässigt!
Chenin Blanc är en av de tidigaste druvsorterna att planteras i Sydafrika. När de första sticklingarna kom hit år 1655 med Jan van Rieebeck, som var kommendör i Cape mellan 1652 och 1662, gick sorten av någon ännu inte känd anledning under namnet Steen. Enligt noteringar pressades det första vinet med Steen fyra år senare. Steen lär ha varit populär, för den planterades flitigt runt om i kolonin. Först på 1960-talet skulle professor Orffer vid Stellenbosch University identifiera att Steen och Chenin Blanc var samma druvsort och han gjorde det genom att importera sticklingar med Chenin Blanc från Loire och driva upp plantor av dessa för att jämföra med landets Steen.
Vid mitten av 1970-talet hade Chenin Blanc blivit den allra mest planterade druvsorten i Sydafrika och toppnoteringen kom 1989 då den odlades på 30 680 hektar, vilket är avgjort mycket mer än i Loire eller någon annanstans i världen. Med tiden skulle andra druvsorter långsamt vinna mark och Chenin Blanc minskade successivt i areal. Sedan 2005 har minskningen varit mycket mindre och idag odlas Chenin Blanc på 16 182 hektar – och det är fortfarande landets mest planterade druvsort även om det försvinner några hundra hektar varje år. Den totala vingårdsarealen i Sydafrika är idag 87 848 hektar och det vita vinet står för cirka 55 procent av landets vinproduktion. Övriga betydelsefulla gröna druvsorter är Sauvignon Blanc med 10 028 hektar, Colombard med 9 144 hektar (den ingår mest i lite billigare blandningar) och Chardonnay med 6 557 hektar.

Chenin Blanc har allra högst troligt sitt ursprung i Anjou i Loire och idag odlas den på ungefär 9 000 hektar i Loire som helhet, i jämförelse ganska liten areal, och främst i områdena Anjou, Savannières och Coteaux du Layon (där gör man sött vin med den). Den är känd att kunna ge alltifrån helt torra viner till halvtorra och ädelsöta viner och många vinkännare och sommelierer håller druvsorten som en av de finaste gröna i världen.
Det är en tidigt knoppande sort som tyvärr kan drabbas av frost i svalare klimat som Loire, men här i Sydafrika slipper den undan frosten. Däremot är den tunnskalig och känslig för svampsjukdomar och därmed också botrytis, men det senare är positivt eftersom Chenin Blanc kan ge upphov till några av de allra finaste söta vinerna i världen.

Stellenrust Estate ligger Stellenbosch och är med sina omkring 200 hektar stora vingårdar en av de största privatägda producenterna i Sydafrika. Det här vinet görs uteslutande med Chenin Blanc som kommer från vingårdar som planterades 1983 med friväxande stockar (bush vines) i granitjordar. Druvorna skördades för hand, pressades långsamt vid låg temperatur så att musten fick några timmars skalkontakt, därefter jästes musten i äldre 228 liters franska ekfat. Någon ek går dock inte att notera i vinet, just eftersom faten är äldre och därmed neutrala. Lagringen på den fina jästfällningen sträckte sig över nio månader. Att det färdiga vinet har fyra gram restsötma går inte att känna, mycket tack vare att syran är fantastiskt hög – hela 7.6 gram per liter, fullt i klass med bra viner med Riesling.
Det är ett vin att njuta av direkt, inte lagra, och servera svalt vid cirka tio grader (för kallt och syran kommer att ta över smakupplevelsen helt). Maten bör allra helst vara av lite elegantare snitt, inte för smakrik och framför allt inte sötaktigt (söta skaldjur, söt frukt, sötma som smaksättning) eftersom vinets syra då tar sig ännu större uttryck. Istället bör såsen till exempelvis fisken eller sparrisen få en ordentlig smaksättning med färskpressad citron och gör man tillbehör med färska smörslungade grönsaker bör man också smaksätta dem med citronsaft. Syran i vinet ska nämligen matchas av motsvarande syranivå i maten.

Importör i Sverige är VinUnic, www.vinunic.se

Ibland går jag händelserna i förväg och den här gången gäller det ett riktigt trevligt rosévin som jag hoppas att du lägger på minnet eftersom det faktiskt inte lanseras förrän om några veckor, den 24 maj. Det blir tyvärr så ibland när man inte har möjlighet att publicera artiklar i perfekt synk med lanseringar. Men, desto mer och trevligare att se fram emot – så skriv ner detta någonstans där minnet snabbt plockar fram köprådet!

Trenden de senaste åren har varit mer än övertygande, vi dricker betydligt mer roséviner idag. Personligen tycker jag att det är hög tid för ombyte från den lätta och bleka stilen från Provence i södra Frankrike till roséviner med lite mer färg, större doft och mer smak. Och här har du ett sådant, ett vin som är riktigt trevligt nu på senvåren och än mer till sommarens lite smakrikare grillmåltider.
Pinot Noir är inte den vanligaste rosévinsdruvan, bara en procent av allt vin i Bourgogne är rosé och majoriteten av det kommer från de mindre kända vinområdena kring Chablis i norra Bourgogne. Man hittar såklart rosa mousserande viner med Pinot Noir som huvudruva i både Bourgogne och Champagne, men faktiskt inte i särskilt många andra områden där Pinot Noir odlas och ger fina röda viner.
Tar vi oss till appellationen Sancerre i den övre (inre) delen av den långa floddalen, är det vita vinet det överlägset mest omtalade. Här har druvsorten Sauvignon Blanc hittat ett stabilt fäste och vinet från Sancerre har blivit känt över hela världen för sin finess, friskhet, eleganta druvblommighet och struktur sprungen ur de mineralrika jordarna. Mindre känt är att det i det 2 820 hektar stora vindistriktet också finns ungefär 595 hektar med Pinot Noir som sedan 1959 får ge både rosévin (i regel cirka 45 procent av arealen för Pinot Noir) och rött vin (55 procent) att buteljera som Sancerre.

Det här vinet görs med Pinot Noir från mellan tio och 30 år gamla stockar som växer i flintajordar, som är en naturlig del i pinotvinets mineraliska fräschör. För största finess har druvorna skördats tidigt om morgonen, avstjälkats fullt och sedan krossats lätt med några timmars skalkontakt. Den rosa musten har sedan jästs i ståltankar vid låg temperatur och vinet har sedan mognat i tankarna fram till senvintern och buteljerats lagom till vårens rosévinssug.
Till skillnad från de mäkta populära rosévinerna från Provence, Rhône och södra Frankrike har rosévinerna från Bourgogne och Loire en härlig fräschör med saftigt frisk rödfrukt och god syra. Frukten drar som vanligt för bra pinotviner åt hallon, syrliga röda körsbär och även en nyans av tranbär och smaken är sammetslen mjuk och bjuder initialt på en liten nyans av sötma som snart balanseras av en skön friskhet. Det är rätt gott med den här fina syran i fruktiga roséviner. Man noterar också en svagt gräsig ton i slutet av smaken, ungefär som känslan av grässtrået man trär upp sommarens smultron på.
Drick vinet som det är, gärna vid cirka tio till som mest 14 grader beroende på hur varmt det är ute och hur mycket du vill bli svalkad av vinet. Det passar bra som sällskapsvin, till enklare småplock som ostar och charkuterier, grönsakspajer, lättare sommarmat med fint sötaktiga grönsaker och rotsaker, till den stekta fisken och lättare grillrätter. Lägg gärna till en somrig tomatsås med viss friskhet, det blir toppen.

Producenten Fournier Père & fils har en snart 100 år lång historia här i byn Chaudoux centralt i Sancerre, det är bara två år kvar till det stora kalaset (även om det var först på 1950-talet som man mer tydligt blev en vinproducent). Under sin existens har familjen Fournier inte bara sett hur det lantliga lilla området blev ett välmående vindistrikt, distinkt för druvsorten Sauvignon Blanc och ansett som ett av de bästa i världen för den, de har också sett området få status som appellation 1936. Firmans ungefär 60 hektar stora vingårdar är utspridda i de tre områden som har kommit att ses som underområden tack vare de olika jordarna; lerhaltig kalksten som ger något senare mognande druvor och struktur i vinet, flintajordar (de kallas lokalt för silex) som bidrar med friskhet och mineralisk spänst i vinet samt en i Loire ganska vanlig ljus vattenhållande hård jord som kallas tuffa (den har alltid använts för att byggs slott och hus med).

Importör i Sverige är Provinum, www.provinum.se

Den här veckan tar vi oss till McLaren Vale i South Australia, ett område som kan spåra sin vinodling tillbaka till 1838, vilket gör området till ett av de allra tidigaste för vin i Australien. Att vinet tidigt fick fotfäste här berodde såklart på de utmärkta förutsättningarna, rikligt med sol och måttligt med nederbörd, men tack vare närheten till kusten har området också ett tacksamt svalkande klimat. Det leder till en utsträckt växtsäsong och viner med god friskhet och fräschör.
Idag odlas vin på 7 375 hektar och Shiraz utgör drygt hälften av den arealen. Cabernet Sauvignon är med sina 1 325 hektar distriktets näst viktigaste druvsort. Utöver dessa sorter hittar man flera både gröna och blå Rhônedruvor samt lite mer udda sorter som Vermentino och Tempranillo. Medan Australien till allra största del har undsluppit vinlusen, har McLaren Vale helt och hållet förskonats från eländet. På plussidan står också ett McLaren Valley har landets största areal av ekologiska och biodynamiska vingårdar och ekologiskt är också vad det här vinet är.

Det finns gott om karaktärsfulla vinmakare i vinets vida värld och en av dem är Chester Osborne som är frontfigur och sedan 1984 i fjärde generation driver den omtalade firman d’Arenberg i McLaren Vale i Australien. Firman har precis fyllt 112 år, en ansenlig ålder för en australisk vinfirma med tanke på att landet inte blev en särskilt stor vinproducent förrän de senaste femtio åren. Idag har d’Arenberg 243 hektar stora egna och arrenderade vingårdsägor och med det är man den största ekologiska och biodynamiska vinproducenten i Australien. Man har 37 olika druvsorter och gör upp emot 50 olika viner – allt från mousserande, till vita och roséviner och en rad lätta till kraftiga röda viner. Flera av vinerna är i sitt slag unika och det är en fantastiskt rolig (och god) producent att bekanta sig med.

Bara ett stenkast från vineriet ligger den vingård från vilken Chester selekterar det bästa av sin Cabernet Sauvignon och just här från gamla kloner som knappt finns kvar längre. Efter handskörd med en första selektering av druvklasar redan i vingården skedde en andra sortering av druvorna i vineriet. Hantverket är sedan ganska traditionellt, skonsam trampning av druvorna under vinifieringen snarare än nerpressning eller överpumpning med den jäsande musten. Strax innan allt socker har jäst ut till alkohol dras det halvjästa vinet över till en mix av framför allt äldre men också nya franska ekfat för slutjäsning, malolaktisk jäsning och lagring under 18 månader på den fina jästfällningen utan omdragning. Buteljering skedde utan att vinet klarades eller filtrerades. I det tekniska protokollet läser man att alkoholhalten ligger på 14.5 procent och syran på nästan sju gram per liter, vilket är en påfallande hög syra.

Jodå, nog är det Cabernet Sauvignon i glaset, i allra högsta grad, soligt fruktmogen och läcker med tydliga toner av mörka vinbär och björnbär och en lätt vaniljkryddig nyans från ekfaten. Det är ungt och primärt och intensivt och för lite större nyansrikedom rekommenderas en stunds luftning i karaff innan servering. Smaken är medelfyllig och lika solmoget fruktig, mjukt sötaktig i texturen men också uppfriskande fräsch med en pigg syra och även här med en lätt ekfatskryddig känsla mot slutet av smaken. Att vinet är ungt innebär också att man nu känner en del tanniner och av den anledningen rekommenderas luftning i karaff i minst 30 minuter (det polerar tanninerna lite) och matchning till en maträtt som har en fin sälta och något krämigt tillbehör som fångar upp och rundar av den sträva känslan. Alternativt att man lagrar vinet i minst fem år från idag, det gör också vinet en liten aning mjukare. Omkring 18 graders serveringstemperatur och ett bordeauxglas är också att rekommendera.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se

Director’s Reserve är serien med prestigeviner hos den hyllade firman Tokara och det här är en klassisk bordeauxblandning med dominans av Cabernet Sauvignon och en ganska hög andel av den mörka, lite blommiga och välstrukturerade Petit Verdot. Druvorna kommer enbart från de egna och framför allt bästa vingårdslotterna i Stellenbosch. Efter noggrann sortering av druvorna har vinifieringen inletts med fem dagars kallmaceration följt av en naturlig jäsning i både ståltankar och större äldre ektankar) och man har tillämpat både överpumpning och nerpressning samt delestage som extraktionsmetoder beroende på kvaliteten och tanninstrukturen i de respektive tankarna.
Efter jäsning har vinet dragits över till 225 liter stora franska ekfat, ungefär hälften nya och resten ett par år gamla som mest. Under lagringen har man gjort fyra omdragningar från fat till fat och slutligen har vinet buteljerats utan att klaras, men efter en lätt filtrering. Hela framställningen känns igen från den hos toppslotten i Bordeaux och andra producenter som siktar högt i sin produktion. I färdigt skick har vinet en alkoholhalt på 14.5 procent, en uppfriskande syra på 5.4 gram per liter och ungefär två gram ojäst druvsocker som bidrar till en lättgillad rondör till syran och tanninerna.
Det här vinet är rent ut sagt fantastiskt bra. Här finns den mörka och djupa frukten som hör hemma i en ambitiös bordeauxblandning från soliga breddgrader, men också mycket av den elegans och nyansrikedom som har vinerna från just Bordeaux så berömda. Ekfaten är snyggt integrerade och noteras mest som en svag viskning av nymalet kaffe och cigarrlåda och tanninerna håller vinet samman på ett stilfullt sätt men är precis allt annat än markerade. Det är en väldigt gott vin som på alla sätt visar att Sydafrika idag producerar viner av allra högsta klass.

Under 2000-talet har odlingen och vinproduktionen i Sydafrika totalt sett minskat något jämfört med den på 1980- och 1990-talen, samtidigt har vinerna överlag tagit imponerande stora steg framåt i kvalitet, inte minst de senaste tio åren, och landets viner är idag bättre än någonsin.
Med en historia som i år skriver 300 år är egendomen Tokara en av de äldsta i Sydafrika. År 1994 fick egendomen nytt liv sedan den hade köpts av familjen Ferreira som lät plantera vin på marker på 350 till 550 meters höjd i Simonsberg Mountains, där klimatet har en tydlig påverkan från False Bay och dess svalkande havsvindar. Jordarna kombineras av sandsten och vittrad granit och passar flera druvsorter, som Chenin Blanc, Sauvignon Blanc och Chardonnay för vitt vin och de fem blå bordeauxdruvorna för rött vin. Man har också vingårdar i Elgin och Hemel-en-Aarde ute vid kusten för mer svalodlade vintyper. Idag har man sammanlagt 82 hektar stora egna vingårdar och är därmed en medelstor vinproducent.

Det här vinet är fullt njutbart redan nu, men liksom andra unga smakrika röda viner vinner det lite mer finess på en halvtimmas luftning i karaff. Omkring 18 grader är en lämplig serveringstemperatur och glaset får gärna vara av bordeauxformat. Vill man uppnå en än mer förfinad doft och smak kan några upp till fem års flasklagring vara att rekommendera. Det kommer såklart att hålla långt längre än så om man förvarar flaskan bra.
Servera vinet till medelkraftiga rätter av kyckling, lamm eller nötkött som gärna kan få ett inslag av en skysås med frisk rödvinssyra och en grönskande smaksättning med färska gröna örter för att matcha vinets grönskande aromer.

Importör i Sverige är Nigab, www.nigab.se